The one rule that anyone with moral stamina actually can follow is the one that commands us to avoid the comforts of the ›mainstream‹. (Robinson, 2000, p. 43)

Within the field of theoretical psychology, and particularly critical psychology, there are frequent references to ›mainstream psychology‹, usually in a context that implies that it is something problematic, bad, or even dangerous. Although this is a topic for debate and disagreement, it might be helpful to elaborate on what this ›mainstream psychology‹ refers to.

Aristoteles (Αριστοτέλης, 384–322 f.Kr.) studerade vid Platons akademi i närmare 20 år, men lämnade akademin efter Platons död, bland annat för att vara lärare åt prins Alexander (sedemera känd som Alexander den Store, Μέγας Αλέξανδρος). Aristoteles omformulerade sin filosofi och återvände år 335 till Athen för att grunda en egen skola, Lykeion (Λύκειον).

Om filosofin består av fotnoter till Platon, menar filosofiprofessorn Daniel Robinson att psykologin är fotnoter till Aristoteles. Psykologin uppstod visserligen inte som en självständig akademisk disciplin förrän på 1870-talet, men psyket – själen, intellektet, anden och det där som det grekiska ordet ψυχή innefattar – har varit föremål för filosofisk spekulation i tusentals år, förmodligen så länge människor varit medvetna varelser (med-vetande, »veta med sig«, av latinets conscientia). Den västerländska filosofins grundande förknippas med Thales från Miletos (Θαλής ο Μιλήσιος, 624–546 f.Kr.), men Platon är den förste vars skrifter finns bevarade.