Den transcendentala fenomenologin kommer till ISTP i Coventry

I veckan fick jag beskedet att jag blivit antagen till den internationella konferensen i teoretisk psykologi som anordnas varannat år av International Society for Theoretical Psychology, den här gången i Coventry i England. Även om det naturligtvis är kul att bli antagen, innebär det att jag också måste färdigställa mitt bidrag. Det har rubriken Bringing back subjective consciousness to psychology: A transcendental phenomenological perspective och den sammanfattning som slutligen blev antagen lyder som följer:

Within most branches of psychology, consiousness is considered as an entity in the (natural) world and thus principally available for scientific study. This metaphysical commitment – sometimes termed naturalism – is rarely spelled out, but rather the taken-for-granted point of departure. However, naturalism leads to a paradox when it comes to subjective consciousness: the conscious subject for which the world appear is at the same time an object of that appearing world.

Within cognitive psychology and neuroscience, the gap between subjective consciousness and its neural correlates is bridged by the information processing metaphor, which, in essence, states congruency between ”neural activity” and ”flow of information”. Even consciousness itself is considered a cognitive process, albeit a second or third order such.

Starting in the phenomenological concept of intentionality, I will argue that the information processing metaphor is flawed and rests on a categorial mistake: ”information” carries meaning, whereas neural activity can never in itself have meaning. On the contrary, meaning presupposes consciousness, hence the information processing paradigm cannot account for consciousness: what is being explained is presupposed in the explanation. Consciousness is not only an object in the world, but also a subject for the world, a necessary condition for there to be a world for us at all. In essence, this is Edmund Husserl’s transcendental argument, which has gained renewed interest within contemporary philosophy of mind.

Not unlike Meno’s paradox, the problem of naturalism cannot be fully grasped until the solution phenomenology offers is accepted. Nevertheless, I will attempt to elucidate the transcendental argument as put forward by recent scholars such as Dan Zahavi and Julia Jansen and elaborate on its relevance to psychology.

Även om det jag har att säga egentligen inte är något nytt, är det för min egen del följden av att slutligen ha förstått innebörden av ordet ”transcendental” i det som brukar betecknas som Husserls transcendentala fenomenologi. Husserls så kallade ”transcendentala vändning” i Ideen (2004/1913) tycks ha delat hans anhängare i två läger ända fram till idag: på motståndarsidan finner vi författare som Jan Bengtsson (2001) och Hubert Dreyfus (2009), på försvarssidan exempelvis Dan Zahavi (2003) och Amedeo Giorgi (2009). Därför har jag förstökt förstå vari detta ”transcendentala” egentligen består och varför det är så kontroversiellt.

Ett transcendentalt argument är ett särskilt argument som anförs mot skepticismen som betraktar vissa eller alla kunskapsanspråk som mer eller mindre problematiska, eller att säker kunskap är omöjlig. Om X är något skeptikern betvivlar eller avvisar, anförs argument Y, som skeptikern accepterar, varpå man visar att X är ett nödvändigt villkor för Y. Immanuel Kant, vars Vederläggning av idealismen utgör urmodellen för transcendentala argument, menar till exempel att en yttre värld (ett X som exempelvis Berkeleys subjektiva idealism förnekar) är ett nödvändigt villkor för en inre tidsupplevelse (Y), och eftersom skeptikern (även Berkeley) måste acceptera den inre tidsupplevelsen (Y) måste också den yttre världen (X) existera, eftersom den senare är en förutsättning för den förra. (Argumentet är förvisso något mer komplext än så, men det bryr jag mig inte om nu.)

När det gäller Husserls transcendentala fenomenologi, menar Julia Jansen (2014) att såväl Kant som Husserl, trots sina olikheter, betraktade sig själva som transcendentala idealister. Husserl, för sin del, fick ständigt värja sig mot anklagelser om subjektiv idealism. Men det empiristiska alternativet är heller inte gångbart, eftersom det vilar på någon form av direkt realism. Att klargöra direkt realism empiriskt är inte möjligt, eftersom empirism (och naturalism) förutsätter den realism som skall redogöras för. Att anta det Jansen benämner en transcendental hållning innebär således att det som behöver klargöras är just realismen, eller som Jansen själv uttrycker det: ”Den transcendentala hållningen i sin mest allmäna form inbegriper med nödvändighet realism som sitt explanandum” (Jansen, 2014, min översättning). Med transcendental idealism menas enligt Jansen att den realism som behöver klargöras klargörs genom någon form av ideal eller snarare subjektiv komponent. Som Jansen själv uttrycker det: ”Idealism i sin mest allmäna form inbegriper med nödvändighet en hänvisning till någon form av ideala villkor som sitt explanans.”

