Aristoteles och psykologin

Aristoteles (Αριστοτέλης, 384–322 f.Kr.) studerade vid Platons akademi i närmare 20 år, men lämnade akademin efter Platons död, bland annat för att vara lärare åt prins Alexander (sedemera känd som Alexander den Store, Μέγας Αλέξανδρος). Aristoteles omformulerade sin filosofi och återvände år 335 till Athen för att grunda en egen skola, Lykeion (Λύκειον).

Aristoteles formulerade en filosofi som på många punkter avvek från Akademins. Ett av skälen var säkerligen att omvärlden förändrats. Efter att ha hämtat sig från nederlaget mot Sparta stod Athen inför sin storhetstid under Alexander den store, och världsfrånvänd filosofisk spekulation i form av dialoger var helt enkelt i otakt med tiden. När Akademin ägnade sig åt att finna de eviga idéerna genom förnuftstänkande, var Aristoteles mer intresserad av det vi faktiskt kan observera.

För Aristoteles var sinneserfarenhet en giltig väg till kunskap. När Platon och hans Akademi spekulerade kring tillvarons grundläggande principer, ägnade Aristoteles sig åt omfattande undersökningar inom bland annat biologi och fysik. När Platon och hans elever i Staten (Πολιτεία) resonerade sig fram till hur en stat skall organiseras, analyserade Aristoteles över 150 existerande konstitutioner – en avsevärd skillnad i tillvägagångssätt.

Aristoteles författade den första (kända) avhandlingen om själen, (på grekiska Περί Ψυχής, Peri psuches, på latin De Anima). Med »själ« syftar Aristoteles på det som skiljer alla levande organismer från den döda materien. När han undersöker själen, är det alltså själva livet som är föremålet för studiet. Det grekiska ordet för själ, ψυχή (psukhe), kan också betyda »andedräkt«, »livsande« eller »intellekt«. Att förknippa själ, ande, anda och liv är ingenting unikt: I den bibliska skapelseberättelsen (som i Aristoteles samtid vårdades av de judar levde i Jerusalem under persiskt beskydd men snart erövrades av Alexander den Store) förekommer ordet רוח (ruach) som betyder »vind«, »anda« eller »ande«; det var רוח som Gud blåste in människans näsborrar för att ge henne liv.

För att förstå Aristoteles Om själen behöver vi först bekanta oss lite med hans begreppsapparat och »tankeramar«. Karaktäristiskt för Aristoteles filosofi är hylomorfism, uppfattningen att allt som existerar består av form och materia. Ordet hylomorfism är en sammanslagning av de grekiska orden ύλη (hyle, »materia«) och μορφή (morfe, »form«). För Aristoteles betyder materia »det som någonting är gjort av« och behöver alltså inte innebära materia i modern bemärkelse.

En bronsstaty består av brons. Brons är statyns materia. En bronsklump är potentiellt en staty, till dess statyn förverkligas genom att bronset antar en viss form. Materia är statyns potentialitet, och form är dess aktualitet (eller möjligen realitet).

Hylomorfismen hänger dessutom ihop med Aristoteles sätt att förklara företeelser. För att uttömmande förklara någonting, behöver vi (1) en materiell orsak, det som någonting är gjort av, t.ex. statyns brons; (2) en formell orsak, den struktur som realiserar eller aktualiserar materian, t.ex. den Hermes-form som bronset antar och gör det till en staty av Hermes; (3) en verkande orsak, den eller det genom vilket materia aktualiserar en viss form, t.ex. skulptören som formar statyn av Hermes; samt (4) en final orsak, det syfte eller den avsikt som ligger bakom föreningen av form och materia, t.ex. att bronsstatyn skapades för att hylla guden Hermes. Denna teleologiska världsbild – dvs. att allt som existerar, alla materia-form-föreningar, tjänar ett syfte – är karaktäristisk för Aristoteles.

I Om själen tänker sig Aristoteles att själen, ψυχή (psukhe), är kroppens form. Om kropp är materia, är själen dess förverkligande. Eftersom Aristoteles tänker sig att själen gäller allt levande, innebär det att denna förening av kropp-själ utgör själva livet. Själen förhåller sig till kroppen som Hermes-formen förhåller sig till bronset. (Kroppen är förstås inte oformlig materia på samma sätt som brons, och detta är Aristoteles medveten om; se Shields, 2011). Av detta följer att kropp och själ är oupplösligt förenade, och med kroppen dör också själen – åtminstone delar av den.

