Om betyg och kunskap

Frågan om betyg i skolan tycks vara en fråga som engagerar många. En del är för, en del är emot. En del tycker att vi skall ha betyg tidigt, en del sent, en del inte alls. Argumenten varierar, från nödvändigheten av att i god tid upptäcka problem till en personlig erfarenhet av att »betyg hade varit nyttigt för mig«. Tre frågor berörs dock mera sällan: Vad är egentligen betyg, vad är syftet med att använda dem och vems intressen tjänar de?

Låt oss börja med den första frågan. Vad är egentligen betyg? De flesta tänker sig antagligen att betyg skall vara ett mått på elevens kunskaper inom ett visst ämnesområde. Detta synsätt är dock allt annat än problemfritt. För det första, hur bär man sig åt för att mäta »kunskap«? För det andra, är »kunskap« över huvud taget någonting som går att mäta?

Klassisk kunskapsteori definierar kunskap som sann, berättigad tro. Kunskap, enligt detta filosofiska synsätt, är alltså utsagor eller påståenden som man antar är sanna, har goda skäl att anta vara sanna och dessutom faktiskt är sanna. Hur man avgör vad som är »sant« och vad som kan anses vara »berättigat« är en lång historia som jag inte skall ge mig in i här. Jag nöjer mig med att hävda att kunskap är strukturer och relationer av språkliga utsagor som tillsammans bildar meningsstrukturer, eller förståelse.

Då till frågan – är det möjligt att kvantifiera kunskap på ett sådant sätt att den blir mätbar? Kan man på något sätt bedöma mängden eller massan av dessa »språkliga utsagor« som enligt filosofin utgör kunskap? Eller kan man på något sätt kvantifiera och mäta graden av förståelse, alltså förmågan att integrera och relatera dessa språkliga usagor till varandra?

Självklart kan man konstruera test som ställer frågor som eleven skall svara på, och därefter summerar man antalet rätt svar och betraktar det som ett mått på elevens »kunskapsmassa«. Sådant görs också. Man kan också låta studenten skriva, berätta, resonera, etc, och på det sättet försöka kvantifiera studentens förmåga till förståelse, alltså att integrera kunskapsutsagor, relatera dem till varandra och formulera nya utsagor. Sådant görs också.

Frågan är bara vad det är man egentligen mätt? Är det elevens kunskap, eller något annat? Elevens förmåga att uttrycka sig i skrift? Elevens förmåga att hantera stress under en skriftlig examination eller muntlig redovisning? Elevens kön, socioekonomiska status och etniska bakgrund? Förmodligen lite av varje – men att det skulle vara ett mått på »kunskap« är högst tvivelaktigt. Eller för att uttrycka det annorlunda: utsagan »betyg är mått på elevens kunskaper inom ett visst område« är inte kunskap, ty själva utsagan är inte sann. Här hjälper varken tro och goda skäl.

Nu är det väl ändå så, att de flesta skulle hävda att betyg är mer än ett mått på elevens kunskap. Att det är »mer« än ett mått på kunskap gör dock inte att problemet med att »mäta kunskap« inte försvinner. Tvärtom, det blir än mer komplicerat. Om betyg är mer än ett kunskapsmått, vad är det då? Ett mått på elevens praktiska färdigheter? Det borde det rimligen vara i ämnen som idrott och träslöjd, men knappast matematik. Ett mått på elevens förmåga till studierelaterat arbete? Rimligen, dels eftersom sådant skall beaktas vid betygssättning, dels för att framgång i det studierelaterade arbetet rimligen också borde ge bättre resultat på prov. Är betyg ett mått på studentens begåvning? Förmodligen det också. Är betyg ett mått på elevens förmåga att anpassa sig till den sociala och gruppdynamiska situation som råder i klassrummet och andra undervisningssituationer? Givetvis. Skall man lära sig något genom de pedagogiska metoder som dominerar i skolan, måste man förstå dem, acceptera dem och spela med. Skall man dansa linedance krävs att alla dansar samma dans.

