Empirism och rationalism
Introduktion till psykologin
Detta är fjärde delen i en serie föreläsningar jag höll för blivande psykologer 2009–2011. Texten publicerades ursprungligen på bloggen Psykologidoktoranden och har reviderats något.
Empirism
Empirism kommer av det grekiska ordet εμπειρία (empeiria), som betyder erfarenhet. Empirismen menar, i korthet, att all kunskap ytterst sett vilar på sinneserfarenhet. Empirismen kan spåras tillbaka till Aristoteles, men låt oss börja med den engelske filosofen John Locke. Locke menade att psyket är tomt, en tabula rasa (lat. »tom tavla«), till dess sinnesintryck lämnar avtryck på denna tavla. Dessa grundläggande sinnesintryck hålls samman i enkla idéer, ungefär som graviation får himlakroppar att rotera kring varandra (Locke var inspirerad av vännen Isaac Newton), och av enkla idéer konstrueras komplexa idéer. Samtidigt menar Locke att psyket måste ha några grundläggande funktioner (»original acts«) som är medfödda, till exempel kontradiktionslagen (till exempel, någonting kan inte samtidigt existera och inte existera).
En mer radikal empirism återfinns hos sen skotska filosofen David Hume. Hume provocerade med sina skrifter, och han blev beskylld för att vara ateist, skeptiker och för att försöka kullkasta traditionella värderingar. Hume ifrågasatte våra mest fundamentala uppfattningar – inte minst sådana som både religionen och vetenskapen höll för sanna – och påvisade att de i själva verket är resultatet av tankeoperationer (tankeprocesser). Annorlunda tankeprocesser skulle ge annorlunda idéer.
Ett exempel är Humes analys av kausalitetsbegreppet (orsak–verkan). Att en verkan följer på en orsak är inte ett metafysiskt faktum, menar Hume, utan helt enkelt en vana hos psyket att uppfatta två på varandra följande händelser på så sätt att den ena händelsen uppfattas som den andra händelsens orsak. Det är bara en konstant förbindelse (eng. constant conjunction) mellan de två händelserna som gör att vi uppfattar skeendet som orsak och verkan, men i själva verket kan det vara rena tillfälligheter som gör att de två händelserna inträffar i anslutning till varandra. I slutänden kan vad som helst vara orsak till vad som helst.
Således, vår uppfattning av orsak–verkan är psykologisk. Humes menar att vi konstruerar verkligheten, och det finns inget sätt att avgöra i vilken mån, om alls, den avspeglar yttervärlden. Sättet på vilket sinnesförnimmelser och idéer kombineras följer dock vissa regler, benämnda associationslagar:
- Lagen om konstant förbindelse (»law of constant conjunction«) som säger att två händelser som följer på varandra associeras och uppfattas som ett kausalt samband.
- Närhetslagen eller kontiguitetslagen (»law of contiguity«) som säger att saker som ligger nära varandra i tid eller rum lättare associeras.
- Likhetslagen (»law of similarity«) som säger att saker som är lika varandra lättare associeras med varandra.
Den engelske filosofen David Hartley tog fasta på associationalagarna, och med utgångspunkt i Newtons naturvetenskapliga principer och Lockes mekanistiska uppfattning av psyket försökte han formulera en systematisk, fysiologisk psykologi. Hartley tänkte sig att sinnesorganen orsakar vibrationer i nerverna, som leds vidare till hjärnans »medullära substans«. Dessa vibrationer stannar kvar i hjärnan som små, knappt märkbara vibrationer. Dessa vibrationer motsvarar idéer. Sinnesintryck, eller vibrationer, som förekommer tillsammans tillräckligt ofta associeras med varandra i ett slags »paket«. Senare sinesintryck aktiverar hela »paketet« och de associerade idéerna. Hartleys idé är förvånansvärt lik modern neuropsykologi, givet att han inte hade någon som helst kunskap om hur nervsystemet egentligen fungerade.
Långt senare hävdade den brittiske filosofen John Stuart Mill att själva den materiella verkligheten är den bestående möjligheten att varseblivas (»the permanent possibility of sensation«). Med andra ord, ingenting har verklig existens såvida det inte kan förnimmas. Att existera är att vara förnimbar, att potentiellt kunna bli föremål för ett sinnesintryck. Detta är ett av empirismens kännetecken: verkligheten är det vi kan observera.
Hur är det då med påståenden som »kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraterna på kateterna« (Pythagoras sats)? Detta tycks inte vara ett resultat av erfarenhet (vi kan inte gärna mäta världens alla trianglar och komma fram till det). Samma sak med logiska operationer, de tycks inte ha sin grund i erfarenhet. Tyder inte det på att det finns saker som vi alltid har vetat och att det alltså existerar någon form av medfödd kunskap?
