Logiska undersökningar §41

Jag har återupptagit min läsning av Husserls Logiska undersökningar. I verket, som publicerades i två delar år 1900 och 1901, tar Husserl sig an psykologismen inom logiken, alltså att de formella logiska lagarna som exempelvis identitetslagarna i själva verket är ett slags psykologiska tankelagar eller »tänkandets naturlagar«. Husserl pekar på det orimliga i detta, och ett av argumenten är att det orimliga i en utsaga som »A och icke A« är något vi omedelbart inser, inte något vi sluter oss till genom erfarenhet.

När jag återupptog läsningen i §41 efter ett långt uppehåll, kunde jag förstås inte komma ihåg sammanhanget och hur Husserls argumentation tidigare gått (i §41 tar han sig an den första »psykologistiska fördomen«), men han gjorde lyckligtvis en sammanfattning som jag tyckte var läsvärd och som egentligen borde in på varje kurs i vetenskapsfilosofi:

Å andra sidan misstog sig psykologisterna genom sitt förmenta axiom, vars ogiltighet vi nu kan påvisa med några få ord: Om det visar sig vara en ren självklarhet att varje allmän sanning, vare sig den är av psykologiskt slag eller inte, grundar en regel för riktigt omdömdesfällande, så har man därigenom säkerställt inte bara att omdömdesregler vars grund inte ligger i psykologin är en meningsfull möjlighet, utan t. o. m. att de existerar.

Nu är förvisso inte alla sådana omdömesregler, även om de normerar omdömesfällandets riktighet, för den skull också logiska regler. Men av de i egentlig mening logiska reglerna, som utgör den särskilda domänen för en färdighetslära i vetenskapligt tänkande, är det som man inser endast en viss grupp som kan och därför också måste grundas psykologiskt: nämligen de till den mänskliga naturen särskilt anpassade tekniska föreskrifterna för produktion och kritik av vetenskaplig kunskap. Den andra gruppen däremot, som är ojämförligt viktigare, består av normativa omformuleringar av lagar som hör till vetenskapens objektiva eller ideala innehåll. De psykologiska logikerna, och däribland forskare av sådan rang som Mill och Sigwart, betraktar emellertid vetenskapen mer från dess subjektiva sida (som den metodologiska enheten i det för människan specifika sättet att vinna kunskap) än från dess objektiva sida (som idén om sanningens teoretiska enhet), och betonar därför ensidigt logikens metodologiska uppgifter. Därigenom förbiser de den fundamentala skillnaden mellan de rent logiska normerna och de tekniska reglerna för en specifikt mänsklig tankekonst. Dessa två grupper är emellertid av helt olika karaktär med avseende på innehåll, ursprung och funktion. Medan de rent logiska satserna, om vi ser till deras ursprungliga innehåll, endast handlar om det ideala, så handlar de metodologiska satserna om det reala. Medan de förra har sitt ursprung i axiom som kan bli föremål för omedelbar insikt, grundar sig de senare på empiriska och huvudsakligen psykologiska fakta. Medan uppställandet av de förra tjänar rent teoretiska och endast i andra hand praktiska intressen, förhåller det sig omvänt med de senare: deras omedelbara intresse är av praktiskt slag, och endast indirekt gynnar de också teoretiska intressen, nämligen såtillvida som deras syfte är att i metodiskt hänseende befrämja vetenskaplig kunskap överhuvudtaget.

Husser gör skillnad mellan logiken som »färdighetslära«, alltså när vi tillämpar logiska regler för att dra slutsatser och producera vetenskap, och logiken och de logiska reglerna i sig själva, som inte är resultatet av tänkande utan snarare är de ideala regler ett giltigt tänkande måste följa – men inte nödvändigtvis måste göra det. Man kan tänka ologiskt, så de logiska reglerna kan inte vara några »tänkandets naturlagar«. Det Husserl strävar efter är att etablera en ren logik, logiken som en deduktiv vetenskap av samma rang som matematiken.

Fortsättning följer.