Vad är psykologi?
Introduktion till psykologin
Detta är första delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.
Det finns en anledning till att man påbörjar en femårig utbildning till psykolog. Ibland får man höra att psykologer har egna problem och därför söker sig till andra människor med problem, eller att de läser psykologi i hopp om att lösa sin egen problematik. Även om det skulle vara sant för en och annan, har var och en sina egna skäl till att läsa psykologi. Någon vill hjälpa människor, någon annan är intresserad av ämnet som sådant. Någon har tänkt sig att bli skolpsykolog, någon annan vill bli psykoterapeut, ytterligare någon har bara en vag uppfattning vad man egentligen gör som psykolog.
Alla som börjar läsa psykologi har idéer om vad psykologi egentligen innebär och förväntningar på vad den femåriga psykologutbildningen kommer att innehålla. För någon handlar psykologi om självreflektion, ett inåtskådande och en strävan efter att finna svar på frågor som varför jag är den jag är, varför jag gör som jag gör och varför jag känner som jag känner.
För andra handlar psykologi i första hand om tänkande, minne, inlärning och problemlösning, det som med ett psykologiskt fackuttryck brukar kallas kognition. Detta, invänder någon annan, är bara den rationella aspekten av människans själsliv och att vi också måste se till de irrationella, känslomässiga eller emotionella aspekterna.
Ytterligare någon menar att psykologi i första hand handlar om beteende, vad vi gör och vad vi inte gör, inte minst för att såväl tankar som känslor inte går att observera eller mäta. Många menar att detta med observerbarhet, mätbarhet och repeterbarhet är ett kriterium för att psykologin över huvud taget skall få kallas vetenskap. I den mån vi har att göra med olika former av mentala processer skall dessa vara definierade på ett sådant sätt att de faktiskt går att mäta, till exempel i form av reaktionstid. Ett exempel på detta är den tid (i millisekunder) det tar att bedöma huruvida ett visst ord finns med i en (memorerad) lista med ord. Om det tar längre tid att göra den bedömningen för längre listor, kan vi sluta oss till att den mentala process vi undersöker tar längre tid på sig att bearbeta längre ordlistor och att denna process således bearbetar den memorerade ordlistan sekventiellt på något sätt.
Men, invänder vän av ordning, var det inte psykologer vi skulle bli? Psykologer ägnar väl sig åt olika former av psykologisk behandling, till exempel psykoterapi? Psykologi, menar man då, måste ju handla om olika former av psykoterapeutiska tekniker. För många är det just den lyssnande, empatiska terapeuten som är sinnebilden för psykologen, även de som själva tänkt sig att bli psykologer. Faktum är att detta är psykoterapeutens roll, och för att bli psykoterapeut behöver man inte vara psykolog. Man kan lika gärna vara socionom eller präst. Eller psykiater.
Vad är skillnaden mellan en psykolog och en psykiatriker? Båda kan ju bli psykoterapeuter? En legitimerad psykolog är en person som genomgått en femåring psykologutbildning och fullgjort en ettårig praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP). En psykiater, däremot, är en läkare som specialiserat sig på diagnos och behandling av psykiska störningar och sjukdomar, dvs. en expert på psykiska avvikelser. Psykologen – och detta är viktigt – är den enda profession som är expert på normalfungerande människor.
Psykologi – definition och etymologi
Ordet psykologi kommer av det grekiska ψυχολογία (psykología), en sammansättning av ψυχή (psukhe), »själ«, och λόγια (logia), »lära«. Psykologi kan således uttydas som »läran om själen« eller »själsvetenskap«. Ordet kan spåras tillbaka till 1500-talet, men det är inte förrän på 1700-talet det kom att användas i den nutida betydelsen.
Om man slår upp ordet psykologi i exempelvis Natur och kulturs psykologilexikon (Egidius, 2005) får man veta att ordet har åtminstone tre olika betydelser:
- Psykologi som människokunskap, dvs. allmän kunskap om hur vi själva och andra människor fungerar. Denna vardagspsykologi, som Graham Richards (2010) betecknar som »psykologi med lilla p« (eller lilla ψ), har antagligen funnits så länge det funnits människor. Inom vissa yrken, till exempel lärare, läkare, präst och officersyrken, har psykologi (lilla ψ) varit särskilt framträdande.
