Män möter mödravård: slutsatser (utdrag ur inledningskapitlet)

Utdrag ur min doktorsavhandling, »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« (Umeå universitet, Institutionen för psykologi, 2016, s. 22–27).

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.

I det här fallet kan dock inte den nya förståelsen av själva forskningsfrågan utan vidare bara skrivas in i avhandlingen. Anledningen till det är att den modifierade problemformuleringen också kastar nytt ljus över delar av den forskning som tidigare gjorts inom området. Det har därför inte varit möjligt för mig att återge tidigare forskning som »det här vet vi« och sedan bygga vidare, utan jag har varit tvungen att, så som jag gjorde i avhandlingens första kapitel, gå i dialog med den tidigare forskningen och problematisera vissa aspekter av den. Detta gäller framför allt antagandet att män är en homogen kategori och att deras upplevelser av mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården på något sätt är grundad i deras särart såsom män.

I detta avsnitt skall jag kort redogöra för mina slutsatser så att läsaren kan ha dem med sig under läsningen av resten av avhandlingen. Jag skall också försöka tydliggöra vilken betydelse slutsatserna har för problemformuleringen så som den oftast framträder i den tidigare forskningen. Faktum är att det jag i grund och botten erbjuder med denna avhandling är ett alternativt sätt att förstå problemet — och med »problemet« avses mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård. I det följande skall jag presentera två förståelser av denna upplevelse av att vara utanför och osynlig, dels som en följd av det biomedicinska perspektivet, dels som besvärade positioner i detta möte.

Föräldrablivande, graviditet och förlossning är frågor som berör. Många har egna upplevelser att relatera till och de flesta har synpunkter på vad som är bra, vad som inte är det, och hur saker och ting borde vara. Män, graviditet, förlossning och föräldraskap är sedan länge politiska frågor, ofta debatterade under rubriken »jämställdhet« (»jämställdhet« är dock ett mångtydigt begrepp, se Magnusson, 1999). Under arbetet med avhandlingen har jag gång på gång fått frågan om hur jag anser hur saker och ting bör vara: om och hur män bör bemötas i mödrahälsovården, hur BB-vården bör vara organiserad, vad barnmorskan bör prioritera i sitt arbete, och så vidare. Här vill jag ta tillfället i akt och klargöra att jag så långt det är möjligt förhåller mig politiskt neutral. Syftet med denna avhandling är inte att utvärdera mödrahälsovårdens, förlossningsvårdens eller BB-vårdens verksamhet, inte heller att tala om hur saker och ting borde vara. Vad jag erbjuder är ett sätt att förstå blivande pappors upplevelser — en förståelse som förvisso implicerar olika lösningar i den mån pappors upplevelser uppfattas som ett problem (detta återkommer jag till i avhandlingens sista kapitel), men om och hur detta problem skall lösas är ytterst sett en politisk fråga, inte en vetenskaplig.

Utanför och osynlig som konsekvens av ett biomedicinskt perspektiv

I Sverige hör mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården till hälso- och sjukvården. Även om barnmorskans uppdrag också rör exempelvis föräldraskap och folkhälsa, är hennes medicinska uppdrag omfattande: det medicinska basprogram efter vilket barnmorskan på barnmorskemottagningen arbetar är omfattande, med åtskilliga prover, kontroller och undersökningar som skall göras vid varje besök (Intressegruppen för mödrahälsovård inom SFOG, Samordningsbarnmorskorna inom SBF, & Mödrabarnhälsovårdspsykologernas förening, 2008); ultraljudsundersökningen — oavsett om det rör sig om en rutinultraljudsundersökning eller en undersökning som sker på medicinsk indikation — är i grund och botten en fosterdiagnostisk metod; och BB-vård är sjukhusvård och även om nya rekommendationer förordar att »omhändertagandet efter förlossningen ska fokusera på hela familjens välbefinnande, inte enbart på det nyfödda barnet och modern« (Svenska barnmorskeförbundet, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, & Svenska neonatalsektionen, 2013, s. 3), har BB-vården historiskt sett i första hand handlat om just det nyfödda barnet och modern.

Det biomedicinska perspektivet innebär, möjligen något tillspetsat, att den gravida kroppen och fostret såsom biologiska organismer står i centrum. Inom mödrahälsovården innebär det att fostrets tillväxt och utveckling övervakas så att eventuella avvikelser från den normala fosterutvecklingen kan upptäckas och att kvinnans fysiska hälsa följs, så att avvikelser som kan vara skadliga för fostret eller modern kan åtgärdas. BB-vården handlar, bland annat, om att se till att amningen — en för alla däggdjur gemensam biologisk funktion — fungerar. Sett ur ett biomedicinskt perspektiv är den blivande eller nyblivna pappan därför av ringa intresse, eftersom det inte är han om är gravid och det är heller inte han som ammar. Det är den gravida eller nyförlösta kvinnan som är patienten; den blivande eller nyblivna pappan är blott anhörig. Det biomedicinska perspektivet synliggör inte kvinnan på bekostnad av mannen, utan den gravida kroppen på bekostnad av den icke-gravida kroppen.

