Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Hansen och Jacob skriver att föräldrablivandet innebär stora förändringar för såväl föräldrar som far- och morföräldrar:

Major changes occur for the new parents in their relationship to each other and to their parents. The grandparents are also faced with changes when their children become parents. In most families, both generations must handle the revival of old issues. (Hansen & Jacob, 1992, s. 471)

De refererar till tidigare forskning om far- och morföräldrars relation till sina barnbarn, men få studier tar upp dynamiken över flera generationer (»intergenerational aspects«). Detta gällde 1992 när Hansen och Jacob skrev sin artikel, och det verkar fortfarande gälla – åtminstone om man ser till det magra resultat mina litteratursökningar ger.

Hansen och Jacob utgår från en stress–stöd–coping-modell, där tanken är att socialt stöd är nödvändigt för att för att individer och familjer skall kunna hantera den fullt normala stress som exempelvis ett föräldrablivande innebär. Brist på socialt stöd innebär ökad risk för dysfunktionalitet och annat elände.

Syftet med studien är i linje med min egen forskningsfråga, nämligen

[…] to gain knowledge about the transition to parenthood as it affects and is experienced by new parents and grandparents, with a focus on coping strategies and shifts in family relationships […]\ (Hansen & Jacob, 1992, s. 472)

Inom ramen för ett projekt som tydligen kallades the three generation project ville man samtidigt erbjuda stöd i form av bland annat intervjuer och samtalsgrupper för såväl föräldrar som far- och morföräldrar. De teoretiska perspektiven är utvecklingspsykologi, psykodynamisk personlighetspsykologi och systemteori.

Studien berör i stort sett bara vit, välutbildad medelklass med en medianålder kring 30 år. Dessutom boende i Illinois, USA, och jag förmodar att det rör sig om storstadsmiljö. Hansen och Jacob är dock medvetna om detta och gör inga försök att uttala sig om andra grupper. Tvärtom reflekterar de över vad som gäller i den aktuella kulturen, alltså vit, välutbildad, amerikansk medelklass, och de stötte också på familjer där far- och morföräldrar inte kunde acceptera varandra på grund av olika slags kulturskillnader.

Paren intervjuades både under graviditeten och efter födelsen, när barnet var 4–6 månader gammalt. Bland de 86 stadigvarande par som intervjuades var det hela 20% av de blivande mödrarna och 10% av de blivande männen som pratade om allvarliga konflikter inom sina respektive ursprungsfamiljer under graviditeten. Som jag förstår det, innebar det inte att de blivande föräldrarna var direkt indragna in konflikten, utan att det kunde röra sig om exempelvis de blivande far- eller morföräldrarnas egna skilsmässa.

Hur som helst, intervjuerna var semistrukturerade, och de frågor som Hansen och Jacob tar som exempel från intervjuguiden kan vara intressanta för mig:

During the first session, the couples were asked about their expectations of support from their parents […] How did their parents react to the announcement of the pregnancy? Who, if anybody, would come to help after the delivery? Did they expect support (tangible or emotional) from their parents? How available were their parents, considering the grandparents’ health, geographic distance, social circumstances, and the history of family relationships? During the second session, interviewers explored the couples’ experiences of support after the birth and the status of parent–grandparent relationships. Who actualy helped, in what way, and what, if anything, was helpful from grandparents? […] What were the new parents’ current feelings regarding their parents? (Hansen & Jacob, 1992, s. 473)

Under projektets gång samlade man också in data från samtalsgrupperna.

Studiens största brist förefaller vara den analysmetod som användes:

From all of these sources, we developed ideas about the transition process, its challenges, opportunities for growth, and risks, which are presented below with a focus on intergenerational features of support. We believe that our exploratory approach and our findings are significant and helpful for practitioners who work with families during life transitions. (Hansen & Jacob, 1992, s. 474, min kursivering)

Vad denna »upptäckande attityd« egentligen består av, är oklart. Det är också oklart hur de nämnda teorierna – utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori och systemteori – förhåller sig till denna »upptäckande attityd«.

