Mål, medel och språkförbistring: om Försäkringskassans nya arbetssätt

För några dagar sedan rapporterade Sveriges radios Ekoredaktion att allt fler nekas sjukpenning efter att försäkringskassan infört ett mer restriktivt arbetssätt. Läkarna klagar över att ständiga kompletteringar av de medicinska underlagen tar tid och i slutänden äventyrar parientsäkerheten. Försäkringskassan menar att läkarnas underlag länge varit undermåliga och att de nu börjat göra rätt. Och den som kommer i kläm när läkare och sjukpenninghandläggare tvistar är patienten, som varken får läkarens uppmärksamhet (eftersom den går åt till att fylla i Försäkringskassans formulär), sjukpenning eller rehabilitering.

I Studio Ett senare under dagen menade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll att läkare och Försäkringskassa måste ”samarbeta” bättre. Men hur skall man kunna samarbeta när hälso- och sjukvården respektive Försäkringskassan är institutioner byggda kring olika verksamheter med olika mål, olika medel för att nå dessa mål och dessutom skilda språk för att tala om såväl mål som medel? Det problem som här kommer i dagen är varken läkarnas inkompetens eller sjukpenninghandläggarnas misstro, utan ett systemfel.

Låt mig utveckla tankegången något. Hälso- och sjukvårdens övergripande mål är ”en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (2 § Hälso- och sjukvårdslagen [1982:763]). Eller så som Hippokrates läkared ofta parafraseras: aldrig skada, sällan bota, ofta lindra, alltid trösta (fast i Sverige svär inte läkare någon ed eftersom Socialstyrelsens föreskrifter anses vara nog så goda; se Öberg, 2001). De medel som står till buds att nå målet att bota, lindra och trösta är läkarvetenskapens samlade kunskap och erfarenhet, instrument och verktyg, mediciner, lokaler, rutiner, tid och inte minst språket. Det medicinskt–diagnostiska språket är precist och exakt och tjänar helt och hållet syftet att identifiera sjukdomar och bota dem. Så är till exempel en ”måttlig buksmärta, centralt ovan naveln eller med diffus lokalisation” följt av ”lokal peritoneal retning kring appendix” och smärta som ”lokaliseras till höger fossa iliaca” — så kallad ”smärtvandring” — ett karaktäristiskt ”symptom” på ”appendicit” och den föredragna behandlingsmetoden ”sedvanlig öppen appendektomi via växelsnitt” där ”appendix avligeras utan invagination av stumpen”.

Sjukförsäkringens syfte är att ge ekonomisk trygghet åt den som drabbas av sjukdom och därför inte kan försörja sig. ”Försäkringskassans uppdrag är att besluta om och betala ut en stor del av de förmåner som ingår i socialförsäkringen” (Om socialförsäkringenFörsäkringskassans hemsida). De medel som står till buds att nå målet är bland annat läkarintyg, försäkringsmedicinska rådgivare, och inte minst språket. Här är det ”arbetsförmågan” som skall bedömas, och därför behövs ett annat språk än hälso- och sjukvårdens medicinskt–diagnostiska språk, ett språk som klargör hur och på vilket sätt en individ inte kan arbeta och därför har rätt till sjukpenning. Ord som ”funktionsnedsättning”, ”aktivitetsbegränsning” och ”föreskrifter” (som den sjuke förväntas följa för att bli frisk) är centrala. Funktionsnedsättningarna och aktivitetsbegränsningarna skall dessutom ställas i relation till den sjukes aktuella arbetsuppgifter.

Hälso- och sjukvården respektive Försäkringskassan har alltså olika mål, olika medel och olika språk för att kunna tala om mål och medel: läkarens språk är ett medel för att nå målet att bota, lindra och trösta, sjukpenninghandläggarens språk är ett medel för att nå målet att bedöma arbetsförmåga. Men sjukpenninghandläggaren behärskar inte nödvändigtvis det medicinsk–diagnostiska språket och läkaren behärskar inte nödvändigtvis Försäkringskassans språk. Vad som krävs är alltså en översättning från hälso- och sjukvårdens språk till Försäkringskassans språk. Vem gör den översättningen? I bästa fall är det ett gemensamt arbete där läkare och handläggare möts på halva vägen, men det Försäkringskassan nu gjort är att lägga ansvaret helt och hållet på hälso- och sjukvården: läkaren måste lära sig Försäkringskassans språk för att kunna hjälpa sina patienter — men det omvända gäller inte. Är det så förvånande att läkare klipper och klistrar ur Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd för att uttrycka sig på ett språk som inte är deras eget, ett språk som de i grund och botten inte behärskar?

Så länge denna språkförbistring kvarstår kommer problemet inte att lösas, eftersom det är ett systemfel i den meningen att hälso- och sjukvården respektive Försäkringskassan är skilda system med inkompatibla mål, medel och språk. Att kräva att distriktsläkarna skall lära sig tala ”försäkringska” är bara att skjuta problemet ifrån sig, inte att lösa det.

Här kan jag inte låta bli att också slå ett slag för mitt eget skrå. Att bedöma hur en viss sjukdom eller ett visst tillstånd påverkar förmågan att arbeta med vissa specifika arbetsuppgifter — särskilt när det gäller psykisk ohälsa — är inte enkelt och det är långt ifrån alltid inom distriktsläkarens kompetensområde. Däremot kan psykologer vara bättre skickade att göra just sådana bedömningar. Kanske borde arbetsförmågebedömningar delegeras till psykologer? Kanske rentav dags att, liksom i Norge, ge psykologer rätt att sjukskriva?

Referenser

Öberg, L. (2001). Varför svär inte svenska läkare ed? Läkartidningen, 98(37), 3935–3937.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s