Föräldranätverket Rätten till utbildning har presenterat statistik som bland annat visar att en tredjedel av alla elever med NPF-diagnoser går ur grundskolan med ofullständiga betyg och att sex gånger fler elever med NPF-diagnoser försökt ta sitt liv.

Internal Family Systems (IFS) är en variant av psykoterapi där utgångspunkten är att psyket består av flera delar eller delpersonligheter. Tanken är inte på något sätt ny. Freud delade till exempel in människans psyke i detet, jaget och överjaget. Objektrelationsteorin handlar om relationer mellan interna »objekt« som är internaliserade viktiga anknytningspersoner (introjekt). Inom kognitiv terapi och KBT används begrepp som »scheman« och »möjliga själv« som i praktiken är ett slags delpersonligheter. Teorier kring trauma och strukturell dissociation benämner delpersonligheter (ANP och EP) på ett sätt som är mycket likt IFS. Det som gör IFS unikt i sammanhanget är dels att flera delpersonligheter antas vara psykets normala och önskvärda funktionssätt, dels att det intressanta är hur de olika delpersonligheterna förhåller sig till varandra i ett »inre familjesystem«.

Det mantra jag gång på gång upprepar i min yrkesutövning som psykolog är att ett funktionshinder är en benämning på diskrepansen mellan omgivningens krav och individens förmåga. Terése Österholm och Bo Hejlskov Elvén resonerar på samma sätt, lustigt nog med exakt samma exempel som jag brukar använda.

I mitt arbete som skolpsykolog har jag sökt efter information om autism som man kan lämna till föräldrar. Tyvärr är praktiskt taget all information jag hittar genomsyrad av ett utpräglad biomedicinskt synsätt på autism. Jag skall strax ge några exempel, men först vill jag klargöra vad autism är.

Under vårterminen 2021 läser jag universitetets grundkurs i filosofi på distans. Det första momentet är filosofins historia och vi har kommit fram till George Berkeley. Det slår mig hur lika hur Berkeleys och Husserls utgångspunkter är. De två första punkterna i Berkeleys A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge (1710) är inget annat än en beskrivning av intentionaliteten:

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har för avsikt att granska de psykiatriska diagnoserna med utgångspunkt i den kritiska psykologin. Jag tänkte att jag här skulle skriva några rader om vad kritisk psykologi egentligen är.

Det här är det första av en serie inlägg om psykiatriska diagnoser. Det kommer inte handla så mycket om vilka svårigheter den ena eller den andra diagnosen innebär, vad svårigheterna beror på eller hur man behandlar dem. Sådana sidor finns det redan mängder av runtom på Internet. Vad det kommer att handla om är hur psykiatriska diagnoser används, hur vi pratar om dem och vilka konsekvenser det får.

Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

För några veckor sedan försökte jag formulera några tankar om religion och det problematiska i den scientistiska synen att vetenskapen utgör alltings mått. Det är tankar jag försökt formulera i flera års tid, och jag vet inte om det gick så bra. Men nu har Jonna Bornemark kommit till sin undsättning med en essä i Svenska dagbladet betitlad »Scientismen tolererar bara sin egen tro«. Hon sätter i princip ord på mina egna tankar.

Tack, Jonna!