- Psykologi som vetenskaplig diciplin, eller det som Richards benämner »Psykologi med stora P« (eller stora Ψ). Psykologin uppstod som en självständig akademisk diciplin i slutet av 1800-talet och är således en jämförelsevis ung vetenskap.
- Psykologi som professionellt utövad verksamhet, det vill säga det som psykologer och psykoterapeuter ägnar sig åt.
Vad som egentligen utgör den akademiska Psykologins (stora P, eller Ψ) studieobjekt, hur dess mål skall formuleras och vilka medel (eller metoder) som skall användas för att nå målen har varit, och är fortfarande, föremål för diskussion. Om vi i likhet med Richards (2010) säger att Psykologin (Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (ψ), återstår frågan om vad detta lilla ψ egentligen är. Några citat ur olika uppslagsverk kan belysa de små, men viktiga, nyansskillnaderna i definitionen av Psykologi (Ψ):
… vetenskaplig disciplin som söker på ett systematiskt sätt beskriva och förklara hur och varför människor känner, tänker och handlar … (NE)
… läran om det själsliga hos människor och djur, deras beteende, upplevande och inbördes samspel; numera också en samlingsbeteckning på en grupp nära besläktade vetenskaper. (Bra Böckers Lexikon, 1988)
Psykologi som vetenskap handlar om ett systematiskt utforskande av människors upplevelser och beteenden. Man utgår från att människan är både en biologisk varelse frambringad av och underkastad evolutionens krafter och en social och kulturell varelse som söker mening och tolkar sig själv och sin situation i världen – medveten om sin egen förgängelse. (Nationalkommittén för psykologi, SNCFP)
Dessa tre definitioner, från tre olika källor, är intressanta av flera anledningar. För det första, det enda som är gemensamt för de tre definitionerna är beteende, dvs. det observerbara. NE nämner ingenting om upplevande, vilket däremot BBL och SNCFP gör. NE tar däremot upp den klassiska triaden tanke–känsla–handling. Vilka aspekter av människans psyke som anses intressanta och vetenskapligt utforskningsbara – här nämns kognition, emotion, beteende, upplevande och socialt samspel – skiljer sig åt.
För det andra, BBL antyder att Psykologin (Ψ) inte är en enhetlig vetenskap, utan en »grupp nära besläktade vetenskaper«. Givet den akademiska Psykologins enorma spännvidd, från fysiologiskt inriktad neuropsykologi till antropologiskt orienterad kulturpsykologi, är frågan berättigad. En del menar att Psykologin inte kan och heller inte bör betraktas som ett ämne. Andra hävdar motsatsen och pekar på att intresset för olika aspekter människans psyke (lilla ψ) utgör en minsta gemensam nämnare.
För det tredje, SNCFP pekar inte bara ut vad som är Psykologins studieobjekt, utan preciserar också ett antal filosofiska grundantaganden om vad som konstituerar människan och hennes psyke. Här nämns evolution, kultur och förgängelse i samma mening, och jag gissar att formuleringen är ett försök att få de olika skolorna inom Psykologin att enas kring en definition av ämnet.
Vad Psykologi egentligen är och vad som utgör dess studieobjekt är således allt annat än självklart. I linje med Richards (2010) tänker jag att Psykologin (stora Ψ) är vetenskapen om vår psykologi (lilla ψ), dvs. vetenskapen om vår psykologi så som vi upplever, förstår och förklarar den i vardagslivet.
Psykologins reflexivitet
Varför är det så svårt att definiera Psykologi (här skrivet med stort P eller Ψ för att markera den akademiska disciplinen)? Ett skäl är att Psykologins studieobjekt, detta lilla ψ eller människors »vardagspsykologi«, inte är ett konkret, fysiskt objekt som vi kan peka på. När vi studerar stenar, elektroner, DNA-molekyler, stjärnor och träd studerar vi något som vi kan anta existerar oberoende av våra undersökningar och dessutom är oföränderliga, åtminstone i den bemärkelsen att de fungerar på samma sätt varje gång vi studerar dem.