Transcendental idealism, således, är realism förklarad med idealism. Eller, som Dan Zahavi uttrycker det apropå det naturaliserade medvetandet:

Naturalism treats consciousness as a real occurrent entity in the world, that is, it conceives of consciousness as an object in the world, on a par with – though possibly more complex than – volcanoes, waterfalls, ice crystals, gold nuggets, rhododendrons or black holes. But on Husserl’s view this is unacceptable since consciousness rather than merely being an object in the world, is also a subject for the world, that is, a necessary condition of possibility for any entity to appear as an object in the way it does and with the meaning it has. (Zahavi, 2010, min kursivering)

Om jag förstår Husserl, Jansen och Zahavi rätt, innebär den transcendentala fenomenologin att det medvetna subjektet (eller det subjektiva medvetandet) är en nödvändig förutsättning för att det över huvud taget skall finnas en värld-för-oss. Detta är inte subjektiv idealism, eftersom världen-i-sig (för att använda Kants distinktioner) naturligtvis skulle existera även utan medvetna subjekt. Men denna värld skulle bara existera, den skulle inte vara någonting, eftersom för att någonting skall bli någonting förutsätts det medvetna subjektets syntes. Det är bara för ett medvetet subjekt, för någon, som vulkaner, vattenfall, iskristaller, guldklimpar, rhododendra och svarta hål kan vara just vulkaner, vattenfall, etc. I sig själva är de bara anonym materia – fast ju egentligen inte ens det, eftersom de inte kan vara någonting.

Detta att medvetandet inte är en del av världen utan det för vilket världen framträder – vilket alltså är en konsekvens av det transcendentala argumentet så som det förs fram av Jansen och Zahavi – har fått mig att omtolka så mycket av det jag själv tidigare läst, från Raymond Tallis (2011) plågsamt långdragna litania över tillståndet i den samtida neurovetenskapen, över Dan Robinsons (1995) beklagande över psykologins implicita metafysiska ställningstagande till Graham Richards (2010) redogörelse för hur begreppet ”information” omtolkades av den kognitiva psykologin.

Och av allt detta skall jag alltså försöka få till en begriplig presentation på 20 minuter innan den 26 juni…

Referenser

Bengtsson, J. (2001). Sammanflätningar: Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi (3e uppl). Göteborg: Daidalos.

Dreyfus, H. L., & Wrathall, M. A. (Reds). (2009). A Companion to Phenomenology and Existentialism. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell.

Giorgi, A. (2009). The Descriptive Phenomenological Method in Psychology: A Modified Husserlian Approach. Pittsburgh: Duquesne University Press.

Husserl, E. (2004). Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi. (J. Jakobsson, övers). Stockholm: Thales. (Original work published 1913)

Jansen, J. (2014). Taking a Transcendental Stance: Anti-Representationalism and Direct Realism in Kant and Husserl. I F. Fabbianelli & S. Luft (reds), Husserl und die klassische deutsche Philosophie (Vol 212, ss 79–93). Springer.

Richards, G. (2010). Putting Psychology in Its Place: Critical Historical Perspectives. London: Routledge.

Robinson, D. N. (1995). An Intellectual History of Psychology (3e uppl). Madison: University of Wisconsin.

Tallis, R. (2011). Aping Mankind: Neuromania, Darwinitis and the Misrepresentation of Humanity. Durham: Acumen Publishing.

Zahavi, D. (2003). Husserl’s Phenomenology. Stanford: Stanford University.

Zahavi, D. (2010). Naturalized Phenomenology. I D. Schmicking & S. Gallagher (reds), Handbook of Phenomenology and Cognitive Science (ss 2–19). Dordrecht: Springer. doi:10.1007/978-90-481-2646-0_1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s