Om subjektivt och objektivt

Min handledare tipsade mig i morse om en forskningsartikel med den anspråksfulla titeln »Why natural science needs phenomenological philosophy« (Rosen, 2015). Nu är varken biofysik eller molekylärbiologi mitt område och jag är inte bekant med Michelson–Morey, deras experiment eller vilka konsekvenser det får för objektivitet så som det förstås i vad Steven Rosen kallar »traditionell filosofi«, och jag hänger inte riktigt med i hans resonemang kring hur fenomenologin kan lösa problemet med kvantgravitation. Vad jag däremot är bekant med, är fenomenologins kritik av framför allt naturvetenskapernas oförblommerade anspråk på objektivitet, att utgöra en beskrivning av verkligheten sådan den egentligen är: vattnet som släcker min törst är egentligen diväteoxid; elden som slukar träklamparna och värmer min frusna kropp är egentligen en intensiv oxidationsprocess där energirika kemiska föreningar reagerar med luftens syre och bildar mindre energirika föreningar; tankarna jag tänker och känslorna jag känner är egentligen neurokemiska processer i hjärnan; och så vidare. Kritiken av naturvetenskapens förmenta objektivitet var ett av Husserls syften med fenomenologin, något som om inte annat är tydligt i hans sista publicerade verk, »De europeiska vetenskapernas kris och den transcencentala fenomenologin« (Husserl, 1936/1962)

Det var lite lustigt att jag skulle få det mejlet just idag, eftersom jag själv precis funderat över begreppen »subjektivt« och »objektivt« under en löprunda, samtidigt som jag lyssnade på Peter Adamsons intervju med Therese Cory om självmedvetenhet hos Albertus Magnus och Tomas av Aquino — för övrigt ett mycket lyssningsvärt avsnitt av den för alla idehistoriskt intresserade obligatoriska podcasten »History of philosophy without any gaps«. Tankegångarna gick liksom hand i hand, och jag tänkte att det betyder nog att jag skall blogga om det. Så det gör jag.

Det föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan vad de flesta uppfattar som skillnaden mellan »subjektivt« och »objektivt«, å andra sidan hur samma begrepp förstås i den fenomenologiska traditionen. Det är alltså inte så att fenomenologi är något slags »forskning om subjektiva upplevelser« — så som det ofta framställs inom exempelvis psykologi — utan en helt annan förståelse av vad »subjektivt« och »objektivt« egentligen innebär. (Detta är för övrigt ett av skälen till att så många fenomenologiska tänkare försökt hitta nya ord i stället för just »subjekt« och »objekt«, till exempel Husserls noema och noesis, men ingen alternativ begreppsapparat verkar kunna rå på den fast rotade dikotomin mellan subjekt och objekt.)

Låt oss börja med en »traditionell« förståelse av distinktionen mellan subjektivt och objektivt. Det objektiva tänker vi oss som något som existerar oberoende av oss själva. Stenar, berg, planeter, stjärnor och galaxer skulle existera oavsett om det fanns någon som kunde förnimma dem och benämna dem just stenar, berg, planeter, stjärnor och galaxer. Det objektiva ligger fast, orörligt, och vi som subjektiva varelser kretsar så att säga kring detta objektiva. Vi kan ha en subjektiv uppfattning, vilket betyder att vi har ett särskilt perspektiv på det objektiva, men förmår inte se det objektiva som sådant; det objektiva är perspektivlöst. »Objektivt sett«, säger man, är stenar bergarter och mineral, medan det som skaver och gör ont i skon är en »subjektiv upplevelse«. »Objektivt sett« var det bara en vanlig tandlagning, men »subjektivt« var det något av det värsta jag varit med om. Det »objektiva« är mätbart, kvantifierbart och observerbart, det »subjektiva« undflyende och flyktigt. Naturvetenskaperna, således, strävar efter att beskriva det fasta, det verkliga, det orörliga, det som är i sig självt, avskalat alla »subjektiva perspektiv«.

Denna innebörd av det objektiva som det kring vilket det subjektiva kretsar går gärna hand i hand med en ganska naiv fysikalism: det enda som äger verklig existens är materia och rörelse (eller vad den nutida fysiken nu säger). Tankar, känslor, fantasier, relationer, historia och Pythagoras sats är alla, i någon mening, blott materia, eftersom de alla är resultatet av hjärnans neurokemiska processer och därför kan reduceras till biokemi, kemi, fysik, och så vidare. Jag har faktiskt mött människor som på fullt allvar hävdat att tankar inte är »verkliga«, men då har man förstås gått vilse i själva tankearbetet och förväxlat real existens med »verklighet«. Pythagoras sats är naturligtvis »verklig« i den meningen att den äger ideal existens. Det är just ideal existens — tillsammans med frågan om qualia — som gör alla försök till fysikalisk reduktionism så vanskliga (eller, om du frågar mig, omöjliga).

