Jakten på en narrativ metod: 1. Elinor Ochs’ berättardimensioner

Det är en sak att ägna sig åt filosofi, en annan att med sina filosofiska utgångspunkter (som i mitt fall naturligtvis är fenomenologi i Husserls efterföljd) bedriva forskning — eller med andra ord, att låta alla sina meta-teoretiska spetsfundigheter förvandlas till metod (av grek. μέθοδος [méthodos], ”kunskapssökande, undersökning, tillvägagångssätt”). Det är där jag nu befinner mig i avhandlingsarbetet: Hur skall de narrativa teoretiker jag tycker så mycket om att läsa – Jerome Bruner, Monica Fludernik, David Herman, Hanna Meretoja, Paul Ricœur, m. fl. – kunna användas i något slags narrativ forskningsmetod?

Som så ofta när det handlar om det som Eva Magnusson och Jeanne Marecek (2010) föredrar att kalla ”tolkande forskning” handlar det inte så mycket om fastställda procedurer som skall följas steg för steg, utan om analytiska begrepp som kan användas för att ”se” saker i det empiriska materialet (läs: transkriberade intervjuer) man annars inte skulle se. Ett sådant exempel är antropologiprofessorn Elinor Ochs ”narrativa dimensioner” (Ochs, 2004; Ochs & Capps, 2001). Dessa är fem till antalet, och jag skall strax redogöra för dem, men först behöver vi några klargöranden.

Ochs intresserar sig för berättelser om personers egna upplevelser (hon använder konsekvent uttrycket ”narratives of personal experience”), och med berättelser syftar hon på (1) en särskild form av diskurs, (2) ett kognitivt modus och (3) en social process. Ochs är mer intresserad av aktiviteten berättande och produkten berättelse är bara intressant så länge den kan säga något om berättandet. Därmed är inte steget långt från Ochs narrativa forskning till konversationsanalys, vilket, om inte annat, märks på användningen av Gail Jeffersons omfattande transkriberingsnotation (Jefferson, 2004).

Den traditionella narratologin har sitt ursprung i studiet av litterära berättelser, till skillnad från de berättelser vi dagligen berättar för varandra, om varandra; Ochs gör här en viktig distinktion mellan att berätta för någon och att berätta med någon. De litterära berättelserna bektraktades som de egentliga berättelserna, medan ”vardagsberättelserna” hanterades som deras simpla ”kusiner från landet” (Ochs & Capps, 2001). I kontrast till detta hävdar Ochs – tillsammans med resten av teoretikerna inom den så kallade ”narrativa vändningen” (Meretoja, 2013) – att de litterära berättelserna är förädlade varianter av vardagsberättandet. Med andra ord: vill vi förstå de litterära berättelserna, måste vi först förstå vardagsberättandet – inte tvärtom.

Dessa vardagsberättelser om egna upplevelser – eller kanske snarare ”berättanden” – kan enligt Ochs analyseras i termer av fem grundläggande dimensioner:

  1. Tellership (på svenska ”berättarskap”) handlar om vem eller snarare vilka som berättar. De flesta berättelser berättar vi med andra, inte för andra. Regeln är således inte en utan flera berättare: vi ”samberättar” våra liv och upplevelser tillsammans med våra nära och kära. Ochs är noga med att ”berättarskap” inte är synonymt med ”författarskap” (vilket jag kommer att återkomma till). Dimensionen ”berättarskap” sträcker sig alltså från en aktiv berättare till flera aktiva berättare.
  2. Tellability (på svenska ung. ”berättarbarhet”) rör dels hur relevant eller betydelsefull berättelsen är, dels i vilken retorisk dräkt berättelsen kläs upp. En berättelse med ”hög berättarbarhet” förefaller värd att berätta och framställs på ett fängslande sätt, medan ”låg berättarbarhet” innebär att berättelsen återger oviktiga händelser på ett oengagerat vis.
  3. Embeddedness (på svenska ”inneslutenhet”) handlar om hur berättandet sticker ut från den omgivande diskursen och sociala sammanhanget. En fristående berättelse utmärker sig i ett samtalsflöde med distinkt turtagning, obesläktad tematik och distinkt retorik, medan en inbäddad berättelse inte förändrar något vad gäller turtagning, ansluter till aktuell tematik och har samma retoriska utformning som den föregående diskursen (Ochs använder här ordet ”diskurs” i betydelsen ”samtal”).
  4. Linearity (på svenska ”linjäritet”) berör händelseförloppets logik. En sluten linjäritet innebär att händelserna följer på varandra med något inbördes meningsfullt samband, ofta kausalt. Öppen linjäritet, å andra sidan, innebär att händelseförloppets inneboende logik inte är fastlagd, utan öppen för spekulation.
  5. Moral stance (på svenska ”moralisk hållning”) avser hur ett händelseförlopp förhåller sig till principer om godhet och ”det rätta”. Detta sker ofta implicit. Den moraliska hållningen kan vara säker och konstant, som vore den huggen i sten, eller osäker och flytande.

