Kritisk psykologi
I mitt förra inlägg skrev jag att jag har för avsikt att granska de psykiatriska diagnoserna med utgångspunkt i den kritiska psykologin. Jag tänkte att jag här skulle skriva några rader om vad kritisk psykologi egentligen är.
Den kritiska psykologin är först och främst en kritik av den konventionella psykologin (se Mainstream Psychology). Konventionell psykologi är den psykologi som man möter i grundkurser på universitetet, psykologutbildningar, forskarutbildningar och som dominerar såväl klinisk verksamhet som populärpsykologi. Den konventionella psykologin framställs som en vetenskap där man med objektiva undersökningsmetoder studerar mänskligt beteende. Psykologer, psykoterapeuter och andra professionella använder den konventionella psykologin för att minska lidande och hjälpa människor att komma tillrätta med sina svårigheter. Och de allra flesta av oss vill naturligtvis väl och göra gott.
Ett av problemen med den konventionella psykologin är att den är så individcentrerad.[1] Förklaringarna till människors svårigheter och lidande söks i första hand i individualpsykologiska eller medicinska teorier. Psykiatriska diagnoser förankrar svårigheterna och lidandet i individen genom att vi talar om dem som någonting individen har, som vore det någonting inuti individen, ungefär som influensa (se föregående inlägg). Detta döljer andra förklaringar till människors svårigheter och lidande, till exempel sociala, kulturella och strukturella. Svårigheter och lidande till följd av ojämlikhet, av orättvisor, av att ha ett visst kön, ha en viss sexuell läggning eller tillhöra en missgynnad grupp i samhället förstås som ett individuellt problem. Behandlingen är praktiskt taget alltid individuell: medicin eller psykoterapi.[2] Detta är medikalisering, det vill säga att ett problem som i grund och botten inte är medicinskt ändå förstås som ett medicinskt problem.
Detta blir ett ännu större problem när konventionell psykologi används för att genomföra reformer och samhällsförändringar som syftar till att göra det bättre för människor. Om sociala, kulturella och strukturella förklaringar till människors svårigheter är dolda bakom individualpsykologiska och medicinska förklaringar, riskerar reformer och insatser enbart bli punktinsatser och »särskilda satsningar« för de individer eller grupper av individer som »mår dåligt« eller »har svårigheter«. Några exempel: Stressrelaterad ohälsa och utmattning i arbetslivet löses genom att individer lär sig »känna igen och hantera stress« eller mindfulness – inte genom att granska och reformera arbetets villkor. Den ökande psykiska ohälsan löses genom mer tidseffektiva och internetbaserade individuella behandlingar – inte genom att skärskåda de livsvillkor som människor erbjuds i dagens samhälle och vilka konsekvenser dessa får för olika grupper och minoriteter. »Funktionshinder« är en benämning på diskrepansen (icke-överensstämmelsen) mellan omgivningens krav och individens förmåga, men allt krut läggs på att diagnosticera och »anpassa« kring de individer som inte lever upp till kraven – inte genom kritik och försök till förändring av samhällets alltmer skoningslösa krav.
Den kritiska psykologin skärskådar och granskar den konventionella psykologin, dess roll i samhället och dess konsekvenser för individer och grupper av indivder; det grekiska ordet κριτικός (kritikós) betyder att granska eller bedöma något. Den kritiska psykologin är »en rörelse som manar psykologin att arbeta för frigörelse och social rättvisa och motsätter sig psykologins vidmakthållande av förtryck och orättvisor« (Austin & Prilleltensky, 2001, min översättning). Den kritiska psykologens identitet »följer av försöket förstå vad psykologin gör snarare än ett medlemskap i en klubb som tror att den redan vet« (Parker, 1999, min översättning).
Det är med denna granskande blick, vänd mot den konventionella psykologin, som jag i framtida inlägg kommer att granska de psykiatriska diagnoserna och deras konsekvenser.
Referenser
Austin, S., & Prilleltensky, I. (2001). Diverse origins, common aims: The challenge of critical psychology. Radical Psychology, 2(2). Hämtad från http://www.radpsynet.org/journal/vol2-2/austin-prilleltensky.html
Fox, D., Prilleltensky, I., & Austin, S. (red). (2009). Critical psychology: An introduction (s. 3–19). London: Sage.
Parker, I. (1999). Critical psychology: Critical links. Annual Review of Critical Psychology, 1(1), 3–18. Hämtad från https://discourseunit.com/annual-review/1-1999/
Kritisk psykologi