Bara för att vi inte minns när vi lärde oss någonting, replikerar Mill, betyder det inte att medfödd kunskap existerar. Om vi kan påvisa att nya idéer uppkommer genom association av gamla idéer, betyder ju det att dessa gamla idéer också uppstått genom association – och så vidare.
För att sammanfatta, empirismen hävdar att vi inte har någon källa till kunskap om någonting eller grund för de begrepp vi använder annat än våra sinnesförnimmelser. All kunskap är a posteriori (lat. »från den senare [delen]«) och beroende av sinneserfarenheten. Kan vi inte lita till våra sinnen, kan vi inte ha någon kunskap alls. Några medfödda idéer eller intuitiv kunskap finns inte.
Empirismen har varit det dominerande perspektivet inom psykologin, och sträcker sig tillbaka till Aristoteles, via Locke, Hume, Mill med flera, fram till behaviorismen och kanske framför allt Skinner, som hävdade att alla orsaker till vårt beteende står att finna i den yttre världen, i miljön – en radikal behaviorism grundad på radikal empirism.
Rationalism
Rationalism kommer av det latinska ordet rationalis, som betyder förnuftig eller avser någonting som har med räkning att göra. Rationalismen hävdar, i korthet, att även om sinneserfarenheten är grunden för mycket kunskap, krävs åtminstone någon form av medfödd förmåga eller psykisk apparat för att organisera alla dessa sinnesintryck till kunskap. Om människans psyke bara var en tabula rasa på vilken världen projicerade sig själv – som Locke hävdade – skulle vi inte kunna ha någon sammanhängande kunskap över huvud taget. Att något är möjligt att förnimma betyder inte att vi har kunskap om det. Kunskap, hävdar rationalismen, är en aktiv, kreativ och rationell rekonstruktion av verkligheten.
Detta syns inte minst inom många vetenskaper, som har en omisskännligt rationellt drag. Vad vore exmpelvis matematik, astronomi och fysik utan rationellt tänkande? Och om det nu var så att all kunskap är grundad på sinneserfarenhet, hur kan det komma sig att vi kan formulera kunskap som förutsäger framtida sinneserfarenheter? Att förutsäga hur världen skulle vara under förutsättning att vissa teorier är riktiga är kärnan i den naturvetenskapliga metoden, och detta menar rationalismen, är inte möjligt om kunskap bara handlar om associativa processer. Psyket måste ha en förmåga att kreativt omforma och omformulera kunskap – en förmåga att tänka. Kunskap har inte sin grund enbart i passiv observation, utan också rationellt tänkande.
Rationalismens synsätt kan illustreras med den tyske filosofen Gottfried Leibniz kommentar till Lockes empirism. Han låter Locke säga (fast han sade det aldrig): nihil est in intellectu quod non fuerit in sensu (»det finns ingenting i intellektet som inte varit i sinnena«), men lägger själv till: nisi ipse intellectus (»utom intellektet självt«). Leibniz är enig med empirismen att kunskapen grundas på erfarenhet, men inte genom blind, lagbunden association. Sinnesintrycken lämnar inte spår på en tom tavla, utan på någon form av psykisk grundstruktur som organiserar, strukturerar och integrerar erfarenheten och kunskapen.
Den tyske filosofen Immanuel Kant tog fasta på David Humes tanke att vår uppfattning av orsak och verkan grundar sig på sinneserfarenhet. För att en konstant förbindelse (»constant conjunction«) mellan två händelser skall vara möjlig – första A, sedan B – måste det finnas tid och rum. Men varken tid eller rum är något som ges av sinneserfarenheten. Det går inte att se tid eller rum. Tvärtom: kategorierna tid och rum är något som måste finnas för att sinneserfarenhet över huvud taget skall vara möjlig.
Tid och rum är alltså två av erfarenhetens nödvändiga förutsättningar, och Kant räknar upp till tolv sådana förståndsbegrepp eller kategorier. Dessa grundläggande kategorier, givna a priori, bestämmer formen på den kunskap som grundar sig på sinneserfarenhet.
Inom psykologin har rationalismen spelat stor roll för den kognitiva psykologin och inte minst Jean Piagets utvecklingspsykologi. Piaget undersökte hur barns tänkande och förståelse utvecklas och på vilket sätt barnet integrerar och konstruerar sinneserfarenhet till en sammanhängande helhet.
Referenser
Markie, P. (2008). Rationalism vs. empiricism. I E. N. Zalta (red.), The Stanford encyclopedia of philosophy (hösten 2008). Tillgänglig från http://plato.stanford.edu/archives/fall2008/entries/rationalism-empiricism
Robinson, D. N. (1997). Three enduring -isms: empiricism, rationalism, materialism. I The Great Ideas of Psychology [ljudupptagning]. Chantily, VA: The Teaching Company.
Introduktion till psykologin
Empirism och rationalism
https://fenomenologen.se/2011/01/introduktion-till-psykologin-4/