Jakten på en narrativ metod: 5. Positionering och Labov

Det har gått mer än ett halvår sedan jag senast skrev om narrativ metod. Anledningen är enkel: jag trodde mig ha funnit den metod jag ville använda mig av och tänkte skriva det direkt i avhandlingen, inte på bloggen. Men igår visade det sig att jag hade fel.

Jag hade tänkt utgå från William Labovs taxonomi, men inte fullfölja den tämligen krävande analysen utan bara gå halvvägs. Därefter hade jag tänkt titta på hur de personer som figurerar i berättelserna positioneras. Vad betyder nu detta?

Idén kommer ursprungligen från Bronwyn Davies och Rom Harré (1990) och inkorporerades i narrativ analys av Michael Bamberg (1997). Positionering handlar om att de personer som förekommer i berättelser framställs på ett sådant sätt att man får en uppfattning om deras karaktär (det sker för all del inte bara i berättelser, utan i alla former av samtal eller, för att använda en generell klass som innefattar allt, »språkhandlingar« eller »diskursiva praktiker«): tillförlitliga eller otillförlitliga, trevliga eller otrevliga, välvilliga eller illasinnade, och så vidare. Positionering är inte helt olikt roller. Davies och Harrés närmast tekniska definition lyder:

Positioning, as we will use it, is the discursive process whereby selves are located in conversations as observably and subjectively coherent participants in jointly produced story lines. (Davies & Harré, 1990, 48)

Bamberg påpekar att när det gäller berättelser, behöver positionering beaktas på tre olika nivåer:

1. Hur positioneras de personer som figurerar i berättelsen gentemot varandra? Hur framställs så att säga berättelsevärldens invånare i termer av protagonist–antagonist, förövare–offer, och så vidare? Ett tydligt exempel ur mina intervjuer är en barnmorska som får heta »Miss Ratchet«; för alla som läst boken eller sett filmen Gökboet är barnmorskans karaktär given.
2. Hur positionerar berättare sig själv i relation till åhörarna? Detta handlar om själva berättandet och dess sammanhang: vem berättar vad för vem? I mitt fall handlar det om intervjuer och således hur informant och intervjuare positionerar varandra genom berättandet. När vi till exempel berättar om oss själva och vad vi själva varit med om, är vi i regel måna om att framstå som goda, sympatiska eller åtminstone begripliga. (Det är inte utan att jag här tänker på det berömda citatet ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas: »Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.«)
3. Hur positionerar berättaren sig själv till sig själv? Detta handlar om grundläggande utgångspunkter som berättaren har om sig själv och världen, saker som går utöver själva berättelsen och den specifika berättarsituationen. Eller som Bamberg uttrycker det: berättaren överskrider frågan »hur vill jag bli förstådd av dig, åhöraren?« till den generella frågan »vem är jag?« Ett exempel när detta sker explicit är när informanten säger något i stil med: »jag är en så’n som…«

Den första nivån av positionering är den som i första hand intresserar mig: hur positionerar berättaren sig själv i relation till sin gravida partner och den mödra- och barnhälsovårdsexpert som alltid förekommer i de berättelser jag analyserar.

Således, min narrativa metod var tänkt som en trestegsraket:

1. Identifiera de berättelser i mitt intervjumaterial som inbegriper ett möte med mödra- och barnhälsovården.
2. Blottlägg berättelsernas struktur med hjälp av Labovs taxonomi. Detta visar sig många gånger vara oerhört värdefullt, även om det, i strikt mening, inte är nödvändigt om man i slutänden är intresserad av positionering.
3. Undersök hur de personer som figurerar i berättelserna positioneras enligt Bambergs första nivå.

Problemet är bara att Labovs taxonomi förutsätter att varje berättelse följer en given struktur med en början, en mitt — ofta med ett klimax — och ett avslut eller upplösning. Men långt ifrån alla berättelser är så »välutvecklade«. I mina intervjuer är berättelserna ofta en pärlband av händelser utan något särskilt klimax, utan någon tydlig början eller någon tydlig upplösning. Alexandra Georgakopoulou (2007) påpekar att de berättelser Labov analyserar i själva verket utgör en särskilt typ eller genre av berättelser, nämligen den typ av berättelser man får om en forskare ber en informant att berätta något denne upplevt. Och visst, en del av de berättelser jag analyserar är solklara »Labovska fall«, men många är det inte, och det blir knöligt och krystat att pressa in dem i en Laboviansk mall.

Georgakopoulou urskiljer i stället två »funktioner« i berättelsen, nämligen handling (plotline) och värdering (evaluation). Resten — sammanfattningar, klimax, »most reportable event«, upplösning, koda och så vidare — är genreberoende. Hur berättelser inleds varierar, hur de avslutas — om de avslutas — varierar. Och handlingen behöver inte handla om något egenupplevt i förfluten tid, det kan lika gärna handla om något som händer nu eller en projektion av framtida händelser. Det finns ingen given struktur som alla berättelser följer. Tvärtom: berättelsens struktur — åtminstone de berättelser som växer fram i vardagliga samtal — ges efterhand och växer fram i ett samspel mellan de som deltar i samtalet.

Det är för all del inte helt enkelt med Bambergs positionsbegrepp heller, eftersom det långt ifrån alltid är så enkelt att vi har att göra med en berättare som så att säga »äger« berättelsen och fritt kan positionera berättelsevärldens invånare, än mindre fritt positionera sig själv gentemot åhörarna eller »publiken«. Detta bygger på en alltför stel modell med en berättare och en eller flera åhörare, när i själva verket så många berättelser är »samberättade«. Det gäller även de berättelser som förekommer i mina intervjuer: jag som forskare är visserligen till övervägande delen den intresserade åhöraren, men man får inte blunda för det faktum att jag samtidigt deltar i berättandet, om inte med ord så med kroppen som signalerar hur informantens berättande »tas emot«.

Hur som helst: Frågan är vad jag gör nu? Jag har ingen större lust att utarbeta en ny taxonomi för narrativ analys. Det är helt enkelt för arbetskrävande, och jag vill bli klar med den förbaskade avhandlingen någon gång. I stället tänker jag mig att jag helt enkelt struntar i mycket av den Labovianska terminologin och tar bort koderna från intervjuutdragen. I stället kommenterar jag, i den mån det är relevant, berättelsens struktur i löptext. På det sättet kan jag använda mig av Labovs taxonomi när vi har att göra med dessa fullfjädrade berättelser med sammanfattning–orientering–händelser/handlingar–klimax–upplösning–koda (det som Georgakopoulou inte utan sarkasm kallar för »displays«) — om berättelsens struktur tillför något i analysen — och i andra fall använda mig av en mer modest »strukturanalys« där jag bara betonar handling och relevans (eller hur jag nu skall översätta det mångtydiga ordet evaluation).

Referenser

Bamberg, M. G. W. (1997). Positioning Between Structure and Performance. Journal of Narrative and Life History, 7(1–4), 335–342.

Davies, B., & Harré, R. (1990). Positioning: The Discursive Production of Selves. Journal for the Theory of Social Behaviour, 20(1), 43–63. <http://doi.org/10.1111/j.1468-5914.1990.tb00174.x>

Georgakopoulou, A. (2007). Small Stories, Interaction and Identities. Amsterdam: John Benjamins.