Ideen §22

I bokens inledande avsnitt gör Husserl klart att fenomenologin är en väsenskunskap, dvs. det handlar om vad saker och ting är, om deras väsen. I §22 klargör han att idéer och väsen inte är föremål med verkligt vara. Man måste skilja mellan föremål och realitet, verklighet och real verklighet, skriver Husserl och hänvisar till Logische untersuchungen (1900).

Sanningen är att “idéer”, “väsen” ses av alla och så att säga oavbrutet, man opererar med dem i sitt tänkande, man fäller också väsensomdömen – det är bara det att man utifrån sin kunskapsteoretiska “ståndpunkt” tolkar bort dem. Det evident givna är tålmodligt, det låter teorierna prata på bäst de vill, men förblir vad de är. Teoriernas uppgift är att rätta sig efter det givna, och kunskapsteorins uppgift är att särskilja de grundläggande slagen av givenhet och beskriva dem i deras eget väsen.

Genom fördomar blir man märkvärdigt förnöjsam i teoretiskt änseende. Det kan inte finnas väsen, således inte heller väsensåskådning (ideation), alltså måste det när det allmänna språkbruket motsäger detta röra sig om “grammatiska hypostaseringar”, av vilka vi ju inte får låta oss förledas till “metafysiska” hypostaseringar. Vad som faktiskt föreligger kan endast vara reala psykiska förekomster av “abstraktion”, vilka anknyter till reala erfarenheter eller föreställningar. Följaktligen konstruerar man nu ivrigt “abstraktionsteorier”, och psykologin, som är så stolt över sin erfarenhetsgrund, berikas här liksom inom alla intentionala sfärer (som väl ändå utgör huvudteman för psykologin) med påhittade fenomen, med psykologiska analyser som inte är några analyser. Idéer och väsen är alltså “begrepp”, säger man, och begrepp är “psykiska bildningar”, “abstraktionsprodukter”, och som sådana spelar de förvisso en roll i vårt tänkande. “Väsen”, “idé” eller “eidos”, det är bara förnäma “filosofiska” beteckningar för “nyktra psykologiska fakta”. Och farliga beteckningar, genom den metafysiska suggestion de utövar.

Vi svarar: Förvisso är väsen “begrepp” – om man med begrepp, såsom det mångtydiga ordet tillåter, förstår just väsen. Man måste bara göra klart för sig att talet om psykiska produkter, om det skall förstås i sträng och egentlig mening, är nonsens, i likhet med talet om begrepps-bildning. Det händer att man i en avhandling får läsa att talserien är en serie begrepp, och sedan litet längre fram: begrepp är tankebildningar. Först betecknades alltså talen själva, väsendena, som begrepp. Men är då inte talen vad de är, frågar vi, vare sig vi “bildar” dem eller inte? Förvisso är det jag som utför mitt räknande, jag bildar mina talföreställningar genom att “lägga ett till ett”. Dessa talföreställningar är nu dessa och en annan gång är de andra, även om jag då bildar likadana. I denna mening finns det ibland inga, ibland många, godtyckligt många talföreställningar om ett och samma tal. Men just i och med detta har vi ju gjort en åtskillnad (och hur skulle vi kunna undvika detta): talföreställningen är inte talet självt, den är inte talet två, detta unika element i talserien, vilket i likhet med alla sådana element har ett otidsenligt vara. Att beteckna detta tal som en psykisk bildning är alltså en orimlighet, som bryter mot den fullkomligt klara meningen hos de aritmetiska uttrycken, en meningn som man när som helst kan inse giltigheten av och som alltså ligger före alla teorier. Om begrepp är psykiska bildningar, då är sådana saker som rena tal inte begrepp. Men om dessa senare saker är begrepp, då är begrepp inte några psykiska bildningar. Man behöver alltså nya termer, just för att upplösa tvetydigheter av detta farliga slag. (Idéer, §22, s. 97–99)

Husserls resonemang är elegant. Talen är väsen, inte psykiska produkter. Men det behöver som sagt inte heller betyda att talen har ett vara som om de tillhörde något slags platonsk idévärld; väsen är snarast att likna vid Aristoteles form, men i stället för att förlägga detta till tingen själva eller världen associerar Husserl dem med det konstituerande medvetandet.

Kritiken av psykologin – som i Husserls samtid såg ganska annorlunda ut än dagens akademiska psykologi – är märkligt relevant. Husserl kritiserar psykologin för att inte kunna skilja mellan väsen och begrepp. Man vill bara kännas vid de psykiska begreppen, de “psykiska bildningarna” eller “abstraktionsprodukterna”. Något tal om väsen vill man inte höra, eftersom man tycker att det luktar platonsk idealism. Arvet från David Hume, John Stuart Mill och den brittiska empirismen ligger tungt över psykologin.

Jag har själv hört argumentet att matematiska begrepp – som exempelvis Pythagoras sats – bara är “abstraktioner”. Men om de bara vore abstraktioner och psykiska produkter, hur kommer det sig att matematiken med sådan precision kan modellera och förutsäga världen? Om matematiken bara vore abstraktioner, skulle den “matematisering” av världen som vetenskapen ägnat sig åt sedan Galileo vara meningslös.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s