Ideen §44

Tinget framträder i tingvarseblivningen med en viss obestämbarhet, men det som ger tinget dess identitet genom den ständigt föränderliga varseblivningsströmmen är dess mening; en gång fastställd, begränsar det mångfalden av möjliga varseblivningar.

Obestämdheten pekar mot möjliga vareblivningsmångfalder, vilka i sin kontinuerliga övergång i varandra sluter sig samman till enheten hos en varseblivning, i vilken det kontinuerligt varaktiga tinget genom ständigt nya avskuggningsserier visar upp ständigt nya »sidor« (eller återigen gamla). Därvid blir så småningom de oegentligt medfattade tingsliga momenten verkligen framställda, alltså verkligen givna, det obestämda blir närmare bestämt, för att sedan självt förvandlas till klara givenheter; i omvänd riktning går förvisso det klara åter över i det oklara, det framställda åter i det ike framställda osv. Att på detta sätt vara in infinitum ofullkomlig hör till det oupphävliga väsendet hos korrelationen mellan ting och tingvarseblivning. Om tingets mening bestäms genom det som är givet i tingvarseblivningen (och vad skulle annars kunnabestämma denna mening?), då kräver denna tingmening en sådan ofullkomlighet, den hänvisar oss med nödvändighet till kontinuerligt enhetliga sammanhang av möjliga varseblivningar, vilka med utgångspunkt i en eller annan fullgjord varseblivning på ett systematiskt, fast reglerat vis sträcker sig ut i oändligt många riktningar, och inom var och eni det oändliga, hela tiden under väldet av en enhetlig mening. Principiellt kvarstår alltid en horisont av bestämbar obestämdhet, hur långt vi än må fortskrida i vår erfarenhet och oavsett hur omfattande kontinua av aktuella varseblivningar av samma tin vi har gått igenom. (Ideen, §44, s. 140–141)

Ett transcendent vara kan endast framträda, det kan endast ha ett fenomenellt vara, för ett jag. I kontrast till detta är det immanenta varat absolut, vilket Husserl vill visa genom att kontrastera en känsla mot en tonvarseblivning.

En känsloupplevelse avskuggas inte. När jag betraktar den så har jag något absolut, den har inte sidor som kunde framställas än på det ena, än på det andra sättet. I mina tankar kan jag tänka sant och falskt om den, men det som står inför min skådande blick finns där absolut, med sina kvaliteter, sin intensitet osv. En violinton däremot, med sin objektiva identitet, är given genom avskuggning, den har sina skiftande framträdandesätt. Dessa förändras, allteftersom jag närmar mig eller avslägsnar mig från violinen, beroende på om jag befinner mig i själva konsertsalen eller lyssnar genom stängda dörrar osv. Inget framträdandesätt kan göra anspråk på att gälla som det absolut givande, även om dett visst sådant, inom ramen för mina praktiska intressen, har ett visst företräde som det normala: i konsertsalen, på det »rätta« stället hör jag tonen »själv«, hur den »verkligen« låter. Likaså säger vi i visuellt hänseende om allt tingsligt att det har ett normalt utseende; vi säger om färgen, gestalten, om tinget i dess helhet, när vi ser detta i normalt dagsljus och vid normal orientering i förhållande till oss, att så ser tinget verkligen ut, färgen är den verkliga osv. Men detta visar bara på ett slags sekundär objektivering inom ramen för den totala tingobjektiveringen, såsom man lätt kan övertyga sig om. Det står ju klart att om vi skulle behålla endast det »normala« framträdandesättet, och skära av de övriga framträdandemångfalderna och den väsentliga relationen till dessa, så skulle ingenting återstå av den tingsliga givenhetens mening. (Ideen, §44, s. 141–142)

Jag är inte helt övertygad om att Husserls idé om en känsloupplevelse som »absolut given«. Vad är känslor? Inom psykologin finns en mängd teorier om känslor, emotioner och affekter (det heter olika beroende på teori) och känslor är påtagligt kulturella, åtminstone när det kommer till att förstå dem och prata om dem. Kanske har Husserl rätt i att en känsloupplevelse är absolut given, men så snart vi ger oss på försöket att benämna den är den allt annat än absolut.

Däremot är jag vädligt förtjust i Husserls beskrivning av hur vi uppfattar att vissa varseblivningar är mer »rätt« än andra. »Det är inte rätt färg i det här ljuset«, kan vi säga om ett klädesplagg när vi provar det i butikens kalla lysrörsbelysning (men förmodligen har inte klädesbutiker kalla lysrör av just den anledningen), men det intressanta är att den färg vi då varseblir är något annat än varseblivningen själv. Och varför är det »fel«? Naturligtvis på grund av vana, på grund av kulturella normer. Inget säger att inte lysrörsljuset skulle vara det rätta.

Såväl upplevelsevarseblivning som tingvarseblivning är ofullständig, men på olika sätt:

Inte heller en upplevelse varseblivs någonsin fullständigt, den kan inte fattas adekvat i sin fulla enhet. Upplevelsen är till sitt väsen ett flöde, mot vilken vi kan rikta vår reflektiva blick för att med utgångspunkt i nuet simma med i det, medan de längre tillbaka liggande sträckorna är förlorade för varseblivningen. Endast i form av retentioner har vi ett medvetande om det nyss avslutade, liksom i form av tillbakablickande återerinringar. Och slutligen utgör hela min upplevelseström en upplevelseenhet, som principiellt inte kan omfattas av en fullständigt »medsimmande« varseblivning. Men denna ofullständighet eller »ofullkomlighet«, som hör till upplevelsevarseblivningens väsen, är principiellt annorlunda än den som ligger i den »transcendenta« varseblivningens väsen, varseblivningen genom avskuggande framställning, genom sådant som framträdanden. (Ideen, §44, s. 142)

Det jag finner intressant här är Husserls sätt att sätta ord på självreflektionen. Att ge akt på sig själv i det att jag upplever eller varseblir någonting, är som att »simma med« i upplevelseflödet.