Denna skiljelinje mellan vad som för det biomedicinska perspektivet är intressant respektive ointressant är könsirrelevant. Även om den gravida, födande eller nyförlösta kroppen alltid är en kvinnokropp, behöver inte partnerns kropp vara en manskropp: också om den gravida kvinnans partner vore en kvinna, skulle hon kunna uppleva sig »utanför och osynlig« i mötet med mödrahälsovården och BB-vården (detta biologiska perspektiv går till exempel att skönja i Malmquist och Zetterqvist Nelsons intervjustudie med samkönade par, särskilt utdrag ett och tre; se Malmquist & Nelson, 2013).

När mötet med mödrahälsovården således »skaver« i de berättelser som återges i avhandlingens empiriska kapitel handlar det många gånger om ett skav mot detta biomedicinska perspektiv. Detta påpekar jag redan här i inledningen, eftersom »skavet« som uppstår till följd av det biomedicinska perspektivet löper som en röd tråd genom avhandlingen men som jag inte alltid lyfter fram i förgrunden, utan snarast förekommer som en förgivettagen förutsättning för dessa berättelser. Att det biomedicinska perspektivet har betydelse för mötet med hälso- och sjukvården i stort är dock inget nytt. Även inom barnmorskeprofessionen förekommer en diskussion om huruvida graviditet och förlossning är att betrakta som medicinska händelser eller livshändelser. En del menar att dagens mödrahälsovård och förlossningsvård i alltför hög grad innebär en medikalisering och teknikifiering av något som i själva verket bör betraktas som en normal livshändelse (se t. ex. Blaaka & Eri, 2008; Cahill, 2001).

Utanför och osynlig som besvärad position

Att en person känner sig »utanför och osynlig« i ett sammanhang kan förstås som en svårighet att finna en »plats« i detta sammanhang som gör att personen känner sig »innanför och synlig«. När det gäller pappans (eller den samkönade partnerns) möte med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården handlar detta om att finna en »plats« eller ett »utrymme« som gör att det som sker — en mätning av livmoderns storlek, en ultraljudsundersökning, en förlossning och så vidare — på ett eller annat sätt angår honom eller henne. Dessa »platser« kan inte enbart skapas av individen själv utan är beroende av det mellanmänskliga samspelet: platserna så att säga »förhandlas« fram i den mellanmänskliga interaktionens här-och-nu.

Dessa »platser« i det mellanmänskliga mötet benämner jag positioner och »förhandlingen« av dem för positionering. När barnmorskan som skall genomföra en ultraljudsundersökning ropar upp den gravida kvinnan i väntrummet och endast hälsar på henne, men inte på hennes partner (så som är fallet med Davids berättelse i kapitlet om ultraljudsundersökningen), positionerar hon alla tre: den gravida kvinnan som den person som är intressant i sammanhanget, hennes partner som ointressant, och sig själv som den expert som genomför undersökningen. »Som« är ett nyckelord här: man finner sig i situationer som någonting, i egenskap av någonting — expert, blivande förälder, patient, anhörig, partner, medföljare och så vidare — och positioner utgör detta »någonting«.

I metodkapitlet redogör jag utförligare för begreppen position och positionering; här skall jag blott nämna fyra viktiga aspekter. För det första är de positioner som uppstår i det mellanmänskliga samspelet tillfälliga, fluktuerande, mångtydiga och samtidiga. Om, säg, barnmorskan och den gravida kvinnan vore bekanta, skulle komplementära expert–patient-positioner och ömsesidiga vänner-positioner samtidigt kunna vara i spel i det mellanmänskliga samspelet (detta är ett av skälen till att man undviker begreppet »roll«; se t. ex. Davies & Harré, 1990).

För det andra sker sällan positioneringen (»förhandlandet« av positionerna) på lika villkor. I det aktuella exemplet har barnmorskan, i egenskap av expert och som representant för en institutionaliserad hälso- och sjukvård, större möjligheter att definiera de övrigas positioner än de har att definiera barnmorskans. Som regel råder någon form av maktasymmetri när det gäller vilka positioner som är tillgängliga för olika personer i ett sammanhang.

För det tredje sker positionering mot bakgrund av redan på förhand bekanta positioner. Positioneringen i det anförda exemplet är möjlig eftersom alla inblandade redan på förhand vet att barnmorskan är experten som genomför ultraljudsundersökningen, att undersökningen berör den gravida kvinnan, och så vidare. Dessa på förhand bekanta positioner benämns subjektspositioner och pekar bortom samtalsinteraktionens här-och-nu, mot de kulturella förförståelser som utgör positioneringens utgångspunkt. Subjektspositioner är alltså kulturella fenomen.