Ochs exemplifierar dessa dimensioner i två skilda narrativa praktiker. I den första, praktiskt nog benämnd ”narrativ praktik 1”, presenterar en (oftast) berättare en logiskt sammanhängande erfarenhet som involverar en oväntad eller problematisk händelse och en upplösning. Den andra narrativa praktiken, följdriktigt benämnd ”narrativ praktik 2”, diskuterar och ifrågasätter flera (oftast) berättare innebörden och riktigheten i en upplevelse. En av Ochs huvudpoänger är att den narrativa forskningen mestadels ägnat sig åt ”narrativ praktik 1”, medan Ochs vill öppna forskningsfältet också för ”narrativ praktik 2”.

Så långt Ochs berättardimensioner. Nu till mina kommentarer:

  1. I kontrast till exempelvis Jerome Bruner (1991) och David Herman (2009) som gör stora ansträngningar att försöka klargöra vad som utmärker en berättelse från, säg, en beskrivning eller ett omdöme, är Ochs inte särskilt bekymrad över definitioner. För Ochs är berättelser rätt och slätt en diskursiv genre som i sig inbegriper beskrivningar, omdömen, förklaringar och en märklig variant hon kallar ”kronologi” (Ochs & Capps, 2001, s. 19). Den traditionella definitionen av en berättelse som en representation av ett händelseförlopp avfärdar hon explicit i Living narrative (Ochs & Capps, 2001) men omfattar implicit i Narrative lessons (Ochs, 2004); om det beror på medförfattaren Lisa Capps eller att Ochs med tiden ändrat åsikt kan jag naturligtvis inte uttala mig om. Däremot menar jag att Ochs avfärdande av narratologins traditionella distinktion mellan vad som berättas och hur det berättas är ett misstag. Jag återkommer till detta.
  2. När Ochs talar om berättarskap (tellership) syftar hon enbart på vem eller vilka som berättar, alltså vilka som utför den aktiva talhandlingen. Hon noterar att författarskap (authorship; kanske ”upphov” är en bättre översättning) är något annat och att detta, till exempel, kan vara fördelat på flera personer trots att bara en av dem berättar; åhörare kan, genom sin respons i form av tystnad, mimik, och så vidare, fungera som ett slags passiva författare i berättandet. Men varför är inte det intressant? Varför är den manifesta berättarhandlingen av intresse och inte det (möjligen) tysta författarskapet? Det här bryter Herman (2009) ner på ett mycket förtjänstfullt sätt genom att skilja på författare (i vid mening, inte bara skrivna, litterära berättelser), implicerad författare, berättare, implicerad åhörare och åhörare. Men det förutsätter att man också skiljer mellan vad som berättas och hur det berättas – vilket Ochs alltså inte gör.
  3. När Ochs slår samman en berättelses betydelse för mig och dess retoriska framställning i dimensionen tellability, menar jag att hon sammanblandar två helt skilda saker. Återigen: om man skiljer på vad som berättas och hur det berättas, mellan händelseförlopp och narrativ, inser man snabbt att betydelsen och hur viktig en berättelse är för mig har att göra med händelseförloppet, med min upplevelse, medan dess retoriska framställning har att göra med narrativet. Men Ochs gör inte den distinktionen, och därför kan hon betrakta innebörd och retorisk framställning som samma sak – trots att hon själv noterar att en duktig berättare kan framställa också en trivial händelse på ett fängslande sätt. Hur kan det vara möjligt om triviala händelser och fängslande berättelser tillhör samma dimension?
  4. Det finns en annan betydelse av tellability som Bruner (1991) berör, nämligen att en berättelse behöver innehålla någon form av normbrott för att över huvud taget vara möjlig att berätta. Händelser som bara följer det förväntade, normala förloppet lämnar ingenting att berätta. Allt är bara ”som vanligt”. Detta, i sin tur, innebär att varje berättelse implicit är normativ – men om detta säger Ochs ingenting, trots att hennes andra lärdom (artikeln Narrative lessons består av tio ”narrativa lärdomar”) handlar om just detta oväntade eller problematiska.
  5. Dimensionen embeddedness har dels med situationen att göra, dels med berättelsens retoriska utformning (igen). Vad skiljer den från tellability? Om tellability handlar om innebörd och retorisk framställning, och embeddedness handlar om situation och retorisk framställning, har vi då inte två dimensioner som spänner över tre aspekter, nämligen (1) händelseförloppets eller upplevelsens innebörd, (2) den retoriska framställningen, samt (3) den situation i vilken berättelsen berättas? Eller, för att tala med Herman (2009): händelseförlopp, narrativ och berättandets situationsavhängighet?
  6. Idén om linjäritet är visserligen intressant, men blir lite knepig om man inte samtidigt väger in narratologins distinktion mellan vad och hur. Detta härstammar från den ryska formalismens distinktion mellan fabula och sujett – något som hade kunnat skänka Ochs’ resonemang avsevärd skärpa.
  7. Ochs skriver om ”dimensioner”, men de är knappast ortogonala, vilket man normalt skulle förvänta sig av dimensioner. Tvärtom: de är intimt förknippade med varandra, vilket är en rimlig slutsats av punkt 2–6 ovan. Jag undrar om inte det Ochs beskriver som ”dimensioner” i själva verket handlar om karaktäristika hos två olika typer av berättande, nämligen Ochs’ ”narrativa praktiker” nummer 1 och 2? I så fall är de ju bara specialfall av det Herman (2009) benämner situatedness eller narrative occations eller – som jag valt att översätta det – berättarsituationer.
  8. Jag vågar mig på att klassificera Ochs’ narrativa teori som en utpräglat poststrukturalistisk teori. Ochs är föga intresserad av berättelsen och fokuserar helt på berättandet. Uttryckt på ett annat sätt: hon ignorerar struktur till förmån för process. Men att 1960- och 1970-talets ambitiösa strukturalistiska program havererade behöver inte betyda att alla idéer om strukturer måste överges eller att distinktionen mellan händelseförlopp och narrativ är ogörlig; vad som visade sig ogörligt var strukturalismens ambition att analysera dem var för sig och finna något slags grundläggande ”urstruktur”. Men det är inte skäl nog att kasta ut barnet med badvattnet.
  9. Ochs utgångspunkt är att upplevelse och berättelse är två helt skilda saker. Det är bara då hennes idé om ett spänningsförhållande mellan att berättelser å ena sidan ”likriktar” våra upplevelser, å andra sidan strävar efter att ge dem ”autenticitet”, blir begripligt. Berättelser blir då något som deformerar och förvanskar den ursprungliga, ”autentiska”, upplevelsen. Med min fenomenologiskt–hermeneutiska utgångspunkt ser jag det på ett helt annat sätt: redan upplevandet bär narrativets hermeneutiska struktur, och när vi berättar det vi upplevt har vi så att säga bara förflyttat oss längre längs den hermeneutiska spiralen (Meretoja, 2014).