Min handledare tipsade mig i morse om en forskningsartikel med den anspråksfulla titeln »Why natural science needs phenomenological philosophy« (Rosen, 2015). Nu är varken biofysik eller molekylärbiologi mitt område och jag är inte bekant med Michelson–Morey, deras experiment eller vilka konsekvenser det får för objektivitet så som det förstås i vad Steven Rosen kallar »traditionell filosofi«, och jag hänger inte riktigt med i hans resonemang kring hur fenomenologin kan lösa problemet med kvantgravitation. Vad jag däremot är bekant med, är fenomenologins kritik av framför allt naturvetenskapernas oförblommerade anspråk på objektivitet, att utgöra en beskrivning av verkligheten sådan den egentligen är: vattnet som släcker min törst är egentligen diväteoxid; elden som slukar träklamparna och värmer min frusna kropp är egentligen en intensiv oxidationsprocess där energirika kemiska föreningar reagerar med luftens syre och bildar mindre energirika föreningar; tankarna jag tänker och känslorna jag känner är egentligen neurokemiska processer i hjärnan; och så vidare. Kritiken av naturvetenskapens förmenta objektivitet var ett av Husserls syften med fenomenologin, något som om inte annat är tydligt i hans sista publicerade verk, »De europeiska vetenskapernas kris och den transcencentala fenomenologin« (Husserl, 1936/1962)

Jag har återupptagit min läsning av Husserls Logiska undersökningar. I verket, som publicerades i två delar år 1900 och 1901, tar Husserl sig an psykologismen inom logiken, alltså att de formella logiska lagarna som exempelvis identitetslagarna i själva verket är ett slags psykologiska tankelagar eller »tänkandets naturlagar«. Husserl pekar på det orimliga i detta, och ett av argumenten är att det orimliga i en utsaga som »A och icke A« är något vi omedelbart inser, inte något vi sluter oss till genom erfarenhet.

Det har gått mer än ett halvår sedan jag senast skrev om narrativ metod. Anledningen är enkel: jag trodde mig ha funnit den metod jag ville använda mig av och tänkte skriva det direkt i avhandlingen, inte på bloggen. Men igår visade det sig att jag hade fel.

Här om dagen kom jag över rapport nr. 59 från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) betitlad Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa. Rapporten är ett styrdokument för mödrahälsovårdens verksamhet och resultatet av ett samarbete mellan SFOG och Svenska barnmorskeförbundet. Här beskrivs mödrahälsovårdens uppdrag i termer av »sexuell och reproduktiv hälsa«, sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad man skall göra vid problem, komplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan.

På sidan 43 nämns att »kvinnans partner spelar en central roll för hennes hälsorelaterade beteende och det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten«, vilket är i stort sett allt som nämns om blivande pappor. Inte ett ord om hur man skall få pappan (eller partnern) att känna sig delaktig.

Missförstå mig nu inte. Obstetrik och gynekologi är trots allt medicinska specialiteter, och barnmorskeprofessionen är, åtminstone till övervägande delen, en medicinsk profession. Huvuduppdraget är den gravida kvinnan och fostret, vilket klart och tydligt framgår av rapporten. Men — är det egentligen så förvånande att många pappor känner sig exkluderade inom mödrahälsovården?

Min avhandling handlar om pappornas möten med det som jag lite svepande och ospecifikt kallar för »barnprofessionen«, men mer specifikt handlar det om personalen inom mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård, dvs. barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, etc (jag måste hitta en bättre benämning eftersom jag inte beaktar psykologer, förskollärare och andra som med rätta borde kunna  benämnas »barnprofessioner«). Dessa möten sker i första hand på barnmorskemottagningar, förlossningskliniker och barnhälsovårdscentraler. De möten som där sker mellan blivande föräldrar och »experter« (barnmorskor, distriktssköterskor, läkare, etc) följer vissa givna ramar och de tre personer som är inblandade förväntas inta olika »roller«: den gravida kvinnan som den blivande föräldern som bär barnet i sin kropp; mannen som den blivande föräldern som »följer med«; experten som sitter på nödvändig expertkunskap men också makt.

Dessa givna »roller« kan vi kalla för subjektspositioner, vissa givna eller föreskrivna »platser« i ett möte mellan två eller flera personer (»subjektspositioner« är ett begrepp med en lång teoretisk tradition som brukar föras tillbaka till Michel Foucault, men jag skall inte fördjupa mig i det här och nu). Om vi beaktar mödrahälsovårdens uppdrag, som i praktiken uteslutande handlar om den gravida kvinnan, vilka subjektspositioner finns tillgängliga för den blivande mamman respektive pappan?