För det fjärde kan vissa positioner upplevas som bekväma eller obesvärade, medan andra är besvärade. Det är inte per automatik så att den gravida kvinnans partner känner sig »utanför och osynlig« om barnmorskan inte hälsar på honom eller henne, utan det har att göra med i vilken utsträckning den position han eller hon finner sig i upplevs som obesvärad eller besvärad. Om partnern finner sig i en besvärad position kan han eller hon givetvis känna sig »utanför och osynlig« — men det kan också innebära att partnern så att säga bestrider positionen och påkallar ytterligare »förhandling«, till exempel genom att påtala att barnmorskan kanske skulle hälsa också på honom eller henne.

Rustad med denna begreppsapparat — positionering, subjektspositioner och obesvärade respektive besvärade positioner — kan den huvudsakliga slutsats jag gör i denna avhandling formuleras på följande sätt: Den blivande eller nyblivna pappans upplevelse av att vara »utanför och osynlig« kan förstås som att han finner sig i en besvärad position i mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. Det kan finnas flera anledningar till varför en position upplevs besvärad och obekväm, men en anledning till detta är det medicinskt–kroppsliga perspektiv jag berört i föregående avsnitt: med ett exklusivt fokus på de fysiska aspekterna av graviditet, förlossning och amning finner sig den blivande eller nyblivna pappan i en position där det som sker inte riktigt angår honom. Detta innebär samtidigt att den potentiellt besvärade position pappan finner sig i är könsirrelevant: det är inte för att han är man som han inte finner en meningsfull plats i mötet, utan för att han inte är gravid, inte föder barnet och heller inte ammar.

Vad jag särskilt lyfter fram i denna avhandling är den alternativa »vi«-position som ibland, ibland inte, får utrymme i mötet med mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården. Denna »vi«-position innebär att graviditeten, förlossningen, spädbarnet och ibland till och med amningen är någonting som angår »oss«, det blivande eller nyblivna föräldraparet. »Vi«-positionen binds samman av det som förenar de blivande eller nyblivna föräldrarna i egenskap av just föräldrar, nämligen den speciella relation mellan barn och vuxen som föräldraskapet innebär, en relation av kärlek och ansvar som barnet för sin överlevnad är helt beroende av. Visserligen finns här en uppenbar kroppslig gräns — det är bara en av de två blivande föräldrarna som är gravid, det är bara en av dem som föder barnet och det är bara en av dem som ammar det — men detta är och förblir en kroppslig gräns, inte en gräns mellan kategorierna kvinnor och män. »Vi«-positionen förbinder de blivande föräldrarna i den utsträckning de är lika — inte olika. Den »vi«-position jag pekar på är alltså könsirrelevant.

Denna »vi«-position kommer jag att fördjupa och förtydliga i de empiriska kapitlen genom att peka på hur blivande och nyblivna pappor berättar eller inte berättar i »vi«-form och hur dessa »vi«-berättelser (eller frånvaron av dem) hänger samman med det mellanmänskliga samspel som återges i berättelsernas händelseförlopp.

Referenser

Blaaka, G., & Eri, T. S. (2008). Doing midwifery between different belief systems. Midwifery, 24(3), 344–352.

Cahill, H. A. (2001). Male appropriation and medicalization of childbirth: A historical analysis. Journal of Advanced Nursing, 33(3), 334–342.

Davies, B., & Harré, R. (1990). Positioning: The discursive production of selves. Journal for the Theory of Social Behaviour, 20(1), 43–63. doi: 10.1111/j.1468-5914.1990.tb00174.x

Intressegruppen för mödrahälsovård inom SFOG, Samordningsbarnmorskorna inom SBF, & Mödrabarnhälsovårdspsykologernas förening. (2008). Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa (ARG-rapport No. 59). Svensk förening för obstetrik och gynekologi.

Magnusson, E. (1999). Jämställdhet i många olika versioner: Mönster i den politiska retoriken för jämställdhet i svenskt 1990-tal (Arbetsnotat nr 1 i det samnordiska forskningsprojektet »Jämställdheterna i Norden mellan retorik och praktik – studier av förändringar i offentliga och privata förståelser av modern jämställdhetspolitik«). NIKK, Nordisk institutt for kvinne- och kjønsforskning, Universitetet i Oslo.

Malmquist, A., & Nelson, K. Z. (2013). Efforts to maintain a »just great« story: Lesbian parents’ talk about encounters with professionals in fertility clinics and maternal and child healthcare services. Feminism & Psychology, 24(1), 56–73. doi: 10.1177/0959353513487532

Svenska barnmorskeförbundet, Svensk förening för obstetrik och gynekologi, & Svenska neonatalsektionen. (2013). Säker vård efter förlossningen: rekommendationer för vård efter förlossningen för modern och barnet.