Hansen och Jacob insåg att de måste betrakta stöd ur tre olika perspektiv: (1) Vad betyder egentligen stöd för de nyblivna föräldrarna? (2) Hur förhåller sig detta till återuppväckandet olösta problem hos individer eller inom familjer? (3) Vilka förväntningar har de nyblivna föräldrarna på sig själva, och vad förväntar de sig av sina egna föräldrar i egenskap av far- och morföräldrar?

Hansen och Jacob undersökte också stöd utifrån de nyblivna far- och morföräldrarnas perspektiv: (1) Vilka förväntningar har de på sig själva? (2) Hur påverkar de egna övergångarna i livet, till exempel bli pensionerad, möjligheterna att ge stöd? (3) Vilka aspekter av de nyblivna föräldrarnas instabila och sköra tillstånd – till exempel motsägelsefulla behov och krav försvårar givandet och mottagandet av stöd?

Hansen och Jacob delar in resultatet i fem punkter:

1. Utveckling och förändring hos nyblivna föräldrar samt far- och morföräldrar: Detta avsnitt veckar utgå mycket från psykodynamisk utvecklingspsykologi. Tanken är att den egna barndomen aktualiseras i samband med föräldrablivandet:

   Many parents look upon parenthood as a chance to do some things differently with their own children—often the hope and intent is to do better than their parents did. However, because of unforeseen events during pregnancy, delivery , and the postpartum period, many of the essentially mature and well-settled new parents that we talked to were jolted out of the illusion that they were in full control of their lives. (Hansen & Jacobs, 1992, s. 474)

   Uppenbart, åtminstone för Hansen och Jacob, var de nyblivna föräldrarnas medvetna eller omedvetna fantasi att på något sätt få ta del av det perfekta föräldraskap som de själva inte fick.

   Innan förlossningen tänkte sig den blivande föräldrarna att de först ville ta det lugnt och »become a family« innan far- och morföräldrar involverades. De ville inte ha någon hjälp utifrån (vilket Hansen och Jacob mycket riktigt påpekar hänger samman med en kulturell föreställning om familjen som enbart kärnfamilj med mamma–pappa–barn). Efter några skriknätter ringde de i alla fall till mormor eller farmor (men inte morfar eller farfar).

2. Förändrade relationer: De föräldrar som upplevde att de blev betraktade som mer mogna och vuxna tyckte också att relationen till de egna föräldrarna fördjupades:

   A father said, »They no longer see me as a little boy,« and a mother stated, »They have more respect for me as an adult and a parent.« Another mother said, »I judge them less as parents—I am more accepting of them as people.« Several new fathers talked of bringing »pleasure« to their parents. A man described himself as a »link« between his father and his son. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

   Å andra sidan, det fanns också besvikelse:

   »I know they must have felt about me the way I do about my child, so it really mystifies me that my feelings are disregarded so often by them.« Parents commented on feeling excluded, neglected, or ignored because of their parents’ preoccupation with the baby. Others expressed great anger about their parents’ chronic self-involvement. (Hansen & Jacob, 1992, s. 475)

3. Erfarenheter av stöd, besvikelser och familjernas coping-förmåga: Hur man uppfattar det stöd som ges beror mycket på vilka förväntningar man har. Detta var uppenbart i studien, både vad gäller de nyblivna föräldrarnas uppfattning av vad stöd innebär, och de nyblivna far- och morföräldrarna. Till exempel, mormodern som tröstar det skrikande barnet kan till exempel upplevas som både stöd och kritik av de nyblivna föräldrarna. Hansen och Jacob skriver:

   We were struck by the high incidence of stressors during this period for an apparently stable middle-class population with very few known significant high-risk factors. The stressors included slight and serious health problems for babies, parents, and grandparents; losses of grandparents by death; job losses of fathers; mothers’ return to work within weeks of delivery; and even crib death.

