Händelseförlopp och narrativ

Alla vet vad en berättelse är. Även små barn känner igen en berättelse, vilket vem som helst som försökt läsa instruktionsboken till mikrovågsugnen för sina barn kan intyga: ”Pappa! Det där är ju ingen godnattsaga!” Om vi i likhet med Roland Barthes (1966) tänker oss ”text” i sin allra vidaste bemärkelse – talat såväl som skrivet ord – skulle vi alltså kunna säga att en berättelse är en specifik textgenre som vi intuitivt känner igen, vid sidan om exempelvis instruktioner, lagparagrafer och faktatexter.

Men om vi inte nöjer oss med det intuitiva utan försöker sätta fingret på exakt vad som egentligen utmärker en berättelse, blir det betydligt svårare. Det är knappast förvånande att litteraturvetenskapen, humanvetenskaperna och samhällsvetenskaperna hemsöks av flera olika och ofta oförenliga definitioner. I det följande skall jag försöka mejsla ut en förståelse av berättelser som är relevant för mitt avhandlingsarbete och därmed för psykologisk forskning och förståelsen av människors berättelser.

Låt oss börja med en märklig egenskap hos berättelser, nämligen att vi kan känna igen flera ”texter” som samma berättelse. Vi känner igen Rödluvan som samma berättelse oavsett om den återges av Charles Perrault (1697) eller bröderna Grimm (1812) – faktum är att det är att berättelser som Rödluvan är så välkända som gör filmer som Hoodwinked! (2005) möjliga. Med andra ord måste det så att säga finnas något bortom eller bakom texten (och ja, i det här sammanhanget kan en film betraktas som en text) som är gemensamt för de olika varianterna.

Detta kallade det tidiga 1900-talets ryska litteraturvetare för fabula (фабула), dvs. berättelsens själva handling som en abstraherad kronologisk följd av händelser. Den textuella representationen av detta ”berättelsestoff” kallade de sujett (сюжет). Uttryckt på ett annat sätt: fabula avser händelserna som sådana, sujett berättelsens presentation av dem.

Men låt oss stanna upp lite här. Distinktionen mellan fabula och sujett handlar om litterära berättelser; Vladimir Propp som ofta nämns som en av narratologins pionjärer studerade folksagor (fast gissningsvis var det snarast den ryska Peter och Vargen än den kontinentala Rödluvan som utgjorde vargkapitlet i hans forskning). På vilket sätt är fabula och sujett relevant för de berättelser vi berättar till vardags, till exempel när vi vid middagsbordet berättar vad vi varit med om under dagen. För det är väl också berättelser, eller hur?

Alla håller inte med om det, men det beror förstås på vad man menar med berättelse. Litteraturvetare kan ha anledning att reservera ordet berättelse för en litterär genre vid sidan om exempelvis lyrik. Då blir det förstås svårt att betrakta samtal kring middagsbordet som ”riktiga” berättelser, även om de i vissa avseenden skulle likna dem. Men denna strängt litteraturvetenskapliga syn på berättelser förefaller inte längre vara aktuell, åtminstone inte inom samhällsvetenskaperna. Det som brukar benämnas den ”narrativa vändningen” (Meretoja, 2013) är helt enkelt insikten att våra vardagsberättelser inte är de ”fina” berättelsernas ”kusiner från landet” (som Ochs & Capps, 2001, uttrycker det) utan tvärtom grunden för allt berättande; de litterära berättelserna är i själva verket förädlade vardagsbrättelser. Vill vi förstå de litterära berättelserna måste vi först förstå middagsbordets (till synes) triviala berättelser.

Om vi alltså talar om berättelser överhuvudtaget behöver vi en förståelse av berättelser som sträcker sig bortom – eller snarare föregår – alltför stränga krav på struktur, till exempel att berättelser måste innehålla en början, en mitt och ett slut, eller orientering–komplikation–upplösning. Berättelser vid middagsbordet är sällan givna på förhand och de påbörjas ofta utan en aning om vart de kommer att leda (vilket skiljer dem från litterära berättelser; även om vi ännu inte hunnit läsa dem, kan vi tryggt vila i vetskapen om att de är oföränderligt givna mellan bokens pärmar; detta motsvarar Ochs’ linjäritet). Om vi däremot söker efter något slags minsta gemensamma nämnare, finner vi att alla berättelser handlar om någonting som hänt.