Finns då här inget att använda? Jodå. Ochs femte ”dimension”, den ”moraliska hållningen”, är användbar, liksom hennes sätt att tillämpa det på människors berättelser. Visserligen är hennes filosofiska utgångspunkter rätt knepiga även här, men jag kan vara storsint och lämna det därhän.

För att sammanfatta: Elinor Ochs undviker alla definitioner av berättelser eller narrativ, och menar sedan att detta, som vi alltså inte riktigt vet vad det är, kan förstås utifrån fem berättardimensioner, som i själva verket snarast tjänar som klassifikation av olika typer av diskurser (samtalsgenrer), inte analytiska verktyg.

Referenser

Bruner, J. (1991). The Narrative Construction of Reality. Critical Inquiry, 18(1), 1–21.

Herman, D. (2009). Basic Elements of Narrative. Chichester: Wiley-Blackwell.

Jefferson, G. (2004). Glossary of transcript symbols with an introduction. I G. H. Lerner (ed.), Conversation Analysis: Studies From the First Generation (s. 13–31). Amsterdam: John Benjamins.

Magnusson, E., & Marecek, J. (2010). Genus och kultur i psykologi: Teorier och tillämpningar. Stockholm: Natur och Kultur.

Meretoja, H. (2013). Philosophical Underpinnings of the Narrative Turn in Theory and Fiction. I M. Hyvärinen, M. Hatavara, & L.-C. Hydén (red.), The Travelling Concepts of Narrative (s. 93–117).

Meretoja, H. (2014). Narrative and Human Existence: Ontology, Epistemology, and Ethics. New Literary History, 45(1), 89–109. doi:10.1353/nlh.2014.0001

Ochs, E. (2004). Narrative Lessons. I A. Duranti (red.), A Companion to Linguistic Anthropology. Malden, MA: Blackwell.

Ochs, E., & Capps, L. (2001). Living Narrative: Creating Lives in Everyday Storytelling. Cambridge, MA: Harvard University.

2 reaktioner på ”Jakten på en narrativ metod: 1. Elinor Ochs’ berättardimensioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s