Rapport från avhandlingsbunkern

För närvarande håller jag på att skriva ihop min avhandling. I början på mars är det tänkt att alla kapitel skall vara skrivna — om än långt ifrån färdigställda. Oftast känns det fullt möjligt, men andra gånger — som nu — tvivlar jag på att jag någonsin kommer att ro i land det här projektet.

Jag har i alla fall kommit in i något slags skrivrutin. Efter barnfamiljförälderns sedvanliga morgonbestyr parkerar jag mig i läsfåtöljen — om jag jobbar hemma, vilket jag gör två eller tre dagar per vecka — eller i kontorsstolen och slår igång datorn. Därefter vidtar påtagligt undvikandebeteende under stigande ångest tills jag slutligen startar upp Sublime Text och tar fram kapiteltexten. Klockan tio brygger jag kaffe och pimplar i mig hela kannan innan lunch (är jag på kontoret blir kaffekonsumtionen mindre på grund av begränsad termosstorlek) under intensivt sökande efter de rätta formuleringarna — ofta avbrutet av exkursioner i intressanta men för avhandlingen irrelevanta spörsmål. Klockan tolv är det lunch. Är jag hemma blir det makaroner och Netflix, är jag på universitetet kan det bli lunch i sällskap med någon kollega.

Det kan uppstå avvikelser från denna rutin, men en sak missar jag aldrig: tuppluren på femton minuter efter lunchen. Är jag hemma är det enkelt. Är jag på universitetet, tar jag med mig en filt, lånar jag något av de två vilrummen, sätter telefonen på femton minuters nedräkning och lägger mig ned. Förr i tiden brukade jag somna, men numera är jag så sönderstressad av den här förbaskade avhandlingen att jag sällan somnar. Men det händer oftare nu än för ett år sedan, vilket väl ändå får betraktas som något slags framsteg.

Eftermiddagen fortsätter som förmiddagen: jag skriver, förlorar mig i någon irrelevant exkursion, återgår till skrivandet, blir frustrerad över att texten inte håller, kastar texten och börjar om, klipper och klistrar, blir missnöjd, kastar texten, börjar om, skriver nytt, klippochklistrar, flyttar om, skriver nytt, och så vidare, och så vidare. Någon gång mellan två och fyra på eftermiddagen ger jag upp. Vid det laget är jag så stirrig och uppvarvad av både kaffe och skrivfrustration att jag behöver ge mig ut och springa. Jag springer aldrig kortare än 5 km och blir jag förkyld eller sjuk så att jag inte kan springa är katastrofen runt hörnet — får jag inte avhandlingstexten ur skallen kan jag inte somna när det sedermera är dags att lägga sig. Det som fortfarande snurrar i huvudet när jag springer eller har sprungit dikterar jag för telefonen.

Så förflyter dagarna. Just nu skriver jag på teorikapitlet, eller snarare meta-teorikapitlet. Egentligen skulle jag skriva ett kapitel om hur de berättelser blivande föräldrar möter i föräldrautbildning och liknande utgör normer eller snarast ett slags ”berättelseutkast” som är högst närvarande när de blivande föräldrarna sedermera anländer till förlossningen. Jag insåg att för att skriva detta kapitel behövde jag först formulera den narrativa teori jag utgår ifrån — som är uttryckligen fenomenologiskt–hermeneutisk snarare än kognitivistisk — men det var lättare sagt än gjort. Visserligen har jag skrivit mängder av utkast på en sådan teori — bland annat här på bloggen under rubriken ”Jakten på en narrativ metod” (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5) och ”Händelseförlopp och narrativ” — men när jag nu skall sätta ihop det till ett sammanhängande kapitel är det visst inte lika enkelt.

Först tänkte jag redovisa ett slags ”allmän” narrativ teori och därefter dra den i den specifikt fenomenologiskt–hermeneutiska riktning jag avser. Men det höll inte. Så då tänkte jag att jag skulle redovisa från David Hermans (2009) ”kanoniska narrativ” och sedan modifiera och utöka hans fyra karaktäristika för en ”prototypisk” berättelse. Men det höll inte det heller, så nu är jag tillbaka till min första plan, att så att säga skriva ”min egen” narrativa teori. Man undrar varför det skall behöva vara så krångligt? Eller varför jag har så förbannat höga krav på mig själv?

En dag kanske jag kommer ut ur den här bubblan. En dag kanske jag inte har formuleringar och meningar som sammanfogas någonstans i det förmedvetna eller omedvetna och plötsligt dyker upp mitt i en måltid, när jag läser godnattsaga för barnen, när jag ser på TV eller när jag skall sova. Jag undrar hur ett sådant liv kan vara?

Referenser

Herman, D. (2009). Basic Elements of Narrative. Chichester: Wiley-Blackwell.

En reaktion på ”Rapport från avhandlingsbunkern

  1. Skönt att läsa en ärlig beskrivning av skrivvardagen. Jag kan rapportera från något steg ut på andra sidan dead-line, utan skriv-måstet, att det är rätt så konstigt att ha vant sig vid ångesten att det känns tomt efteråt. Väldigt skönt, måste jag säga, men mitt i alla undermedvetna processer för att slippa skriva finns det en kreativ spänning. Hoppas du kommer igenom med hälsan i behåll.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s