Mödrahälsovård och pappor

Här om dagen kom jag över rapport nr. 59 från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) betitlad Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa. Rapporten är ett styrdokument för mödrahälsovårdens verksamhet och resultatet av ett samarbete mellan SFOG och Svenska barnmorskeförbundet. Här beskrivs mödrahälsovårdens uppdrag i termer av ”sexuell och reproduktiv hälsa”, sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad man skall göra vid problem, komplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan.

På sidan 43 nämns att ”kvinnans partner spelar en central roll för hennes hälsorelaterade beteende och det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten”, vilket är i stort sett allt som nämns om blivande pappor. Inte ett ord om hur man skall få pappan (eller partnern) att känna sig delaktig.

Missförstå mig nu inte. Obstetrik och gynekologi är trots allt medicinska specialiteter, och barnmorskeprofessionen är, åtminstone till övervägande delen, en medicinsk profession. Huvuduppdraget är den gravida kvinnan och fostret, vilket klart och tydligt framgår av rapporten. Men — är det egentligen så förvånande att många pappor känner sig exkluderade inom mödrahälsovården?

Min avhandling handlar om pappornas möten med det som jag lite svepande och ospecifikt kallar för ”barnprofessionen”, men mer specifikt handlar det om personalen inom mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård, dvs. barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, etc (jag måste hitta en bättre benämning eftersom jag inte beaktar psykologer, förskollärare och andra som med rätta borde kunna  benämnas ”barnprofessioner”). Dessa möten sker i första hand på barnmorskemottagningar, förlossningskliniker och barnhälsovårdscentraler. De möten som där sker mellan blivande föräldrar och ”experter” (barnmorskor, distriktssköterskor, läkare, etc) följer vissa givna ramar och de tre personer som är inblandade förväntas inta olika ”roller”: den gravida kvinnan som den blivande föräldern som bär barnet i sin kropp; mannen som den blivande föräldern som ”följer med”; experten som sitter på nödvändig expertkunskap men också makt.

Dessa givna ”roller” kan vi kalla för subjektspositioner, vissa givna eller föreskrivna ”platser” i ett möte mellan två eller flera personer (”subjektspositioner” är ett begrepp med en lång teoretisk tradition som brukar föras tillbaka till Michel Foucault, men jag skall inte fördjupa mig i det här och nu). Om vi beaktar mödrahälsovårdens uppdrag, som i praktiken uteslutande handlar om den gravida kvinnan, vilka subjektspositioner finns tillgängliga för den blivande mamman respektive pappan?

Det är just denna fråga min avhandling besvarar. Vad som lyser igenom i pappornas berättelser är hur mötet med mödrahälsovården ”positionerar” kvinnan som ”gravid kropp” och barnhälsovården barnet som föremål för medicinsk expertis. Detta lämnar pappan i en något odefinierad subjektsposition, vilket — och det måste betonas — inte nödvändigtvis är problematiskt. En del pappor accepterar och finner sig den positionen.

För andra pappor, däremot, är den ospecifika subjektspositionen av ”medföljare” inte acceptabel. Det blir en, som man uttrycker det, besvärad subjektsposition. Naturligtvis är de fullt på det klara med att det är kvinnan som är gravid, och en graviditet förutsätter ett långtgående medicinskt intresse där den gravida kvinnokroppen står i centrum. Men de vill positionera sig själva som blivande förälder på samma villkor som mamman; även om det är hon som är gravid, är de båda två blivnade föräldrar och i den meningen också ett vi. Mötet med mödrahälsovården bryter sönder detta ”vi” i ett ”hon” och ”han” (eftersom jag skriver om pappor är partnern i det här sammanhanget en man, men naturligtvis kan det generaliseras till ”hon” och”hen” om man så vill). Och det är, givet mödrahälsovårdens uppdrag, inte så konstigt.

Återigen: jag lägger ingen värdering i detta. Det är inte nödvändigtvis ”fel” att mödrahälsovårdens uppdrag är den gravida kvinnan och fostret, som SFOG:s och Barnmorskeförbundets styrdokument ger uttryck för. Men om man nu vill ”engagera papporna” (som de uttryckte sig vid min katastrofalt misslyckade presentation vid Nationella familjecentralskonferensen förra året) är det kanske här man måste börja. Hur skall papporna kunna känna sig delaktiga givet uppdragets exklusiva fokus på mamman?

5 reaktioner på ”Mödrahälsovård och pappor

  1. Otroligt intressant! Har hört så många historier om pappor som helt ignoreras, både hos MVC och senare BVC. Vill gärna läsa när den blir klar!

    Gilla

  2. Hm….intressant!! Ser fram emot din disputation och ev ett dedicerat ex av avhandlingen….

    Gilla

  3. Hej Stefan. Åsa länkade detta till mig. Som barnmorska skulle det vara intressant att läsa din avhandling. Går det att ordna?

    Gilla

    1. Absolut! Om inte annat så publiceras alla avhandlingar elektroniskt. Så snart den är klar (om den blir klar) kommer du att kunna ladda ner den.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s