När vi vill studera psykologiska processer – tankar, känslor, upplevelser – är det svårare. Vi kan inte observera människors upplevelser av kärlek, ilska, smärta, röd eller ångest, eftersom de är privata och endast tillhör den som upplever dem. För att kunna tala om psykiska fenomen måste vi således ha ett språk, men vi kan inte peka på fysiska objekt och säga »det här är ångest« på samma sätt som vi kan säga »det här är en telefon«. Det språk vi kan använda för att tala om psykiska fenomen är det språk som vi alla känner till för att uttrycka känslor och upplevelser, dvs. det språk och den kultur vi lever i. Vi använder alltså de kulturspecifika uttryck för inre upplevelser som finns tillgängliga för oss. I den meningen, skriver Richards (2010), är vårt språk för våra inre upplevelser i själva verket en spegling av yttervärlden och vår kollektiva, kulturella förståelse av psykologiska fenomen.
Men, invänder någon, om vi bara studerar beteende behöver vi ju inte bry oss om inre upplevelser? Nej, vi kanske inte behöver använda oss av ord som återspeglar inre upplevelser – mentalism som behavioristerna skulle kalla det – men vi måste fortfarande tillskriva ett visst beteende psykologisk mening, och denna psykologiska mening är lika kulturellt och kollektivt förankrad som språket. Olika beteenden, som till exempel att hålla fram en knuten hand med sträckt tumme, ges olika innebörd beroende på kulturell kontext.
Således, Psykologin använder sig av det språk som finns tillgängligt för att tala om psykologiska fenomen, men teoribildning och utveckling inom den akademiska Psykologin innebär att språket för psykologiska fenomen förändras. Ett exempel är »Freudianska felsägningar«, språkliga misstag och förväxlingar som vi kläcker ur oss men som vi, på allvar eller skämtsamt, menar står för omedvetna önskningar, ofta med sexuell innebörd. Detta är en popularisering av Sigmund Freuds psykodynamiska teori, där felsägningar antogs vara omedvetna, bortträngda impulser som tog sig genom psykets censur och hoppade ut som, just, »grodor«. Innan Freud uppfann sin teori, hade ingen gjort några Freudianska felsägningar.
Ett annat exempel är depression. Tidigare, för sådär en 50 år sedan, var depression något relativt sällsynt, både som psykiatrisk diagnos och människors prat om sina upplevelser. Numera är depression en av de vanligaste diagnoserna vid sjukskrivning, och var och varannan som har en dålig dag »känner sig deprimerad«. Depression, ursprungligen ett psykologiskt fackuttryck, har således blivit ett allmänt ord som människor använder för att sätta ord på sina inre upplevelser.
Det paradoxala med detta är att Psykologins (Ψ) studieobjekt, människans psykologi (ψ), förändras av att bli studerad. Ny psykologisk kunskap erbjuder nya sätt att förklara och förstå sina egna upplevelser, och när Psykologisk kunskap blir allmängods förändrar detta hur människor talar om sina upplevelser – kanske förändrar de till och med själva upplevelserna. Eller som filosofen Alasdair MacIntyre uttrycker det:
Psychology is not only the study of human thinking, feeling, acting, and interacting: it has itself – like the other human sciences – brought into being new ways of thinking, feeling, acting and interacting. We ordinary people whom the psychologist studies have turned out to be not quite the same ordinary people that we were before such extraordinary people as William James and Freud and Köhler and Piaget: Psychologists have had varying (sometimes striking) success in interpreting the human world; but they have been systematically successful in changing it. (MacIntyre, 1985, s. 897)
Psykologins hjälpvetenskaper
Den akademiska psykologin (stora Ψ) har relationer och kopplingar till andra vetenskaper. Sett ur Psykologins perspektiv kan vi kalla dessa för hjälpvetenskaper, dvs. vetenskaper vars resultat också används inom Psykologin. Bland Psykologins hjälpvetenskaper kan nämnas (i bokstavsordning):
- Antropologi, ordagrant »läran om människan«, framför allt i form av kulturstudier (socialantropologi).
- Ekonomi, studiet av resursers bildande, organisation och användning, dvs. alla de arrangemang inom vilka människor söker sin bärgning och försöker tillfredsställa sina behov.
- Etologi, studiet av djurs beteenden. En tidig form av etologi har sitt ursprung i Charles Darwins studier och evolutionsteorin. Detta kallades för komparativ psykologi eftersom man jämförde djurs och människors beteenden.
- Fysiologi, läran om hur levande organismer, deras organ och vävnader fungerar. Den tidiga experimentalpsykologin var ursprungligen en gren av fysiologin. Särskilt intressant för psykologin är neurofysiologin, studiet av nervsystemets funktion och uppbyggnad.
