Ett bittert avsked

Det var så mycket jag hade sett fram emot efter disputationen. Då, tänkte jag, kommer jag äntligen kunna ägna mig åt alla de där intressanta uppslagen och idéerna som jag inte haft utrymme för under arbetet med avhandlingen. Det var idéer om vad fenomenologin som tanketradition egentligen kan tillföra den akademiska psykologin, det var idéer om hur det den diskursiva psykologins sterila subjektsbegrepp skulle kunna få liv, det var idéer om känslolivets intersubjektiva konstitution, och så vidare. Men luften har gått ur mig. Jag orkar inte skriva.

Mina sex år som doktorand har slitit mycket hårt på mig och det är kanske inte så konstigt att tänkandets lust och passion falnade när jag väl gick i mål med mitt intellektuella Sisyfos-projekt. Men det var avskedet från Institutionen för psykologi – som varit mitt hem de senaste 13 åren – som blev dödsstöten.

I ett framtida inlägg planerar jag att göra en återblick på de 13 åren. För tillfället vill jag bara säga att doktorandtiden var mycket ensam. Eftersom jag inte hade någon undervisning i min tjänst och eftersom den kulturpsykologiska inriktning jag representerar inte finns representerad vid Umeå universitet (förutom min handledare som numera är emerita), var min doktorandtillvaro som att sitta sex år instängd i en garderob och fila på en monografi. Det var fruktansvärt ensamt.

Disputationen var ett högtidstillfälle så jag äntligen fick visa upp vad jag hållit på med. Salen var överfull, prefekt, studierektorer, handledare, kollegor och andra gratulerade, lyckönskade och höll hyllningstal. Jag fick blommor och gåvor. Det var fantastiskt att för ett ögonblick få vara med igen.

Men sedan blev det tyst. Lika tyst som i den där garderoben. Och efter någon vecka kom ett mejl från personaladministratören som gratulerade till disputationen och undrade när jag kunde lämna in dator och nycklar. Sakligt och krorrekt. Visst, det är ju en massa fix och trix som måste ordnas när en anställning upphör, men för den som får sluta kan det likväl vara smärtsamt. Det kändes bittert. Är det så man försvinner ut ur akademin? Genom bakdörren så att ingen behöver se? En dag är namnet på dörren bara borta och postfacket har getts till någon annan.

Det var med tungt sinne jag for dit en sista gång för att städa ur mitt kontor. Att få flyttkartonger var inte att tänka på, men husservice hade som tur var sparat pappkartonger (för kaffe) som jag kunde packa ner mina två hyllmeter böcker och tre hyllmeter pärmar i. En kollega kom förbi.

– Jaha, du städar ur rummet, sade han. Ja, det är ju sådant man inte tänker på. Men jag förstår att du gör det.

Jag vet inte om det var ett försök till något slags humor – men det gjorde mig inte mer lätt till sinnes. Tvärtom.

När jag lastade bilen med kartongerna kom en man ut ur entrén. Han kastade en blick på kaffekartongerna som jag lastade in i bilen och utbrast:

– Åh, kaffe!

– Nej, svarade jag, det är inte kaffe.

– Jaha, sade han, det är något projekt och nu skall du iväg med grejor?

– Nej, svarade jag. Inte det heller.

Då stannade mannen plötsligt upp och leendet i hans ansikte försvann.

– Du menar inte…?

– Jo, svarade jag. Så är det.

Och han berättade om ansträngd ekonomi och den dystra, tryckta stämningen som följer på talet om uppsägningar på grund av arbetsbrist. Jag berättade att det i mitt fall handlade om en doktorandtjänst som upphört och att det därför är ett vanligt scenario, men mannen beklagade ändå. Han avslutade samtalet med att önska mig en ”trevlig helg” samtidigt som han markerade citationstecknen med fingrarna.

Ibland har små möten stor betydelse. Det här var ett sådant möte. En främmande människa som vågade se en annan människas tysta lidande. En människa som kostade på sig att se och dela tungsinnet hos en medmänniska. Som i ord och handling var beredd att lida med en annan människa, om så bara för ett ögonblick. Med-lidande.

– Du, ropade jag efter honom. Vad heter du?

– Kent, svarade han. Kent Löfgren.

Jag vände mig bort samtidigt som tårarna vällde fram. Tack, Kent, för ögonblicket av medmänsklighet. Den dagen gjorde du stor skillnad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s