Ideen §35

Den följande paragrafen fick mig att förstå den medvetandets riktadhet som är ett av fundamenten inom fenomenologin. Att intentionaliteten innebär att ett medvetande alltid är ett medvetande om någonting (och därmed inte någonting i sig, skilt från världen) har jag länge varit klar över, men här belyser Husserl hur denna riktadhet är medvetandets riktning eller “andens blick” mot en redan implicit medvetna varseblivningar. Det som befinner sig i aktualitetens modus omges alltid av ett medium av inaktualitet.

Låt oss utgå från några exempel. Framför mig i halvdunklet ligger detta vita papper. Jag ser det, känner på det. Detta varseblivande seende och kännande av papperet, som den fulla konkreta upplevelsen av det papper som ligger här, och närmare bestämt av det papper som är givet med just dessa kvaliteter, som framträder med just denna relativa oklarhet, denna ofullständiga bestämning, denna orientering i förhållande till mig – detta är en cogitatio, en medvetandeupplevelse. Papperet självt med sin objektiva beskaffenhet, sin utsträckning i rummet, sitt objektiva läge i förhållande till det rumsliga ting som kallas min kropp, är inte en cogitatio, utan ett cogitatum, inte en varseblivningsupplevelse, utan något varseblivet. Något varseblivet kan förvisso självt mycket väl vara en medvetandeupplevelse; men det är evident att något sådant som ett materiellt ting, t.ex. detta papper som är givet i varseblivningsupplevelsen, principiellt inte är någon upplevelse, utan ett vara av en helt annan art.

Låt oss innan vi följer upp detta närmare ge ytterligare exempel. I det egentliga varseblivandet, som utgör ett varsnande, är jag vänd mot föremålet, t.ex. papperet, jag fattar det som detta här och nu varande. Fattandet är ett urskiljande, det varseblivna har alltid en erfarenhetsgbakgrund. Runt omkring papperet ligger böcker, pennor, bläckhorn osv., vilka på ett visst sätt också är “varseblivna”, de är där perceptuellt, i “åskådningsfältet”, men medan jag var vänd mot papperet fattade och vände jag mig inte alls mot dessa, inte ens sekundärt. De framträdde och hade ändå inte urskilts, satts för sig själva. Varje tingvarseblivning har sålunda en omkrets av bakgrundsåskådningar (eller bakgrundsåskådanden, om åskådandet redan tänks innebära en vändning mot tinget), och även detta är en “medvetandeupplevelse”, eller kortare uttryckt ett “medvetande”, och närmare bestämt “om” allt det som verkligen ligger i den medåskådade föremålsliga “bakgrunden”. Men självfallet är det därvid inte tal om vad som “objektivt” kan påträffas i det objektiva rum till vilket den skådade bakgrunden råkar tillhöra, alltså inte om alla de ting och tingsliga företeelser som en fortsatt och giltig erfarenhet kan tänkas fastställa inom detta. Det är uteslutande tal om den medvetandeomkrets som hör till väsendet hos en varseblivning utförd i moduset “vändning mot objektet”, och därutöver om det som ligger i väsendet hos denna omkrets själv. I detta ligger emellertid att vissa modifikationer av den ursprungliga upplevelsen är möjliga, vilka vi betecknar som den fria vändningen av “blicken” – inte nödvändigtvis eller endast den fysiska, utan den “andliga blicken” – från det papper på vilken blicken först föll, till de redan dessförinnan framträdande föremålen, om vilka vi alltså var “implicit” medvetna, och om vilka vi efter blickvändningen blir explicit medvetna, när vi “uppmärksamt” varseblir dem eller “beaktar dem vid sidan av”.

Liksom i varseblivningen, så är vi medvetna om ting även i erinringen och likartade närvarandegöranden, liksom i fria fantasier. Därvid handlar det än om “klara åskådningar”, än om “dunkla” föreställningar utan märkbar åskådlighet; och tingen föresvävar oss såsom “karaktäriserade” på olika sätt, som verkliga, möjliga, fingerade osv. Om dessa väsensskilda upplevelser gäller uppenbarligen vad vi sade om varseblivningsupplevelserna. Det kan inte bli tal om att blanda samman de föremål vi på dessa olika medvetandesätt är medvetna om (t.ex. fantiserade sjöjungfrur) med medvetandeupplevelserna själva, som utgör medvetandet om dessa. Vi ser då vidare att det till väsendet hos alla sådana upplevelser – dessa hela tiden tagna i sin fulla konkretion – hör denna märkvärdiga modifikation, genom vilken ett medvetande i den aktuella hänvändningens modus övergår i ett medvetande i inaktualitetens modus, och omvänt. Ena gången är upplevelsen så att säga ett “explicit” medvetande om sin föremålslighet, andra gången ett implicit, blott potentiellt medvetande. Det föremålsliga kan redan framträda för oss, i såväl vareblivningen som erinringen eller fantasin, men vi är ännu inte “riktade” mot det med vår andliga blick, inte ens sekundärt, och än mindre då särskilt “sysselsatta” med det.

Motsvarande konstaterar vi beträffande godtyckliga cogitationes inom den cartesianska exempelsfären, dvs. för alla upplevelser av tänkande, kännande och viljande, med den skillnaden (som kommer att visa sig i följande paragraf) att den “riktadhet”, den “fokusering på” som kännetecknar aktualiteten, här inte sammanfaller med det urskiljande och fattande beaktandet av medvetandeobjekten, såsom är fallet vid de enklaste exemplen på sinnliga föreställningar, som vi här fokuserat på. Även beträffande alla sådana upplevelser gäller uppenbarligen att de aktuella är omgivna av en “omkrets” av inaktuella; upplevelseströmmen kan aldrig bestå av idel aktualiteter. Just de sistnämnda, aktualiteterna förstådda i sin mest omfattande generalisering, som låter sig utsträckas bortom sfären av våra exempel, och i uttrycklig kontrast med inaktualiteterna, bestämmer den pregnanta innebörden av uttrycket “cogito”, “jag är medveten om något”, “jag utför en medvetande-akt”. För att hålla detta fasta begrepp skarpt skilt från andra, kommer vi att reservera de cartesianska uttrycken cogito och cogitationes uteslutande för detta, utom i det fall vi genom något tillägg, såsom “inaktuell” eller liknande, uttryckligen anger modifikationen.

Ett “vaket” jag kan vi definiera som ett jag vilket inom sin upplevelseström kontinuerligt fullgör ett medvetande i den specifika formen cogito; vilket naturligtvis inte innebär att jaget ständigt, eller överhuvudtaget, låter eller kan låta dessa upplevelser komma till predikativt uttryck. Även bland djuren finns det ju jagsubjekt. Till upplevelseströmmens väsen hos ett vaket jag hör emellertid enligt vad som ovan sagts att den kontinuerligt fortlöpande kedjan av cogitationes ständigt är omgiven av ett medium av inaktualitet, som hela tiden är redo att övergå i aktualitetens modus, liksom omvänt aktualiteten i inaktualitet. (Ideen, §35, s. 121–123)

Vad som är värt att notera är att det som omger det explicit medvetna är varseblivningar, inte sensoriska data. Det är inte bara det jag uppmärksammar som framträder som någonting, utan också alla varseblivningar i det potentiellt medvetna. Världen framträder som någonting redan vid randen av vårt medvetande; världen är tolkad eller förlänad mening redan innan vi blir medvetna om den.

Jag behöver knappast nämna att vi här finner ett utkast till Maurice Merleau-Pontys Phénoménologie de la perception, utgiven 32 år senare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s