I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.