Ensamhet, press och tre misstag: om min tid som doktorand (och råd till dig som vill doktorera)

Här om dagen träffade jag en god vän på ett café i Umeå. Vi åt lunch tillsammans och satt kvar några timmar under det att vi samtalade om livet, universum och allting. Min vän, som studerar filosofi och religionsvetenskap, berättade om sina förhoppningar att kunna forska och disputera. Något knöt sig i magen på mig och jag lyckades hejda mig från att skrika åt honom att han för allt i världen inte skulle försöka disputera, att det bara leder till elände och att det aldrig är värt allt man måste offra för den förbannade doktorstiteln. I stället sade jag något undvikande om att jag just nu kanske inte var rätt person att tala om forskarutbildning med.

Varför hyser jag en sådan aversion mot att doktorera? Det har gått drygt tre månader sedan jag disputerade, men det är först nu jag börjar kunna blicka tillbaka på min tid som doktorand med något slags distans. Och med den distansen kan jag kanske ge min vän — och vem som helst som funderar på att doktorera — ett mer nyanserat svar än att bara skrika rakt ut. Det här inlägget handlar om min tillvaro som doktorand och några misstag jag gjorde som bidrog till att det blev värre.

Under min tid som doktorand var jag mycket ensam och mycket pressad. Det i sig är ingenting unikt: doktorandtillvaron är en mycket ensam och pressande tillvaro för alla doktorander. Det hör liksom till. Att vara doktorand innebär att du går en fyraårig forskarutbildning, en utbildning som avslutas med framläggandet och försvarandet av en doktorsavhandling. Det kan närmast liknas vid att vara lärjunge med doktorsavhandlingen som ett gesällprov. Det är aldrig fråga om ett lagarbete. Du måste hålla måttet — annars får du inte ditt gesällbrev, alltså doktorstiteln.

Men min doktorandtillvaro var kanske mer ensam än många andra doktoranders tillvaro. Detta hade att göra med att jag skrev en ovanlig avhandling inom en ovanlig psykologisk forskningstradition: jag skrev en monografi på svenska inom kulturpsykologisk tolkande forskning. Visserligen finns det många forskare som håller på med kulturpsykologi (eller sociokulturell psykologi som det också kallas) och tolkande forskning, men i Umeå fanns bara min huvudhandledare, Eva Magnusson. Och visst förekommer monografier i psykologi, men det är sällsynt, och än mer sällsynt är att de skrivs på svenska. Sedan Umeå universitet grundades för lite drygt 50 år sedan har, mig veterligt, endast två monografier på svenska lagts fram vid Institutionen för psykologi: min egen avhandling 2016 och Evas avhandling 1998 — och det är naturligtvis ingen tillfällighet att det är så. Hur som helst,  valet att skriva en kulturpsykologisk monografi på svenska fick till följd att jag var ensam om mitt forskningsprojekt, ensam om mitt sätt att ta mig an psykologiska forskningsfrågor och ensam om att skriva en monografi på svenska.

Institutionen för psykologi vid Umeå universitet är en stor institution med närmare 100 anställda. Alla kan inte känna alla, utan man ingår i olika »bubblor« av gemensamma intressen, gemensamma forskningsprojekt eller gemensam undervisning. Min »bubbla« var väldigt liten och bestod i stort sett bara av mig och min handledare Eva. Vi hade inte så många bokade handledningar (det var egentligen bara när bihandledaren behövde vara med som vi bokade handledning) utan jag gick förbi Evas arbetsrum då och då och vi småpratade om psykologi, filosofi, livet, forskning och min avhandling — ofta i den ordningen.

En olycklig omständighet var att Eva gick i pension 2013, under mitt tredje år som doktorand. Visserligen var hon fortfarande min handledare i kraft av professor emerita och hon slutade definitivt inte att arbeta (snarare tvärtom), men hon fanns inte längre kvar på institutionen på daglig basis. Min lilla bubbla sprack. Visserligen hade jag en »bubbla« på Genusforskarskolan vid Umeå centrum för genusstudier, men på institutionen för psykologi var jag nu helt ensam.

Men jag gjorde också tre ödesdigra misstag som förvärrade situationen. Det första misstaget bestod i att jag avsade mig undervisning inom ramen för min doktorandtjänst. Normalt inrättas den fyraåriga doktorandtjänsten så att den sträcker sig över fem år med 80% forskning och forskarstudier och 20% undervisning, men eftersom jag redan hade den erforderliga undervisningserfarenheten och mer därtill (jag arbetade två år som universitetsadjunkt innan jag blev antagen som doktorand), avsade jag mig undervisningen. Det var ett stort misstag, för jag älskade att undervisa. Mina två år som adjunkt var visserligen oerhört krävande, men samtidigt de roligaste och mest givande åren under hela min yrkeskarriär. Att undervisa på universitetsnivå är utan tvekan det bästa arbete jag någonsin haft, ett arbete jag kände mig som klippt och skuren för. Just därför var det så olyckligt att jag valde bort undervisningen, för jag valde bort det som var min livsluft i den akademiska världen. Dessutom hamnade jag utanför alla dessa »bubblor« på institutionen. (Att undervisning har så förfärligt låg status inom akademin och att man inte tilldelas erforderliga resurser för att göra bra undervisning är en annan historia.)

