Livsvärlden
Innan vi börjar ha teorier om världen lever vi i den. Alla våra uppfattningar om verkligheten – vetenskapliga teorier såväl som rena fördomar – har sin grund i denna levda erfarenhet som i den fenomenologiska tanketraditionen ofta kallas livsvärlden. Livsvärlden är en intersubjektivt delad värld av ting och självklarheter: tangentbordet som låter fingrarna komponera mina tankar, det snöbeklädda trädet som sakta vajar i vinden, hämtningen på dagis klockan fyra, hastighetsbegränsningen på E4:an, nationen Sverige och gravitationen som det som får föremål att falla till marken. Livsvärlden är den värld som är oss given och som redan finns där före alla abstraktioner och teorier.
Vid första anblicken kan livsvärlden som den för-reflexiva och för-givet-tagna värld som först och främst existerar för oss (och inte i sig) förefalla trivial. Det är den inte. Livsvärldsbegreppet är centralt i Edmund Husserls senare filosofi och avhandlas framför allt i Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie, utgiven 1936.
Vad är det för »vetenskapens kris« som Husserl syftar på i boktiteln? Det är de positiva vetenskaperna (de som tar fasta på det »positiva«, det »verkliga«), som haft sådan framgång att de inte längre reflekterar över sina egna möjlighetsbetingelser och begränsningar. Man frågar sig inte längre vad sanning egentligen är eller hur kunskap är möjlig; i stället ägnar man sig åt avancerade tekniska spörsmål (Husserls kritik känns märkligt aktuell än idag, 80 år senare). Men, tilllägger Husserl, positivismen är inte bara filosofiskt bankrutt. Eftersom den förlorat all existentiell relevans är den också etiskt bankrutt.
Orsaken till detta är, enligt Husserl, dels den objektivism som dominerat vetenskapen alltsedan Galileo Galilei (1564–1642): det kvantitativa idealet, den skarpa distinktionen mellan »fakta« och »värderingar«, samt vetenskapens anspråk på att beskriva verkligheten i sig på ett neutralt och perspektivfritt (»objektivt«) sätt.
Det är i detta sammanhang som Husserl klargör skillnaden mellan livsvärld och vetenskap. I den förvetenskapliga erfarenheten, i livsvärlden, ges världen konkret, sinnligt och intuitivt. Livsvärldens »sanningar« är relativa och situationsbundna. Vetenskapen grundar sig förvisso också på erfarenheten (det positivt givna), men försöker förverkliga en idé om strikt och objektiv kunskap. Vetenskap är ett system av idealiteter som i princip överskrider den sinnliga erfarenheten. Vetenskapen är ett försök att komma bort från livsvärldens vaghet och perspektivism.
Problemet är nu inte att vetenskapen har teorier om verkligheten. Problemet, påpekar Husserl, är att vetenskapen glömt sitt ursprung. All strävan efter vetenskaplig kunskap börjar i livsvärlden, och det är till livsvärlden alla vetenskapliga teorier måste återvända för att finna sin legitimitet och mening. Det är inte, som en del ibland tycks tro, de vetenskapliga teorierna som på något sätt utgör grunden för livsvärlden, som om vetenskapens absoluta, entydiga och exakta (men existentiellt irrelevanta) föremål vore mer verkliga än de föremål vi handskas med i vår vardag.
Låt mig ta ett exempel: Eld innebär många saker. Eld är värme och beskydd, men också riskfylld och farlig. Eld kan användas för matlagning och redskapstillverkning, men kan också förtära och sluka. Jag kan sitta hemma i värmen framför braskaminen och njuta av knastret från elden, men skulle elden »vara lös« i grannhuset kastar jag mig över telefonen och ringer brandkåren. Elden är en bundsförvant, men den måste kontrolleras; utom kontroll är elden en fiende.