- Genetik eller ärftlighetslära, studiet av genomets (arvsmassans) uppbyggnad och funktion, hur gener (arvsanlag) uppkommer och förändras samt biologisk variation.
- Historia, beskrivning och utforskning av den förflutna verkligheten.
- Neurologi, studiet av nervsystemets sjukdomar.
- Pedagogik, kunskapen om uppfostran och undervisning och därmed förknippade metoder (didaktik).
- Psykiatri, själsläkekonst, medicinskt specialområde som handlar om psykiska störningar, dess yttringar, orsaker, behandling och förebyggande.
- Sociologi, studiet av samhällen och social handling. Ett särskilt intresse, som anknyter till psykologi, är sociala identiteter och grupprocesser.
- Statistik, vetenskapen om hur data med inslag av slumpmässig variation eller osäkerhet skall insamlas, utvärderas och presenteras. Psykologin är en mycket statistiktung disciplin med många egna och egenartade statistiska metoder.
Psykologins delområden
Grovt sett kan en akademiska psykologin (stora Ψ) delas in i allmän psykologi och tillämpad psykologi. Den allmänna psykologin berör sådana aspekter av de mänskliga psyket – tankar, känslor, upplevelser, beteenden – som kan antas gälla för alla, eller åtminstone de flesta, människor. Utvecklingspsykologi, hur människor utvecklas och förändras från födelse till död, är ett exempel på allmänpsykologiskt delområde. Tillämpad psykologi innebär att psykologisk kunskap används för att lösa problem inom andra områden, till exempel mental hälsa eller företagsledning. Ofta använder man benämningen klinisk psykologi, men det utesluter många tillämpade områden.
Allmän psykologi
Nedan räknar jag upp några allmänpsykologiska delområden. Dessa återkommer under psykologutbildningen, ibland som enskilda kurser, ibland som enskilda inslag under en kurs, ibland som »strimmor« som sträcker sig över hela utbildningen. Delområdena och deras beskrivningar är hämtade från Nationalkommittén för psykologi.
- Biologisk psykologi är ett tvärvetenskapligt ämnesområde som syftar till att försöka förklara psykologiska fenomen i termer av bakomliggande biologiska processer. Biologisk psykologi går ofta hand i hand med kognitiv psykologi och återkommer på psykologprogrammets andra termin.
- Emotionspsykologi innebär studiet av känslomässiga reaktioner och tillstånd. Dessa kan betraktas ur flera perspektiv: kognitivt, upplevelsemässigt, fysiologiskt och expressivt. Emotion studeras ofta inom ramen för kognitiv psykologi.
- Kognitionspsykologi handlar om hur människor förstår sig själva och sin omvärld. I blickfånget för kognitionspsykologin står mentala processer och strukturer. Processer och fenomen som studeras av kognitionspsykologin är bland annat perception, uppmärksamhet, minne, kunskapsrepresentation, tänkande, problemlösning, beslutsfattande och språk.
- Kulturell psykologi berör människans kulturella sammanhang och hennes kulturellt grundade förståelse av sin omvärld. Kulturell psykologi gör anspråk på att vara primär för att förstå människan och mänskligt agerande; det är kulturen som gör människan och hennes upplevelser och beteenden begripliga. Två inriktningar är tvärkulturell psykologi, som jämför mänskliga egenskaper och prestationer mellan olika kulturer, och kulturpsykologi där utgångspunkten är människans fundamentala beroende av sina sociala och kulturella förutsättningar.
- Motivationspsykologi intresserar sig för de drivkrafter eller motiv som ligger bakom mänskligt, målinriktat beteende. Motivation är ett fundamentalt begrepp inom psykologin och dyker upp som viktiga teman i andra delområden, till exempel kognitionspsykologi, emotionspsykologi och personlighetspsykologi.
- Neuropsykologin syftar till att förstå och förklara normala och sjukliga psykologiska funktioner med utgångspunkt i centrala nervsystemets funktion. En utgångspunkt är att mentala fenomen kan förklaras av neuronala, ett grundantagande som neuropsykologin delar med den biologiska psykologin. Ett vanligt arbetsredskap inom neuropsykologi är olika hjärnavbildningstekniker, till exempel funktionell magnetröntgen (fMRI).
- Perceptionspsykologi är studiet av den förmåga som gör att biologiska organismer kan få information om den yttre världen (»miljöperception«) och den inre världen (»kroppsperception«). Perceptionspsykologin kan ytterligare delas in i exempelvis visuell perception, auditiv perception, känsel och smärtperception.
