Medborgare, inte kund

Efter sex veckor som PTP-psykologArbetsförmedlingen slås jag av att Arbetsförmedlingen i mångt och mycket är ett statligt verk där New Public Management (NPM) lyser med sin frånvaro. Arbetsförmedlingen har länge legat i botten av många attitydundersökningar (se t. ex. Andersson, 2014) men den nuvarande generaldirektören Mikael Sjöberg inledde en ”förnyelseresa” där man bland annat strävar efter att bli mer ”kundorienterad” — något som kanske tyder på att NPM är på väg in också på Arbetsförmedlingen.

Att sträva efter en mer serviceinriktad verksamhet som hellre bemyndigar än kontrollerar den arbetssökande är förstås lovvärt, men det skaver i mig varje gång man kallar en arbetssökande för ”kund”. Relationen mellan arbetsförmedlare och arbetssökande kan inte på långa vägar liknas vid den mellan kund och leverantör.

På väg till tåget tidigare idag gick jag förbi Eeva af Umeås skyltfönster där följande text var anslagen:

Vad är en kund?

En kund är den mest betydelsefulla personen i detta företag, vare sig kunden gör oss ett personligt besök, ringer eller skriver till oss.

En kund stör oss inte i vårt arbete, kunden är upphovet därtill.

Vi gör inte kunden en tjänst genom att betjäna henne, det är kunden som gör oss en tjänst genom att ge oss tillfälle att tillfredsställa hennes önskemål.

En kund är inte beroende av oss, det är vi som är beroende av henne.

Men Arbetsförmedlingen är inte en firma bland andra där den arbetssökande kan gå in och efter eget tycke välja bland ett utbud av tjänster. Det finns ingen marknad där företag möts och konkurrerar om kunder. Och vi som arbetar på Arbetsförmedlingen är inte säljare eller coacher eller konsulter, utan statstjänstemän med mandat att besluta om insatser och åtgärder samt lagstadgad skyldighet att underrätta varje misstanke om bidragsbrott till respektive myndighet (lag [2008:206] om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen). Även om arbetsförmedlaren är aldrig så välvillig och serviceinriktad måste han eller hon hålla sanktionsmedlen redo bakom ryggen:

Bäste kund, jag tror att tjänsterna ”Söka jobb” eller ”Spetsa ditt CV” skulle passa dig utmärkt i din nuvarande situation. Vill du inte ha någon av tjänsterna meddelar jag din a-kassa.

Att tala om ”kund” i det här sammanhanget är helt enkelt missvisande och innebär en avsevärd betydelseglidning (”kund” hade ursprungligen betydelsen ”bekant, vän”; se Hellquist, 1948).

I stället för kund föredrar jag att tala om medborgare. Precis som Håkan Juholt påpekade i Motion 2013/14:K285 är en kund ”en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en produkt eller en tjänst från ett företag eller en person” medan en medborgare är ”en person som har fulla politiska och sociala rättigheter och skyldigheter i en stat”. Att tala om medborgare skulle kunna bemyndiga den arbetssökande utan att denne reduceras till en låtsaskund på en låtsasmarknad:

Medborgare, som statlig tjänsteman är jag här för fullgöra samhällets plikter gentemot dig. Men det, bäste medborgare, förutsätter att också du fullgör dina plikter gentemot samhället. Är vi bara överens om det kan jag efter bästa förmåga hjälpa dig att finna ett arbete eller på annat sätt bidra till att trygga din försörjning.

Referenser

Andersson, K. (2014, 26 november). Arbetsförmedlingen får tummen ned i ny undersökning. Svenska dagbladet. Hämtad från https://www.svd.se/arbetsformedlingen-far-tummen-ned-i-ny-undersokning

Hellquist, E. (1948). Svensk etymologisk ordbok (3:e uppl.). Malmö: Gleerups.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s