Jag ser ljuset!

I förrgår disponerade jag om min avhandling. Jag strök två tredjedelar av det stoff jag tänkt ha med och kan nu för första gången se slutet på avhandlingen och forskarutbildningen. Det är minst efterlängtat: efter drygt tre och ett halvt år är jag rejält less på att vara doktorand. Nu vill jag bara bli klar.

Detta ohemula framsteg firar jag med att återuppta mitt bloggande. Det blir en ny blogg på WordPress.com; den gamla bloggen Psykologidoktoranden får stilla avsomna. Skälen är två: (1) jag känner för en ny start, och (2) WordPress är bra mycket bättre än Blogger.

Men vad är det jag kastat ut från min avhandling? Saken är väl den att jag haft alldeles för många bra idéer om vad jag vill göra med mitt material (närmare 25 timmar intervjuer) och jag insåg att de tre delar jag ursprungligen tänkt mig för avhandlingen med lätthet skulle skena iväg uppemot 300–400 sidor, vilket är helt onödigt med tanke på att en monografi normalt omfattar omkring 160 sidor brödtext. Att hålla fast vid den ursprungliga planen skulle innebära att jag antingen fick skriva tre svepande, ytliga delar eller att aldrig bli färdig — och eftersom jag inte kan skriva ytligt och svepande återstod bara att aldrig bli färdig.

Vad avhandlingen kommer att handla om är blivande pappors möte med barnprofessionen (ett lite lagom svepande samlingsnamn på barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, psykologer, pedagoger och andra yrkestitlar som blivande föräldrar stöter på inom ramen för mödra- och barnhälsovård), sett genom männens egna berättelser och de aktörer som figurerar i dem. Det blir med andra ord någon form av narrativ analys, och det har jag tänkt återkomma till här på bloggen.

Ut ur avhandlingen åker mitt hjärteämne: fenomenologin. Men det bekymrar mig inte. »Kill your darlings« säger man ibland när man tvingas stryka sina fyndiga formuleringar och favoritavsnitt för att en text skall bli bättre — men jag ser det snarast som »save my darlings«. Genom att inte tynga ned en avhandling med fenomenologisk filosofi och meta-psykologi ger jag mig själv möjligheten att skriva om det i ett sammanhang där det bättre kommer till sin rätt. Ett sammanhang som förhoppningsvis infaller den dag då jag står där med doktorsexamensbeviset i hand.