Om själen är framför allt en undersökning av själsförmågorna och Aristoteles nämner inledningsvis tre sådana förmågor: nutrition, perception och förnuft.

Näringsförmågan (θρέψις, threpsis) omfattar de nutritiva funktionerna, ämnesomsättningen och fortplantningen. Detta är den mest grundläggande själsförmågan och är gemensam för allt levande: växter, djur och människor. Med θρέψις klargör alltså Aristoteles vad som skiljer allt levande från död materia.

Perceptionen eller förnimmelseförmågan (αἴσθησις, aisthesis) berör de fem sinnena: syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Perception skiljer djur från växter, men alla djur har inte alla modaliteter. En del har bara känsel, men alla har åtminstone känsel. Med förnimmelser följer också upplevelser av lust och olust. Organismens strävan efter lust är begär (ὄρεξις, orexis). Aristoteles gör ingen tydlig skillnad mellan sensorik och perception och αἴσθησις kan därför ges både en fysiologisk eller kognitiv tolkning (αἴσθησις som sinnesorgan respektive sinne). Hur som helst sträcker sig Aristoteles tillit till sinneserfarenheten som kunskapsgrund så långt som till ett studium av sinnena själva, och därför betraktar många Aristoteles som psykologins pionjär.

Den tredje själsförmågan som Aristoteles utreder är tankeförmågan eller förnuftet (νόησις, noesis), själens förmåga att förstå och veta. Förnuftet är unikt för människan, och detta är alltså vad som skiljer människor från djur. Aristoteles menar att ett begär (ὄρεξις) efter förståelse och kunskap hör till den mänskliga naturen. Aristoteles skiljer mellan teoretiskt och praktiskt förnuft, där det förstnämnda handlar om förståelse och kontemplation, det senare om att planera, resonera, överväga alternativ, lägga upp strategier, och så vidare. I ett särskilt kapitel berör Aristoteles det han kallar det aktiva förnuftet (νους ποιητικός, nous poietikos), en särskild, oförgänglig del av människans psyke som på ett förbryllande sätt motsäger hans egen ståndpunkt att kropp och själ är oupplösligt förenade (Shields, 2011).

Förutom nutrition, perception och förnuft nämner Aristoteles också själsförmågorna begär (ορεκτικόν, oreptikon) och motorik (κινητικον κατά τόπον, kinetikon kata topon). Begäret är det som ligger bakom djurs och människors rörelser, men är inte självständigt gentemot perception och förnuft. Intressant är att Aristoteles formulerar ett slags motivationspsykologi eller driftpsykologi kring denna själsförmåga.

Förutom själsförmågorna och studiet av sinnena (eller sinnesorganen, beroende på hur man tolkar Aristoteles) formulerar Aristoteles också en assiociationistisk kunskapssyn och hävdar att vad som finns i psyket bara är potentialitet innan det förverkligas av sinneserfarenhet. Med en liknelse som föregår John Locke med närmare 2000 år (!) liknar Aristoteles intellektet utan sineserfarenhet vid en tom skrivtavla där ännu ingenting skrivits.

Referenser

Aristoteles. (1882). ΑΡΙΣΤΟΤΕΛΗΣ ΠΕΡΙ ΨΥΧΗΣ: Aristotle’s psychology, in Greek and English, with introduction and notes by Edwin Wallace. Cambridge: University Press. Tillgänglig från http://www.archive.org/details/peripsychesarist00arisuoft

Robinson, D. N. (1995). An intellectual history of psychology (3:e utgåvan). Madison, WI: University of Wisconsin.

Shields, C. (2011). Aristotle’s psychology. I E. N. Zalta (red.), The Stanford encyclopedia of philosophy (vårutgåvan 2011). Tillgänglig från: http://plato.stanford.edu/archives/spr2011/entries/aristotle-psychology/.

Ursprungligen publicerad som »Aristoteles och psykologin« på bloggen »Psykologidoktoranden«.