Ideen §40

I §40 skriver Husserl om den traditionella uppdelningen i »primära« och »sekundära« sinneskvaliteter, där de sekundära (som färg) är subjektiva och endast de geometrisk-fysikaliska kvaliteterna objektiva och utgör det »sanna« tinget. Husserl hänvisar till Berkeley och påpekar att alla primära kvaliteter är otänkbara utan de sekundära.

Tvärtom är det det varseblivna tingets hela väsensinnehåll, alltså hela det ting som föreligger i sin påtaglighet, med alla dess kvaliteter och alla som någonsin kan varseblivas, som utgör det »blotta framträdandet«, medan det »sanna tinget« är den fysikaliska vetenskapens ting. När denna vetenskap bestämmer det givna tinget uteslutande genom begrepp som atom, jon, energi osv., och under alla förhållanden som rumsuppfyllande skeenden vilkas enda karaktäristika är matematiska uttryck, så avses alltså något som är transcendent i förhållande till hela det tinginnehåll som föreligger i sin påtaglighet. Vetenskapens ting kan då inte ens förstås som något inom sinnenas naturliga rum befintligt; dess fysikaliska rum kan med andra ord inte vara den påtagliga varseblivningsvärldens rum, annars skulle ju även vetenskapen träffas av Berkeleys invändning.

Det »sanna varat« skulle alltså vara fullständigt och principiellt annorlunda bestämt än det som i varseblivningen är givet som en påtaglig verklighet, vilket är givet uteslutande med sinnliga bestämningar, till vilka de sinnligt-rumsliga hör. Det egentligen erfarna tinget ger oss det blotta »detta«, ett tomt x, som blir bärare av de matematiska bestämningarna och därtill hörande matematiska formler, och som inte existerar i varseblivningsrummet utan i ett »objektivt rum«, för vilket det förra är blott ett »tecken«: en blott symbolisk föreställbar euklidisk mångfald i tre dimensioner.

Det varseblivna tinget kan alltså inte delas upp i något primärt–objektivt och något sekundärt–subjektivt, eftersom även det vi kallar »primärt« förutsätter det »sekundära« (Berkeleys invändning). Således grundar sig också det primära på det varseblivna tinget. Fysikens objektiva rum är en abstraktion uttryckt i matematiska termer, det är, som Merleau-Ponty skriver, ett perspektiv från ingenstans.

I Krisis (1936) utvecklar Husserl det här analysen med livsvärlden, men kritiken av naturvetenskapens objektivism och anspråk på att beskriva verkligheten så som den är (och göra den påtagligt varseblivna världen till blott ett sken) är tydlig redan här.