Men om då betygen är ett sammanfattande mått på lite allt möjligt, vad säger egentligen ett betyg? I bästa fall säger det något om hur väl eleven anpassar sig till undervisningssituationens krav och de rådande examinationsformerna, någonting om elevens förmåga att ta till sig och integrera »språkliga utsagor«, någonting om elevens förmåga att ta sig igenom högre studier, få ett hyfsat jobb, klara sig själv, betala skatt och bidra till samhället. I sämsta fall är betyg ett urvattnat allt-i-allo-mått som inte säger någonting, mer än att skolgången möjligen kan ha varit en plåga. Etter värre blir det när alla ämnen – praktiska som teoretiska – dras över en kam, slås ihop och summeras som medelbetyg eller poäng eller något annat (matematiskt sett är de alla lika; för övrigt kan man ur ett mätteoretiskt perspektiv ha många synpunkter på bruket att addera betyg/poäng över huvud taget). Vad får vi veta av ett sammanfattande betyg, egentligen? Kanske att »Nisse var duktig i skolan«, men det behöver inte betyda någonting i andra sammanhang; Nisse kan likväl vara djupt olycklig, sakna förmåga att leva i nära relationer, självmedicinera alkohol, bli arbetslös och till slut ta livet av sig.

Om nu betyg är någonting som är så oklart vad det är att det kanske inte är någonting alls, inställer sig de två senare av de tre frågor jag inledningsvis formulerade: Vad är syftet med betyg, och vems syften handlar det om?

Är syftet är att ge ett allmänt och sammanfattande mått på »hur det går i skolan«? Ett sätt för läraren och skolan som institution att kommunicera med elevens föräldrar? Är betygen då till för läraren och skolan, som på ett enkelt sätt kan kommunicera eventuellt »dåliga nyheter«, och för föräldrarna, som inte behöver engagera sig så länge betygen ser bra ut? På vilket sätt gagnar detta eleven? Finns det inte andra sätt för lärare och skola att ge föräldrar återkoppling, sätt som dessutom på ett tydligare sätt gagnar eleven?

Är syftet att i tid upptäcka eventuella problem? Vem är det som med hjälp av betygen skall upptäcka att det är problem? Läraren bör ju redan vara fullt på det klara med att det föreligger ett problem, eftersom det är han eller hon som har satt betyget. Eleven själv är förmodligen också på det klara med att det finns ett problem, eller åtminstone någonting som andra betecknar som ett »problem«. Då borde det rimligen vara föräldrarna som med sonens eller dotterns betyg framför sig behöver komma till insikt om det problem som åtminstone den betygssättande läraren sedan länge känt till? Den naturliga frågan i det sammanhanget är väl om en sådan kommunikation inte skulle kunna ske på ett bättre sätt än med betyg, och framför allt i bättre tid än vid betygssättningen i slutet av en termin eller kurs.

Är syftet att eleven skall få en morot och anstränga sig för att få så bra betyg som möjligt? Det finns säkert många elever som är betjänta av både morötter (bra betyg) och piskor (hot om dåliga betyg), men det finns också elever som är helt likgiltiga. Belöningar och bestraffningar är dessutom sällan de bästa metoderna för att få människor att prestera – om det nu är prestation som är målet med undervisningen. Man skulle ju också kunna tänka sig att »kunskap« – det där som är så besvärligt att mäta – är undervisningens mål. Hur det än är med den saken, vem är det som tjänar på moroten och piskan? De redan högpresterande eleverna, förmodligen, men långt ifrån alla.

Är syftet att skilja elever från andra elever, att gradera deras förmåga att klara sig i skolvärlden på ett sådant sätt att det öppnar och stänger allehanda framtida dörrar? Alla är inte lämpade för högre studier; hur skulle det se ut om var och varannan sökte till läkarutbildningen vid universitetet och sedan inte klarade av studierna? Och varför skall den som har bra betyg nöja sig med att köra lastbil? Är betygen en samhälleligt sanktionerad graderings- och sorteringsmekanism? Eller som Leif Nylén i Blå tåget uttrycker det:

Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften,
om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften,
spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla

Jag vet inte. Däremot är jag säker på att debatten fortsätter.

Ursprungligen publicerad som »Om betyg och kunskap« på bloggen »Psykologidoktoranden«.