Det visar sig att de ryska litteraturteoretikernas distinktion mellan fabula och sujett trots allt kan komma till användning. Även om olika teoretiker använder olika begrepp och definierar dem något olika, tycks de flesta vara överens om att berättelser återger någonting som hänt (se t. ex. Abbott, 2002; Bruner, 1991; Fludernik, 2009; Herman, 2009; Meretoja, 2014). Uttryckt på ett annat sätt: en berättelse är en representation av ett händelseförlopp.

Men det betyder att vi i så fall skall förstå de olika varianterna av Rödluvan som olika ”berättelser” baserade på samma ”händelseförlopp”, vilket strider mot vår vardagliga förståelse av ordet ”berättelse” – för nog kan vi säga att de olika varianterna av Rödluvan handlar om varianter av samma berättelse? För att undvika missförstånd och förvirring finns det anledning att införa den tekniska termen narrativ i denna betydelse. Alltså: narrativ är en representation av ett händelseförlopp.

Men narrativ är mer än blott en beskrivning av en serie händelser: först A, sedan B, sedan C. Narrativet länkar samman händelserna på ett meningsfullt sätt. Till exempel: A orsakade B, som i sin tur medförde C. Ett narrativ gör våra upplevelser, avsikter och handlingar i tidens kontinuerliga flöde begripligt genom att dela in det i en serie distinkta händelser med någon form av inbördes, meningsfullt samband. Som Ricœur skriver:

Den värld som varje narrativ uppenbarar är alltid en temporal värld. Tid blir mänsklig tid i den mån den organiseras narrativt; narrativ, å andra sidan, är meningsfulla i den mån de skildrar tidsupplevelsens särdrag. (Ricœur, 1984, min översättning)

Det händelseförlopp som narrativet representerar är också ett bestämt händelseförlopp, något som inträffade där och då, just den gången. Detta gäller oavsett om händelseförloppet är verkligt (som i självbiografiska berättelser) eller påhittat (som i skönlitteratur). Ett narrativ handlar inte om hur det brukar vara (det är, per definition, en beskrivning).

Det kan finnas anledning att invända mot uttrycket att ett narrativ representerar ett händelseförlopp. En re-presentation förutsätter ju att händelseförloppet på något sätt existerar innan det finner sin språkliga form i ett narrativ. Var finns det i så fall, och i vilken form? Det är ju långt ifrån alltid som vi har händelseförloppet klart för oss innan vi börjar berätta, och som Elinor Ochs och Lisa Capps (2001) påpekar skapar vi ofta berättelser tillsammans med andra, i vardagliga samtal, just för att förstå vad vi varit med om. Sådana berättelser har inte ett fast och fixt händelseförlopp, utan det formas, ifrågasätts och omformas under själva berättandet. Således kanske man hellre bör tala om presentation än representation, eller som Herman (2009) uttrycker det: narrativ får oss att inferera ett tidsstruktur av enskilda händelser1.

Det hör till 1960- och 1970-talets ambitiösa strukturalistiska projekt att strikt skilja på händelseförlopp och narrativ – mellan vad och hur, fabula och sujett, story och narrative, plot och discourse – och analysera dem var för sig, som om berättelsens ”råmaterial” hade en självständig existens bortom berättelsen. Så länge man håller sig till litterära berättelser eller åtminstone givna (avslutade) berättelser kan man förstås tänka sig att det vore möjligt (men detta har också starkt ifrågasatts, på goda grunder), men om man till narrativ också räknar de berättelser som tar form i dialog med våra medmänniskor, utan att på förhand vara givna, faller det på sin egen orimlighet.

Likväl är distinktionen mellan händelseförlopp och narrativ mycket användbar, inte minst för att det förefaller vara den enda rimliga förklaringen till att vi kan tala om flera representationer av ett och samma händelseförlopp (flera varianter av Rödluvan, olika återgivningar av min semesterresa till Mallorca, och så vidare), men snarare än att betrakta dem som olika komponenter bör de betraktas som varandras korrelat, ungefär som Husserls analys av intentionaliteten i noesis och noema. Att som Elinor Ochs ignorera denna distinktion (Ochs, 2004; Ochs & Capps, 2001) leder till fler problem än de löser, vilket jag skrev om här om dagen.