I kontrast till denna bild av det objektiva som det kring vilket det subjektiva kretsar står fenomenologins anspråk på att det »subjektiva« är det primära. Vår livsvärld av föremål, relationer, önskningar, minnen, känslor och så vidare är det enda vi med rätta kan benämna »verklighet«. Denna historiskt och kulturellt medierade värld fanns före oss och finns kvar efter vår död. Livsvärlden är subjektivitetens korrelat: det faktum att vi är subjekt innebär att vi ständigt finner oss i och förbundna med en värld. Denna värld delas av andra subjekt och är således i grunden intersubjektiv. Verkligheten konstitueras således av livsvärlden, subjektiviteten och intersubjektiviteten. Vi är alltid någon som erfar en värld tillsammans med andra — eller som Heidegger (1927/2013) uttrycker det: miteinander in-der-Welt-sein.

Vetenskapens mål är att fånga regelbundenheter och mönster i denna livsvärld och fånga dem i teorier och naturlagar. I den meningen är vetenskapen — det »objektiva« — extrapoleringar och idealiseringar av livsvärlden. Men denna vetenskapliga kunskap kommer samtidigt med ett pris: det »objektiva« tenderar att bli främmande för vår livsvärld. Om detta vetenskapens förfrämligande skriver Dan Zahavi:

If we whish to analyze water, the fact that we drink it and swim in it is considered irrelevant, just as its color, taste, and smell are quite inessential. But, more generally, this is also the case for the entirety of sensuous appearance, since this is taken to be nothing but a subjective distorton of the underlying true reality. Ultimately our goal must be to disclose the physical structure of the object: Water = H₂O. True reality — that which really exists objectively and mind-independently — is, consequently, claimed to be completely different from that which we encounter in our prescientific experience. Although science intitially set out to rescue the world from the onslaught of skepticism, it apparently did so by returning us a world we barely recognize. (Zahavi, 2003, s. 127, min kursivering)

Det är därför alla anspråk på att vetenskapen bättre beskriver verkligheten så som den egentligen är blir bakvända. Vetenskapens fundament är livsvärlden. Det är bara livsvärlden som kan göra de vetenskapliga teorierna meningsfulla. Föreställningen om vetenskapens objektivitet, ja, hela idén om en av det mänskliga medvetandet oberoende och objektiv verklighet, vilar i själva verket på »subjektiv« grund: det är bara genom extrapoleringar av en värld-för-oss som sådana »objektivitetsanspråk« kan göras.

Märk väl att detta inte är subjektiv idealism. Naturligtvis existerar en av det mänskliga medvetandet oberoende verklighet, men denna verklighet är ingenting. Den är otänkbar, i ordets rätta bemärkelse, eftersom det bara är för någon — ett subjekt — som någonting kan vara någonting. Det är, paradoxalt nog, endast för ett subjekt som en objektiv och av subjektet oberoende verklighet kan framträda såsom just en objektiv och av subjektet oberoende verklighet.

Om man skulle försöka illustrera skillnaden i en »traditionell« och en fenomenologisk förståelse av subjektivt–objektivt kanske man skulle kunna göra något såhär:

Det var, hur som helst, den bilden som dök upp i mitt huvud under löprundan. Om den är begriplig vet jag inte, men det var kul att skriva en text för bloggen för en gångs skull.

Referenser

Heidegger, M. (2013). Vara och tid. (J. Jakobsson, trans.). Göteborg: Daidalos. (Ursprungligen publicerad 1927)

Husserl, E. (1962). Die Krisis der europäischen Wissenschaften und die transzendentale Phänomenologie: Eine Einleitung in die phänomenologische Philosophie (2:a utgåvan). Husserliana VI, Haag: Martinus Nijhoff. (Ursprungligen publicerad 1936)

Rosen, S. M. (2015). Why Natural Science Needs Phenomenological Philosophy. Progress in Biophysics and Molecular Biology, 199(3), 257–269. <http://doi.org/10.1016/j.pbiomolbio.2015.06.008>

Zahavi, D. (2003). Husserl’s Phenomenology. Stanford: Stanford University.