Bokrecension: Autism

Sue Fletcher-Watson, forskare vid Edinburghs universitet, och Francesca Happé, professor i kognitiv neurovetenskap vid King’s College i London, har skrivit en introduktion till den aktuella autismforskningen. Som introduktionsbok i psykologi är den helt okej. Den är traditionellt upplagd med en historisk genomgång av psykologiska teorier – svårigheter med theory of mind, epigenetik, bristande social motivation, svag centralkoherens, tendens till systematisering och så vidare – med de studier som stödjer respektive teori följt av en kritik av samma teori baserat på andra studier. Boken ger en ingång till psykologisk teoribildning och fungerar som en utgångspunkt för den som vill fördjupa sig inom området.

Som introduktion till traditionell psykologi är den alltså bra. Det faktum att det rör sig om traditionell psykologi gör den bristfällig. Avsaknaden av kritiska, reflekterande perspektiv är påtaglig. Det börjar redan i första kapitlet, där bokens studieobjekt – autism – definieras med hjälp av diagnoskriterierna i DSM-5. Vad säger att de beteendebeskrivningar som återfinns i DSM-5 ringar in ett fenomen som låter sig studeras och teoretiseras som vore det en enhetligt och universellt? Redan tidigt i boken presenteras tanken att autism i själva verket handlar om två skilda fenomen eller individegenskaper – förmåga till social interaktion och repetitiva mönster i beteende – som i autism sammanfaller. Finns det då inte skäl att närmare granska själva det fenomen vi benämner autism och fråga sig om den enorma variation inom “autismkonstellationen” (som Fletcher-Watson och Happé föredrar att benämna det framför “autismspektrum”) verkligen är så enhetlig som författarna tycks ta för givet? Det kan ju vara så att svårigheterna att formulera en enhetlig teori som kan förklara autism beror på att autism-paraplyet helt enkelt omfattar för mycket. Det slaget av kritisk reflektion lyser helt med sin frånvaro i boken.

Att det rör sig om traditionell psykologi betyder också att det är experimentella studier som räknas (i praktiken kvasiexperimentella; vi kan inte randomisera huruvida människa skall få diagnosen autism eller inte). Det måste mätas och räknas på, annars är det inte riktig vetenskap. De autistiska personerna själva, deras erfarenheter och livsvärldar, döljs bakom psykologiforskarnas jakt efter mätbarhet och statistisk signifikans. Visserligen avslutas varje kapitel med en kommentar av en representant för någon autistisk organisation, någon som själv har fått diagnosen autism, men det framstår mest som ett dåligt alibi: “titta, vi har minsann låtit de autistiska personerna själva komma till tals”. En av de teorier som väckte mitt intresse – monotropism – är visserligen formulerad av autistiska personer, men med tillägget att de inte är “riktiga” psykologiforskare. Inte någonstans finns en hänvisning till en studie som intresserat sig för vad autistiska personer själva har att säga om sig själva, sina egna erfarenheter, sina egna tankar om sitt eget fungerande. Boken är och förblir ännu en av de böcker där experter uttalar sig om någon annan, utan att egentligen låta denna andre komma till tals.

Boken ger mig om inte annat inspiration till fenomenologiska studier av autism. Måste inte det bästa sättet att förstå autism ändå vara att fråga de människor som själva genomlever det, de vars livsvärld på något sätt befinner sig bortom min horisont därför att något skiljer, och detta något har fått namnet “autism”?

Referenser

Fletcher-Watson, S. & Happé, F. (2019). Autism: A new introduction to psychological theory and current debate. London: Routledge.


Författare: Stefan Björk

Leg. psykolog och fil. dr. i psykologi.

Comments on “Bokrecension: Autism”