Ideen §41

Det varseblivna föremålet transcenderar (överskrider) alltså själva varseblivningen. I §41 klargör Husserl utförligare på vilket sätt, eller, som han själv uttrycker det, »hur det transcendenta förhåller sig till det medvetande i vilket det är medvetet«.

Låt oss utgå från ett exmempel. I det att jag hela tiden ser detta bord, samtidigt som jag går runt det eller på något annat sätt åndrar min ställning i rummet, har jag ett kontinuerligt medvetande om den påtagliga existensen av detta enda och samma bord, och då som detsamma, i sig självt helt och hållet oförändrade. Varseblivningen av bordet förändras emellertid hela tiden, den är en kontinuitet av skiftande varseblivningar. Jag sluter ögonen. Mina andra sinnen har ingen relation till bordet. Nu har jag ingen varseblivning av det. Jag öppnar ögonen, och åter har jag denna varseblivning. Denna varseblivning? Låt oss vara litet noggrannare. Även om varseblivningen återvänder, är den under inga omständigheter individuellt densamma. Endast bordet är dtsamma, såsom identiskt medvetet i ett syntetiskt medvetande, genom vilket den nya varseblivningen förbinds med erinringen. Det varseblivna tinget kan existera utan att vara varseblivet, utan att vara ens potentiellt medvetet (på den tidigare beskrivna inaktualitetens sätt); och det kan existera utan att förändras. Varseblivningen själv är emellertid vad den är i medvetandets ständiga flöde, och den är själv ett ständigt flöde: varseblivnings-nuet övergår fortlöpande i ett anslutande medvetande om det just-förgångna, och samtidigt blossar ett nytt nu upp osv. Liksom det varseblivna tinget överhuvudtaget, så är också allt som tillkommer detta i form av delar, sidor och moment på precis samma grunder med nödvändighet transcendent i förhållande till varseblivningen, vare sig man sedan kallar det en primär eller sekundär kvalitet. Färgen på det sedda tinget är principiellt inget reellt moment hos medvetandet om färgen; färgen framträder, men medan den framträder kan framträdandet förändras kontinuerligt, och vid en bekräftande erfarenhet måste det göra så. Samma färg ramträder »i« kontinuerliga mångfalder av färgavskuggningar. Motsvarande gäller för varje sinnlig kvalitet och likaså för varje rumslig gestalt. En och samma gestalt (påtagligt given som densamma) framträder kontinuerligt på ett hela tiden »annorlunda sätt«, i ständigt nya gestaltavskuggningar. (Ideen, §41, s. 133–134)

Vad betyder »avskuggning«? Vad är det för märkligt ord? Enligt SAOL betyder avskugga sig att »avteckna sig som en skuggbild«. Vilket ord är det som Jim Jakobsson översatt med avskuggning? Låt oss studera den tyska originaltexten:

Wie das wahrgenommene Ding überhaupt, so ist auch alles und jedes, was diesem an Teilen, Seiten, Momenten zukommt, aus überall gleichen Gründen der Wahrnehmung notwendig transzendent, heiße es nun primäre oder sekundäre Qualität. Die Farbe des gesehenen Dinges ist prinzipiell kein reelles Moment des Bewußtseins von Farbe, sie erscheint, aber während si erscheint, kann und muß bei ausweisender Erfarhrung die Ersheinung sich kontinuierlisch verändern. Dieselbe Farbe ercheint »in« kontinuierlichen Mannigfaltigkeiten von Farbenabschattungen. Ähnliches gilt für sinnliche Qualität und ebenso für jede räumliche Gestalt. Die eine und selbe Gestalt (als dieselbe leibhaft gegeben) erscheint kontinuerlich immer wieder »in anderer Weise«, in immer anderen Gestaltabschattungen.(Ideen, §41, s. 74, tyska utgåvan från 1913)

Det tyska ord som Jakobsson översatt med »avskuggning« är alltså »abschattung«. På wikipedia läser jag, om jag gör en ungefärlig översättning, att: »Avskuggning innebär […] att ett föremål kan betraktas ur ett oändligt antal perspektiv. Därvid döljer varje framträdande alla andra möjliga varseblivningssidor hos föremålet. Detta döljande [verdecken] betecknas avskuggning [Abschattung].«

Som jag förstår det, innebär alltså »avskuggning« att varseblivningen med nödvändighet sker ur ett visst perspektiv, att det som varseblivs framträder med en viss profil eller »skuggbild« – och Husserl gör som sagt en tydlig distinktion mellan varseblivningen och det varseblivna. Varseblivningen är immanent (dvs. något som finns i medvetandet i form av en upplevelse) medan det varseblivna föremålet är transcendent (dvs. något som hör till rumtiden och inte medvetandet). Varseblivningarna förändras ständigt, de är aldrig desamma, men det varseblivna föremålet förblir ett och detsamma.

Husserl fortsätter:

Till ett »allsidigt«, i kontinuerlig enhetlighet självbekräftande erfarenhetsmedvetande om samma ting hör med väsendnödvändighet ett rikt system av kontinuerliga framträdande- och avskuggningsmångfalder, i vilka alla de föremåsliga moment som med karaktären av påtaglig självgivenhet faller inom varseblivningen avskuggas i bestämda kontinuiteter. Varje bestämning har sitt avskuggningssystem, och för varje bestämning gäller, liksom för hela tinget, att den står som en och densamma inför det fattande medvetande i vilket den nya varseblivningen och erinringen syntetiskt förenas, trots eventuella uppehåll i den aktuella varseblivningens kontinuerliga förlopp. (Ideen, §41)

Detta läser jag som ett väldigt krånligt sätt att säga att trots att varseblivningarna ständigt förändras och aldrig är desamma, är det varseblivna föremålet alltjämt detsamma.

Slutligen, det näst sista stycket i §41 imponerar eftersom Husserl här formulerar något som är värdigt en modern perceptionsteori:

Medan tinget utgör den intentionala enheten, det identiskt och enhetligt medvetna i det kontinuerligt reglerade flödet av i varandra övergående varseblivningsmångfalder, har dessa själva hela tiden sitt bestämda deskriptiva bestånd, som väsensmässigt är tillordnat denna enhet. Till varje varseblivningsfas hör t.ex. med nödvändighet ett bestämt innehåll av färgavskuggningar, gestaltavskuggningar osv. De räknas till »förnimmelsedata«, data inom en egen region med bestämda släkten, vilka inom varje släkte för sig sluter sig samman till konkreta upplevelseenheter sui generis (förnimmelse-»fälten«); data som vidare, på ett sätt som här inte skall beskrivas närmare, inom varseblivningens konkreta enhet besjälas av »uppfattningar«, och genom detta besjälande utövar sin »framställande funktion«, eller som tillsammans med denna utgör det vi kallar »framträdandet av« färg, gestalt osv. Detta utgör, i sin sammanflätning med ytterligare andra karaktärer, det reella beståndet hos varseblivningen, som är ett medvetande om ett och samma ting i kraft av den sammanslutning till en uppfattningsenhet som har sin grund i dessa uppfattningars väsen, och vidare i kraft av den möjlighet till identifikationssynteser som har sin grund i olika sådana enheters väsen. (Ideen, §41)