Så här långt har vi betraktat narrativ som ”texter” eller ”artefakter”, som språkliga produkter som förr eller senare föreligger i ”färdig” form, oavsett om vägen dit varit en roman eller ett animerat samtal vid middagsbordet. Men berättelser kan inte skiljas från berättandet, dvs. den aktivitet som leder fram till ”texten”. Berättelser uppkommer inte spontant ur tomma intet, utan det finns alltid någon som berättar. Vid middagsbordets berättande är detta uppenbart, men även i förlagsutgivna romaner förekommer en implicerad berättare.

I varje narrativ – som alltså representerar ett händelseförlopp – finns alltså minst ett subjekt (åtminstone implicit) närvarande, nämligen berättaren själv. Men oavsett om subjektet i narrativet är implicit eller explicit (som en närvarande aktör) präglas narrativet i någon mening av hur det var att genomleva händelseförloppet. De händelser som narrativet återger upplevdes (eller upplevs, om det är en berättelse i presens) av någon, och därför är denna ”upplevandedimension” alltid implicit närvarande i ett narrativ. Herman (2009) benämner detta ”what it’s like”, Georgakopoulou (2007) kallar det för ”consciousness” och Fludernik (1996) ”experentiality” – Bruner (1991) förutsätter aktörer och kallar det ”intentional state entailment” – men i grund och botten trevar de efter samma sak, nämligen att narrativ förutsätter subjektivitet.

Detta är av fundamental vikt, eftersom subjekt – oavsett om de förekommer som aktörer i berättelserna eller blott implicerade berättare – förutsätts kunna agera på det ena eller det andra sättet och alltså äger ett visst mått av frihet (Bruner, 1991, s. 7), och frihet medför alltid ansvar. Det betyder att det alltid är möjligt att fälla ett omdöme om de i narrativet närvarande subjekten – åtminstone om de förekommer som aktörer eller, kanske mer passande i sammanhanget, agenter. Uttryckt på ett annat sätt: i varje narrativ finns en implicit moralisk dimension.2

Detta får jag dock utreda utförligare vid ett annat tillfälle.

Referenser

Abbott, H. P. (2002). The Cambridge Introduction to Narrative. Cambridge: Cambridge University.

Barthes, R. (1966). Introduction à l’analyse structurale des récits. Communications, 8, 1–27. doi:10.3406/comm.1966.1113

Bruner, J. (1991). The Narrative Construction of Reality. Critical Inquiry, 18(1), 1–21.

Fludernik, M. (1996). Towards a ’Natural’ Narratology. London & New York: Routledge.

Fludernik, M. (2009). An Introduction to Narratology. (P. Häusler-Greenfield & M. Fludernik, trans.). London: Routledge.

Georgakopoulou, A. (2007). Small Stories, Interaction and Identities. Amsterdam: John Benjamins.

Herman, D. (2009). Basic Elements of Narrative. Chichester: Wiley-Blackwell.

Meretoja, H. (2013). Philosophical Underpinnings of the Narrative Turn in Theory and Fiction. In M. Hyvärinen, M. Hatavara, & L.-C. Hydén (eds.), The Travelling Concepts of Narrative (s. 93–117).

Meretoja, H. (2014). Narrative and Human Existence: Ontology, Epistemology, and Ethics. New Literary History, 45(1), 89–109. doi:10.1353/nlh.2014.0001

Ochs, E. (2004). Narrative Lessons. In A. Duranti (ed.), A Companion to Linguistic Anthropology. Malden, MA: Blackwell.

Ochs, E., & Capps, L. (2001). Living Narrative: Creating Lives in Everyday Storytelling. Cambridge, MA: Harvard University.

Ricœur, P. (1984). Time and Narrative. (K. McLaughlin & D. Pellauer, trans.) (Vol. 1). Chicago: University of Chicago.


  1. ”Narrative representations cue interpreters to draw inferences about a structured time-course of particularized events” (Herman, 2009, s. xvi). 
  2. Märk väl att detta är något annat än den ”moraliska hållning” som Ochs (2004) skriver om. 

2 reaktioner på ”Händelseförlopp och narrativ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s