- Personlighetspsykologi innebär ett studium av de strukturer och processer som systematiskt varierar mellan olika individer och bidrar till organisation, kontinuitet och stabilitet i personens beteende. Eller, enklare uttryckt, varför folk är olika och dessutom är olika på ett sådant sätt att de förefaller vara lika olika oavsett vilken situation de ställs inför. Dessa strukturer och processer, som alltså antas ligga bakom våra personligheter, förutsätts vara både nedärvda och förvärvade.
- Psykofysik handlar om sambandet mellan fysisk stimulering, deras neuropsykologiska motsvarigheter och sinnesupplevelserna; kort sagt, hur ett fysiskt stimulus hänger ihop med upplevelsen av detsamma. Psykofysiken söker efter lagbundenheter i dessa samband inom perceptionspsykologi, kognitionsvetenskap, psykofysiologi, neurologi, miljöpsykologi och socialpsykologi.
- Socialpsykologi berör hur den sociala världen, dvs. andra individer och grupper, påverkar våra tankar, känslor och beteenden. Man arbetar med flera perspektiv samtidigt: inom individer, mellan individer, inom grupper och mellan grupper.
- Utvecklingspsykologin försöker beskriva och förklara de psykologiska förändringar som människan genomgår under sitt livsförlopp, framför allt när det gäller normalutvecklingen från födelse till vuxen ålder.
Tillämpad psykologi
Till sist, för fullständighetens skull, skall jag också kort nämna några tillämpade områden:
- Arbets- och organisationspsykologi, människan i arbetslivet; hennes upplevelser och reaktioner i relation till arbetets innehåll och organisation; de sätt på vilka individer ingår i grupper och relaterar till varandra.
- Ekonomisk psykologi, studiet av ekonomiskt beteende utifrån psykologiska teorier och metoder (Daniel Kahneman fick 2002 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin tillämpning av psykologi i ekonomisk vetenskap).
- Handikappsykologi, varaktiga funktionsnedsättningar, vilken betydelse och konsekvenser de har samt hur dessa konsekvenser kan kompenseras.
- Hälsopsykologi, hur hälsa uppkommer och bibehålls och hur ohälsa kan förebyggas med psykologiska metoder.
- Idrottspsykologi, dels forskning kring idrottsutövning, dels professionellt utövad verksamhet i prestationsinriktat eller hälsobefrämjande syfte.
- Klinisk psykologi, professionell verksamhet som syftar till att förebygga, bota och lindra mänskligt lidande.
- Militärpsykologi, psykologi tillämpad på militär verksamhet, t. ex. personbedömningar, tester, interaktion människa–teknik, ledarskap, grupprocesser, propaganda, stress- och stridsreaktioner.
- Miljöpsykologi, samband mellan fysisk miljö (naturliga eller skapade) och människors psykologiska reaktioner.
- Missbrukspsykologi, riskbruk, missbruk, beroende och hur dessa tillstånd uppkommer, utvecklas och vidmakthålls. Innefattar även behandling och återfallsprevention.
- Musikpsykologi, upplevelser och beteenden i samband med musik.
- Pedagogisk psykologi, människors utveckling och lärande och vad som underlättar respektive försvårar lärande.
- Politisk psykologi, hur psykologiska faktorer påverkar människors politiska uppfattningar och politiska beteende. Undersöker sambandet mellan personlighet, social grupptillhörighet och politiska åsikter.
- Religionspsykologi, den psykologiska aspekten av religion (den andra aspekten är den teologiska).
- Rättspsykologi, ett psykologiskt perspektiv på polisiärt och juridiskt arbete.
- Teknikpsykologi, samspelet människa–maskin och hur tekniska system bör utformas.
Som synes, för varje mänskligt verksamhetsområde kan man tänka sig ett tillämpat psykologiskt delområde.
Referenser
Egidius, H. (2005). Psykologilexikon. Natur & Kultur.
MacIntyre, A. (1985). How psychology makes itself true – or false. I S. Koch & D. Leary (red.), A century of psychology as science (s. 897–903). McGraw-Hill. https://doi.org/10.1037/10117-055
Richards, G. (2010). Putting psychology in it’s place: critical historical perspectives. Routledge.
Introduktion till psykologin
Vad är psykologi?
https://fenomenologen.se/2011/01/introduktion-till-psykologin-1/