Det är just denna fråga min avhandling besvarar. Vad som lyser igenom i pappornas berättelser är hur mötet med mödrahälsovården »positionerar« kvinnan som »gravid kropp« och barnhälsovården barnet som föremål för medicinsk expertis. Detta lämnar pappan i en något odefinierad subjektsposition, vilket — och det måste betonas — inte nödvändigtvis är problematiskt. En del pappor accepterar och finner sig den positionen.

För andra pappor, däremot, är den ospecifika subjektspositionen av »medföljare« inte acceptabel. Det blir en, som man uttrycker det, besvärad subjektsposition. Naturligtvis är de fullt på det klara med att det är kvinnan som är gravid, och en graviditet förutsätter ett långtgående medicinskt intresse där den gravida kvinnokroppen står i centrum. Men de vill positionera sig själva som blivande förälder på samma villkor som mamman; även om det är hon som är gravid, är de båda två blivnade föräldrar och i den meningen också ett vi. Mötet med mödrahälsovården bryter sönder detta »vi« i ett »hon« och »han« (eftersom jag skriver om pappor är partnern i det här sammanhanget en man, men naturligtvis kan det generaliseras till »hon« och"hen" om man så vill). Och det är, givet mödrahälsovårdens uppdrag, inte så konstigt.

Återigen: jag lägger ingen värdering i detta. Det är inte nödvändigtvis »fel« att mödrahälsovårdens uppdrag är den gravida kvinnan och fostret, som SFOG:s och Barnmorskeförbundets styrdokument ger uttryck för. Men om man nu vill »engagera papporna« (som de uttryckte sig vid min katastrofalt misslyckade presentation vid Nationella familjecentralskonferensen förra året) är det kanske här man måste börja. Hur skall papporna kunna känna sig delaktiga givet uppdragets exklusiva fokus på mamman?

I går fann jag äntligen boken Analyzing Narrative (De Fina & Georgakopoulou, 2012) i mitt postfack, och jag började naturligtvis genast att läsa. I det andra kapitlet, Narrative as text and structure, redogör de för William Labovs narrativa metod – den metod som till stora delar dominerar den narrativa forskningen, åtminstone inom samhällsvetenskaperna.

Alexandra Georgakopoulou (eller Αλεξάνδρα Γεωργακοπούλου som hennes namn torde stavas på grekiska) är inte nådig mot sina läsare i Small stories, interaction and identities (2007). Hon har uppenbarligen flera poänger och jag uppskattar att hon går i dialog med så många »etablerade« narrativa teorier. Hennes syfte är solklart: hon vill etablera en ny form av narrativt studium, ett studium av små berättelser i form av social praktik eller rätt och slätt samtalande (talk-in-interaction) till skillnad från det dominerande angreppssättet, nämligen att studera stora berättelser som texter, mer eller mindre frikopplade från den situation de tillkommit i.

Om jag blev en smula besviken på Elinor Ochs' berättardimensioner så har jag desto högre förväntningar på Alexandra Georgakopoulou, professor i diskursanalys och sociolingvistik vid King’s College London. Hennes bok Small Stories, Interaction and Identities (2007) har jag bläddrat i en hel del, men nu har jag bestämt mig för att ta mig an den på allvar.

Alla vet vad en berättelse är. Även små barn känner igen en berättelse, vilket vem som helst som försökt läsa instruktionsboken till mikrovågsugnen för sina barn kan intyga: »Pappa! Det där är ju ingen godnattsaga!« Om vi i likhet med Roland Barthes (1966) tänker oss »text« i sin allra vidaste bemärkelse – talat såväl som skrivet ord – skulle vi alltså kunna säga att en berättelse är en specifik textgenre som vi intuitivt känner igen, vid sidan om exempelvis instruktioner, lagparagrafer och faktatexter.