För vetenskapen är inte eld någonting av detta. För vetenskapen är det vi kallar »eld« resultatet av en intensiv oxidationsprocess där energirika kemiska föreningar reagerar med luftens syre och bildar mindre energirika föreningar. »Elden« är bara överskottsenergi som strålar ut i form av ljus och värme, och »lågorna« är rökgaser och glödande partiklar. Den vi kallar »eld« är således, sett med vetenskapliga ögon, snarast ett epifenomen till nyss nämnda oxidationsprocess. Att jag kan sitta långa stunder och låta mig fascineras av elden som brinner i kaminen, verkar rätt fånigt med tanke på att det »egentligen« bara rör sig om en kemisk reaktion. Som Dan Zahavi uttrycker det:
True reality—that which really exists objectively and mind-independently—is, consequently, claimed to be completely different from that which we encounter in our prescientific experience. Although science initially set out to rescue the world from the onslaught of skepticism, it apparently did so by returning us a world we barely recognize. (Zahavi, 2003, s. 107)
Det är förvisso riktigt att vetenskapens beskrivning av eld som en kemisk process är mer objektiv i den bemärkelsen att det är en beskrivning som gäller för alla. Om schimpanser, pelikaner och abborrar förstod kemi, skulle den vetenskapliga beskrivningen vara giltig även för dem. Men anledningen till att 1700-talskemisten Antoine Laurent de Lavoisier (som först förklarade vad eld »egentligen« är) över huvud taget brydde sig om att undersöka elden var att det var ett vardagsfenomen. Eld är ett livsvärldsfenomen, och det är mot bakgrund av livsvärlden – där elden är en bundsförvant som måste kontrolleras – som alla teorier om vad eld »egentligen« är finner sin mening och giltighet. Om vi inte kände till eld som ett vardagsfenomen, skulle allt prat om oxidationsprocesser och kemisk energi vara obegripligt och meningslöst. Uttryckt på ett annat sätt: Det är tack vare att eld redan från början är ett livsvärldsfenomen (eller vardagsfenomen) som vetenskapliga utsagor om vad eld »egentligen« över huvud taget är begripliga.
Livsvärlden är alltså det förvetenskapliga och förreflexiva upplevandet av och handlandet med världen. Men livsvärlden är inte statisk, utan förändras med tiden, bland annat av vetenskapen. Med tiden assimileras vetenskapliga teorier i vardagspraktik. Vi tar det för självklart att jorden är rund och kretsar kring solen, att vi mår bra av motion och att penicillin hjälper mot bakteriella infektioner.
Science is founded on the lifeworld, and will eventually sink down into the ground it is standing on. (Zahavi, 2003, s. 130)
Husserl använde dock inte bara livsvärldsbegreppet för att klargöra vetenskapens förhållande till fenomenologin, det var också ett centralt begrepp i många andra sammanhang, till exempel intersubjektiviteten. Enligt Zahavi (2003), ser Husserl subjektet själv och intersubjektiviteten som nödvändiga villkor för att det över huvud taget skall finnas en värld för oss. Husserls hela fenomenologiska projekt, som jag förstår det, handlar om att klargöra de medvetandets förutsättningar som över huvud taget gör existensen av en värld-för-oss möjlig (därav hans omtvistade transcendentala fenomenologi; Husserl var intresserad av det konstituera_n_de medvetandet, inte det konstituera_de_ medvetandet). Det är denna intersubjektiva livsvärld – som är inexakt men ändå bygger på något slags morfologisk struktur – som gör all vetenskap möjlig.