   Among our 86 couples, 65% of the mothers and 37% of the fathers reported that the first month of their baby’s life was more difficult than they had expected. (Hansen & Jacob, 1992, s. 476)

4. Far- och morföräldrarnas perspektiv: Ofta krockar de nyblivna föräldrarnas behov med far- och morföräldrarnas egna. Det kan röra sig om pension, flytt, dödsfall, sjukdom, sviktande hälsa och trötthet. De skulle behöva stöd från sina barn, men nyblivna föräldrar är av naturliga själ upptagna med sig själva och sin nya familjemedlem.

5. Kultur och traditioner: Många far- och morföräldrar beklagade att de på grund av bristande hälsa eller stora geografiska avstånd inte kunde engagera sig i den nya familjen. Större betydelse hade dock kultur och tradition:

   More important than geographic distance are the discontinuities of cultures and traditions that exist in many modern families, which arise in case of couples whose family-of-origin backgrounds are widely divergent ethnically, religiously, or socioeconomically. Those couples who were unable to integrate divergencies chose either the maternal or the paternal family for support, often accentuating conflict with the other branch. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Intressant nog knöt den nyblivna modern ofta an till sin svärmor om den egna modern inte var tillgänglig:

   In our study population, several new mothers who had lost their mothers or who had severely dysfunctional parents developed close or even idealized attachments to the father’s parents, which supplied them with the necessary support. Overall, we found that both men and women had more contact with their parents once they became parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477)

   Hansen och Jacob gör också en del intressanta iakttagelser när det gäller farföräldrarna:

   In contrast with some cultures, American paternal grandparents frequently consider themselves secondary to the maternal grandparents. Less seem to be expected of them by new parents, and initially they may be less involved. […] Several [grandfathers] expressed great peasure in their sons’ fatherhood and involvement with the baby, coupled with regrets about their own early distance from their children, based on economic pressure and different expectations of men at that time. […] Interestingly, the degree of support received by new fathers from their parents related positively to the support the fathers gave to the new mothers and was associated with a smoother adjustment for the new parents. (Hansen & Jacob, 1992, s. 477–478)

   Hansen och Jacob berör dessutom det som jag själv tror att jag kommer att finna när jag intervjuar nyblivna föräldrar:

   Among the families in this study, the women relied heavily on peers and other sources of support outside the family. The men did not have such a richly developed social network, though some obtained support at the workplace. (Hansen & Jacob, 1992, s. 478)

   Konflikter inom och mellan familjer accentuerades i samband med ledigheter och högtider. Detta upplevdes mest som kravfyllt och besvärligt av de nya familjerna.

Summa summarum, vad är intressant för mig i den snart 20 år gamla artikeln? Jag noterar flera saker:

• Den har en frågeställning som ligger nära min egen.
• Den är 20 år gammal och berör amerikansk, vit medelklass. Det ger mig anledning att fråga hur det ser ut i dagens Sverige?
• Vad som menas med stöd är subjektivt och beror bland annat på egna erfarenheter och förväntningar. Det är riskabelt att fråga folk om »stöd« eller »relation« och tro att vi menar samma sak.
• Kvinnorna i studien hade ett större socialt nätverk än männen. Enligt Hansen och Jacob verkar det också som om kvinnorna behöver en »mormor« – om inte den egna dög fick hon ta svärmor.
• Om det finns konflikter och olösta problem i ursprungsfamiljen aktualiseras de i samband med föräldrablivandet.
• Studien redovisar inte någon särskild analysmetod, inte mer än upprepade genomläsningar, samtal i forskargruppen och en »explorativ attityd«. Här finns utrymme för en mer systematisk och dokumenterbar analysmetod.

Referenser

Hansen, L. B. & Jacob, E. (1992). Intergenerational support during the transition to parenthood: Issues for new parents and grandparents. Families in Society, 73(8), 471-479. doi: 10.1606/1044-3894.1735

Ursprungligen publicerad som »Nyblivna föräldrar och stödet från far- och morföräldrar« på bloggen »Psykologidoktoranden«.