I dag ringde en barnmorska och undrade om jag inte kunde komma och hålla ett föredrag om min forskning med anledning av artikeln i Barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern. Det var så jag fick veta att min artikel publicerats och det är förstås smickrande att den röner lite uppmärksamhet. Min doktorsavhandling passerade annars tämligen obemärkt under allas radar.

Här om dagen träffade jag en god vän på ett café i Umeå. Vi åt lunch tillsammans och satt kvar några timmar under det att vi samtalade om livet, universum och allting. Min vän, som studerar filosofi och religionsvetenskap, berättade om sina förhoppningar att kunna forska och disputera. Något knöt sig i magen på mig och jag lyckades hejda mig från att skrika åt honom att han för allt i världen inte skulle försöka disputera, att det bara leder till elände och att det aldrig är värt allt man måste offra för den förbannade doktorstiteln. I stället sade jag något undvikande om att jag just nu kanske inte var rätt person att tala om forskarutbildning med.

Det var så mycket jag hade sett fram emot efter disputationen. Då, tänkte jag, kommer jag äntligen kunna ägna mig åt alla de där intressanta uppslagen och idéerna som jag inte haft utrymme för under arbetet med avhandlingen. Det var idéer om vad fenomenologin som tanketradition egentligen kan tillföra den akademiska psykologin, det var idéer om hur det den diskursiva psykologins sterila subjektsbegrepp skulle kunna få liv, det var idéer om känslolivets intersubjektiva konstitution, och så vidare. Men luften har gått ur mig. Jag orkar inte skriva.

I fredags försvarade jag alltså min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård«. Det jag var allra mest orolig för faktiskt att jag inte skulle få sova natten innan, så när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit en hyfsad natt kände jag mig ändå ganska lugn. »Det här kommer att gå vägen!«, tänkte jag.

Om jag får göra lite skamlös reklam för mig själv blev jag idag intervjuad i Eftermiddag i P4 Västerbotten. Inslaget med mig börjar 38 minuter och 40 sekunder in i programmet. Jag tror inte jag gjorde bort mig helt och hållet.

För närvarande håller jag på att skriva ihop min avhandling. I början på mars är det tänkt att alla kapitel skall vara skrivna — om än långt ifrån färdigställda. Oftast känns det fullt möjligt, men andra gånger — som nu — tvivlar jag på att jag någonsin kommer att ro i land det här projektet.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle till den varannat-årliga konferensen International Society of Theoretical Psychology i Coventry, men det blev inget, av två enkla skäl. Antagningsproceduren var ovanligt komplicerad och rörig (de hade två granskare för varje bidrag, de förväxlade mitt bidrag med ett annat, och så vidare) och jag insåg att jag inte skulle orka med en konferens eftersom jag var (och fortfarande är) mer eller mindre sönderstressad av det här eländiga avhandlingsarbetet.

I veckan fick jag beskedet att jag blivit antagen till den internationella konferensen i teoretisk psykologi som anordnas varannat år av International Society for Theoretical Psychology, den här gången i Coventry i England. Även om det naturligtvis är kul att bli antagen, innebär det att jag också måste färdigställa mitt bidrag. Det har rubriken Bringing back subjective consciousness to psychology: A transcendental phenomenological perspective och den sammanfattning som slutligen blev antagen lyder som följer:

I förrgår disponerade jag om min avhandling. Jag strök två tredjedelar av det stoff jag tänkt ha med och kan nu för första gången se slutet på avhandlingen och forskarutbildningen. Det är minst efterlängtat: efter drygt tre och ett halvt år är jag rejält less på att vara doktorand. Nu vill jag bara bli klar.

Efter lång och spänd väntan är det alltså klart: jag är antagen som doktorand vid Institutionen för psykologi. Därmed byter bloggen namn från »universitetsadjunkten« till »psykologidoktoranden« och jag kan jag glädja mig åt att uppbära lön även efter nyår – men mest av allt gläds jag åt chansen jag fått att genomföra mitt forskningsprojekt om depression och faderskap.

Tredje dagen efter semestern vacklar jag mellan irritation och uppgivenhet. Den akademiska världen är strikt hierarkisk – även om det kanske märks lite mindre här vid det »röda« Umeå universitet – och jag befinner mig längst ned i hierarkin. Som adjunkt, vikarierande adjunkt dessutom, är jag ju inte ens en blivande doktor, vilket doktoranderna är.

Livet som lärare är nog inte för mig, trots allt. Denna och föregående vecka har jag ägnat kvällarna åt undervisningsförberedelser. Mellan klockan 21 och 24, ibland senare, sitter jag och försöker få ihop material till föreläsningar och gruppövningar. Och listan med administrativa uppgifter bara växer och kollegor frågar efter studenternas rapporter. Det där som jag inte har tid att göra eftersom varje dag är fylld av undervisning och nätterna alltså måste ägnas åt förberedelser.