Husserls livsvärld är mer än enkla för-sant-hållanden eller den rationella struktur som döljer sig bakom det Husserl kallar den »naturliga inställningen« (den naiva, för-reflexiva och självklara vardagliga inställningen till världen). Livsvärlden är en grundläggande meningsstruktur i världen, en meningsstruktur som delas av alla medlemmar i ett specifikt historiskt och kulturellt sammanhang. Som Beyer uttrycker det:
The term »lifeworld« thus denotes the way the members of one or more social groups (cultures, linguistic communities) use to structure the world into objects. The respective lifeworld is claimed to »predelineate« a »world-horizon« of potential future experiences that are to be (more or less) expected for a given group member at a given time, under various conditions, where the resulting sequences of anticipated experiences can be looked upon as corresponding to different »possible worlds and environments«. These expectations follow typical patterns, as the lifeworld is fixed by a system of (first and foremost implicit) intersubjective standards, or conventions, that determine what counts as »normal« or »standard« observation under »normal« conditions and thus as a source of epistemic justification. (Beyer, 2011, s. 24)
Den bärande tanken bakom livsvärlden är att den värld vi känner alltid är en värld för någon. Världen är en värld-för-oss, en värld som redan finns där, en värld som är given och som endast kan undersökas i sin givenhet, på sina egna villkor; all objektiverande kunskap är idealiseringar av livsvärlden. Detta är en tankegång som genomsyrar hela den fenomenologiska traditionen, och även om inte alla författare använder just livsvärldsbegreppet (eller ens använder det som Husserl gjorde), kommer den igen gång på gång, till exempel hos Merleau-Ponty:
Världen är där före varje analys som jag kan göra av den och det vore konstlat att låta härleda den från en serie av synteser vilka skulle förbinda förnimmelserna och sedan objektets perspektivistiska faser, då både de förra och de senare tvärtom är resultatet av analysen och inte kan förverkligas före denna.[1] (Merleau-Ponty, 1945/2004, s. 45)
Merleau-Ponty skriver också hur vi i sättandet av föremålen överskrider gränserna för vår faktiska upplevelse. När vi ser ett hus ser vi det ur ett bestämt perspektiv, där vissa saker är synliga, andra inte. Likväl uppfattar vi inte huset som ett stelnat perspektiv, utan vi uppfattar det ur flera perspektiv på en gång; husets baksida, som just nu inte syns, är ett möjligt perspektiv eftersom jag kan förflytta min kropp och därmed ändra det perspektiv som gäller i det exakta nuögonblicket. Vi uppfattar huset som ett hus sett ur alla perspektiv; eller snarare, vi uppfattar huset som sett ur ingens perspektiv, som huset självt. Det är detta »ingens perspektiv« som vetenskapen försöker renodla.
Bland livsvärldsfenomenologerna bör också Alfred Schütz nämnas – men just för stunden blir det inte mer än ett omnämnande. Schütz skriver utförligt om vardagsverkligheten och de parallella världar vi befinner oss i, världar som utgör inbördes kongruenta meningsdomäner, och Schütz fenomenologi ligger till grund för Peter Bergers och Thomas Luckmanns kunskapssociologi. Men det är en annan historia.
Referenser
Beyer, C. (2011). Edmund Husserl. I E. N. Zalta (red.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy. Metaphysics Research Lab, Center for the Study of Language and Information, Stanford University. Tillgänglig från http://plato.stanford.edu/archives/win2011/entries/husserl/
Husserl, E. (1962). Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie: Eine Einleitung in die phänomenologische Philosophie. Haag: Martinus Nijhoff. (Original publicerat 1936)
Merleau-Ponty, M. (1997). Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. (Original publicerat 1945)
Merleau-Ponty, M. (2004). Vad är fenomenologin? I A. P. Fredlund (övers.), Lovtal till filosofin: essäer i urval (s. 41–60). Eslöv: Brutus Östlings. (Original publicerat 1945)
Zahavi, D. (2003). Husserl’s phenomenology. Stanford University.
Ursprungligen publicerad som »Livsvärlden« på bloggen »Psykologidoktoranden«.
Såhär i efterhand (18 januari 2013) inser jag att citatet av Merleau-Ponty är helt malplacé. Det är inte en beskrivning av livsvärlden, utan en kritik av Husserls transcendentala fenomenologi. ↩︎