Strukturer
I debatter som den mellan författaren Jonas Hassem Khemiri (DN 13 mars 2013) och regissören och politikern Jasenko Selimovic (DN 27 mars 2013) uppkommer gärna frågan om vad som menas med »strukturer«. Khemiri skriver om de styrande, begränsande strukturerna som döljer sig bakom det »lågintensiva förtryck« som kallas rasism. Selimovic, å andra sidan, använder förvisso aldrig ordet »struktur«, men problematiserar begrepp som diskriminering och förtryck: de följer aldrig tydliga gränser längs enkla kategorier som »svensk« och »invandrare«, så vem äger egentligen »diskrimineringsprivilegiet«, vem har rätt att utropa sig som diskriminerad? För Selimovic handlar frågan om hur individen väljer att tolka sin situation: huruvida jag är utsatt för »strukturell rasism« hänger till syvende och sist på mig själv. Man frågar sig om det är Khemiri som envisas med att se rasism i alla tänkbara situationer, eller Selimovic som inte ser skogen för alla träd?
Men ligger det inte något i både Khemiris och Selimovics resonemang? Båda utgår från vår vardagserfarenhet. Å ena sidan, om vi kisar lite med ögonen kan vi skymta mönster och regelbundenheter i vår sociala omvärld. Vi kan skönja olika sociala grupperingar som dessutom tycks vara hierarkiskt ordnade: män, kvinnor, arbetare, tjänstemän, svenskar, invandrare, stockholmare, norrlänningar, akademiker, feminister, och så vidare. Vad är dessa mönster om inte ett slags strukturer?
Å andra sidan, om vi öppnar ögonen och möter människorna omkring oss tycks mönstren upplösas. Enskilda individer överskrider alltid de gränser vi tycker oss se när vi betraktar människor i grupper, som delar av helheter. Ingen är renodlad svensk, arbetare, stockholmare eller blatte. Är det inte så att såväl Khemiris som Selimovics framgångar i det svenska samhället i själva verket falsifierar hela idén om något slags självständiga, tvingande strukturer?
Här vill jag gör ett kortfattat försök att förstå social struktur med utgångspunkt i det som inom den kontinentala filosofin kallas fakticitet, nämligen det faktum att vi såsom mänskliga varelser är underkastade villkor som vi inte råder över. Individens frihet är aldrig en absolut frihet, utan varje situation erbjuder möjligheter och ställer upp begränsningar. På det mest grundläggande planet innebär vår fakticitet att vi är utkastade i en mänsklig, intersubjektiv och ändlig värld som vi aldrig kan överskrida. Min fakticitet konsitueras av ett annat subjekt: jag blir sedd, och genom den andres seende ser jag mig själv – men jag råder inte över den andres blick.
På ett mer vardagligt plan innebär det att kategorier som kön, klass och etnicitet kan erbjuda såväl möjligheter som begränsningar – men alltid i specifika situationer. I varje situation kan det faktum att jag är man och har ljus hy få olika betydelse – det kan vara privilegierande, ovidkommande, begränsande – men jag är inte fri att själv bestämma vilken betydelse mitt kön och min hudfärg ges.
Kategorierna kön, klass och etnicitet skall kanske inte förstås som självständiga strukturer i vilket enskilda individer hängs upp i krokar och obönhörligt sitter fast, utan snarast som ett slags strukturerande principer som bringar ordning och mening till de situationer vi ställs inför. De utgör inte renodlat determinerande materiella och ideologiska krafter som i en del marxistisk analys. Å andra sidan är dessa strukturerande principer inte individuella, utan intersubjektiva. De hör till det som inom fenomenologin benämner livsvärlden, den struktur som döljer sig bakom den naturliga inställningen, dvs. vår vardagliga inställning där vi tar föremål och objekt omkring oss som givna och självklara. Livsvärlden kan sägas vara det sätt på vilket en viss kultur eller språkgemenskap strukturerar världen i objekt. Vissa kategorier, såsom kön, är mycket grundläggande och inbäddade i de flesta språk (t. ex. tyskans makulinum, femininum och neutrum). Andra kategorier är mer splittrade, heterogena och motsägelsefulla – men likväl verksamma i vårt sätt att göra världen begriplig.
För den som har rasismen inristad i sin kropp – som Jonas Hassem Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask ger uttryck för – är rasismen en oundviklig strukturerande princip. För den kvinna som gång på gång får kommentarer om sin kropp och sexuella inviter är sexismen en oundviklig strukturerande princip. För de arbetare som tjänar 2% av VD:ns lön är klass en oundviklig strukturerande princip. Och så vidare.
För den som inte delar de erfarenheterna är det förstås enkelt att göra det till individuella tolkningar, till ett »val«.
Ursprungligen publicerad som »Strukturer« på bloggen »Psykologidoktoranden«.