I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.

För tre år sedan publicerade James Paulson och Sharnail Bazemore en metaanalys i Journal of American Medical Association (JAMA) som hävdade att uppemot 10% av alla nyblivna fäder drabbas av depression. Artikeln fick stort medialt genomslag (se t. ex. SVT, Aftonbladet, Psykologibloggen) och till och med den anrika medicinska tidskriften The Lancet (2010) skrev att pappor minsann också drabbas av postnatal depression.

Min avhandling kommer att handla om mäns föräldrablivande och de svårigheter de upplever i samband med detta. Jag presenterade den reviderade forskningsplanen på Genusforskarskolans vårinternat, och fick frågan vad jag egentligen menar med att »bli« förälder?

Laura Hansen och Elizabeth Jacob (1992) intervjuade 86 nyblivna föräldrar om det stöd de fick från sina egna föräldrar i samband med föräldrablivandet. Det hela skedde inom ramen för ett projekt kallat Family circle vid Youth and family counseling i Libertyville, Illinois. Projektet startade för 25 år sedan, och artikeln har nästan 20 år på nacken, men resultatet är likväl intressant eftersom det är en av de mycket få artiklar jag hittat som berör min egen frågeställning.

Lesley Barclay och Deborah Lupton (1999) gjorde under andra halvan av 90-talet en studie som i mångt och mycket anknyter till mitt eget intresseområde. De följde ett antal familjer under lång tid i samband med att de blev förstagångsföräldrar. Artikeln redovisar upprepade intervjuer med 15 män kring deras erfarenheter i samband med att de blev fäder. Intervjuerna har analyserats ur ett diskurspsykologiskt perspektiv.

C. P. Cowan, Cowan, Heming och Miller (1991) hävdar att det är en påfrestning när ett par blir föräldrar, ibland till och med värt att kalla »kris«: föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under de år de får och uppfostrar barn, föräldrar är mindre nöjda med äktenskapet under första barnets första år än under graviditeten, och risken för psykos, depression och »blues« ökar hos nyblivna föräldrar.

Elder (1991) påpekar att familjeforskning fram till nu (slutet på 80-talet) fokuserat på livshändelser i termer av om de inträffat eller inte:

Det engelska ordet transition betyder »övergång, förflyttning; förändring, omvandling«. Det är ett begrepp som ofta används när man vill undersöka omvälvande förändringar hos individer (komma i puberteten, bli arbetslös, gå i pension, förlust av anhörig, drabbas av naturkatastrofer, etc) och familjer (giftemål, bli föräldrar, skilsmässa, etc). Men kan man verkligen säga att alla de händelser och processer som man kallar »transitioner« handlar om samma sak?