De andra misstaget var att jag självmant drog mig undan och höll mig utanför institutionens »bubblor«. Eftersom jag var ensam om mitt forskningsprojekt, ensam om min kulturpsykologiska inriktning och arbetet med avhandlingen upptog större delen av min vakna tid (ibland också den tid jag inte var vaken) gjorde jag mig aldrig besväret att odla några relationer till mina kollegor. Jo, förresten, jag gjorde några försök, men när det visade sig att vi inte ens talade samma språk (till följd av att kulturpsykologi och den inom akademin dominerande empiriska psykologin innebär ganska olika syn på vad »psykologi« egentligen är) gav jag upp och såg det bara som onödig distraktion från avhandlingsarbetet. Såhär i efterhand tror jag att jag underskattade mina kollegor och att samtal kring språkförbistringen mellan de olika psykologierna hade kunnat vara givande för oss alla.

Det tredje misstaget — det utan tvekan största misstaget — var att jag gjorde doktorsavhandlingen till mitt livs storverk, mitt magnum opus. Alla runt omkring mig — handledare, studierektorer, kollegor — påminde mig gång på gång att doktorsavhandlingen bara är gesällprovet, körkortet, min licens att självständigt bedriva forskning; att få utöver mina handledare, opponenten och betygsnämnden någonsin kommer att läsa avhandlingen; att eventuella storverk bör vänta till senare när jag inte samtidigt måste visa forskarsamhället att jag behärskar forskningens och det akademiska skrivandets hantverk. Men jag lyssnade inte. Min doktorsavhandling skulle bli mitt storverk och kröna mitt livs största framgång: att som den första i min släkt (vad jag vet) förlänas den högsta akademiska examen som går att uppnå. Och ett misslyckande var otänkbart.

Detta lade förstås en tung börda på mina axlar redan från dag ett. Och den bördan nötte ner mig, bit för bit, tills jag till slut inte längre fungerade. Sömnen havererade. Ju tröttare jag var, desto svårare hade jag att sova. Jag fick ångest så fort jag ägnade mig åt något som inte hade med forskningsprojektet, avhandlingen eller forskarutbildningen att göra — och eftersom jag samtidigt gjorde mitt bästa för att undvika just arbetet med forskningsprojektet, avhandlingen och forskarutbildningen, ökade ångesten än mer. Jag var konstant ångestfylld, trött, stressad och lättretlig och det fick förstås konsekvenser för min familj. Det var, försiktigt uttryckt, påfrestande. För alla inblandade.

Faktum är att jag kunde fullfölja arbetet med avhandlingen först efter att jag övergett de grandiosa föreställningarna om att lägga fram mitt magnum opus för disputation. På väg hem från en utlandssemester 2015 började jag i något som närmade sig panik skissa på kapiteltext redan i bussen på väg till flygplatsen. När jag kom hem, stirrig, stressad och panikslagen, rök min handledare Eva och jag ihop i den enda konflikt vi haft under alla de år vi haft med varandra att göra. Då gav jag upp. Jag orkade inte mer. Och jag kom fram till att om en doktorstitel innebär att man inte kan njuta av semester tillsammans med sin familj, så är den faktiskt inte värd det.

Så där stod jag i ruinerna av mitt avhandlingsprojekt och undrade: vad skall jag göra nu då? Jag visste just inget annat än att arbeta med mina analyser och kapiteltexter, för det var det enda jag hade gjort under det senaste året. Så jag satte mig vid datorn och fortsatte, för jag kunde lika gärna göra det som något annat. Och då gick det plötsligt lätt. När jag inte längre behövde skriva, var det lätt att skriva. När inte mitt liv längre stod och föll med en doktorstitel, när avhandlingen inte längre var mitt magnum opus utan något jag gjorde för att jag just inte visste något annat — då var det plötsligt möjligt. Till slut gick jag i mål, lade fram avhandling för disputation och fick mitt gesällbrev. Men — och det här var avgörande — det hade faktiskt varit helt i sin ordning även om jag misslyckats.

Men låt mig knyta ihop den här spretiga texten. Till dig som funderar på att doktorera, vill jag säga att doktorandtillvaron är en mycket ensam och pressad tillvaro. Se till att du inte blir mer ensam än nödvändigt. Se till att du får undervisa, för om inte annat gör det att du hör hemma i någon »bubbla« av institutionens liv och verksamhet. Se till att du inte isolerar dig under förevändningen att det stjäl tid från avhandlingsarbetet. Se till att du inte drar dig undan under förevändningen att dina kollegor ändå inte förstår ditt arbete (för med all säkerhet underskattar du dem). Och sist, men definitivt inte minst: tro för Guds skull inte att din avhandling är ditt magnum opus eller att ditt liv står och faller med den. Det är faktiskt helt okej att hoppa av en forskarutbildning.