Det har gått mer än ett halvår sedan jag senast skrev om narrativ metod. Anledningen är enkel: jag trodde mig ha funnit den metod jag ville använda mig av och tänkte skriva det direkt i avhandlingen, inte på bloggen. Men igår visade det sig att jag hade fel.

I går fann jag äntligen boken Analyzing Narrative (De Fina & Georgakopoulou, 2012) i mitt postfack, och jag började naturligtvis genast att läsa. I det andra kapitlet, Narrative as text and structure, redogör de för William Labovs narrativa metod – den metod som till stora delar dominerar den narrativa forskningen, åtminstone inom samhällsvetenskaperna.

Alexandra Georgakopoulou (eller Αλεξάνδρα Γεωργακοπούλου som hennes namn torde stavas på grekiska) är inte nådig mot sina läsare i Small stories, interaction and identities (2007). Hon har uppenbarligen flera poänger och jag uppskattar att hon går i dialog med så många »etablerade« narrativa teorier. Hennes syfte är solklart: hon vill etablera en ny form av narrativt studium, ett studium av små berättelser i form av social praktik eller rätt och slätt samtalande (talk-in-interaction) till skillnad från det dominerande angreppssättet, nämligen att studera stora berättelser som texter, mer eller mindre frikopplade från den situation de tillkommit i.

Om jag blev en smula besviken på Elinor Ochs' berättardimensioner så har jag desto högre förväntningar på Alexandra Georgakopoulou, professor i diskursanalys och sociolingvistik vid King’s College London. Hennes bok Small Stories, Interaction and Identities (2007) har jag bläddrat i en hel del, men nu har jag bestämt mig för att ta mig an den på allvar.

Alla vet vad en berättelse är. Även små barn känner igen en berättelse, vilket vem som helst som försökt läsa instruktionsboken till mikrovågsugnen för sina barn kan intyga: »Pappa! Det där är ju ingen godnattsaga!« Om vi i likhet med Roland Barthes (1966) tänker oss »text« i sin allra vidaste bemärkelse – talat såväl som skrivet ord – skulle vi alltså kunna säga att en berättelse är en specifik textgenre som vi intuitivt känner igen, vid sidan om exempelvis instruktioner, lagparagrafer och faktatexter.

Det är en sak att ägna sig åt filosofi, en annan att med sina filosofiska utgångspunkter (som i mitt fall naturligtvis är fenomenologi i Husserls efterföljd) bedriva forskning — eller med andra ord, att låta alla sina meta-teoretiska spetsfundigheter förvandlas till metod (av grek. μέθοδος [méthodos], »kunskapssökande, undersökning, tillvägagångssätt«). Det är där jag nu befinner mig i avhandlingsarbetet: Hur skall de narrativa teoretiker jag tycker så mycket om att läsa – Jerome Bruner, Monica Fludernik, David Herman, Hanna Meretoja, Paul Ricœur, m. fl. – kunna användas i något slags narrativ forskningsmetod?