Psykiatrin blundar för våld

I fredags var det Orange Day, internationella dagen för att avskaffa våld mot kvinnor. Dagen illustreras ofta med bilder på kvinnor med blåmärken, men våld är inte bara fysiskt våld.

Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill. (Isdal, 2001)

Det fysiska våldet är synligt och påtagligt. Det lämnar märken på kroppen. Det psykiska våldet är osynligt, men så mycket vanligare. Kränkningar, nedvärderande omdömen, hån, skambeläggande, förlöjligande inför andra, trakasserier, direkta hot, indirekta hot, kontroll, social isolering och så vidare. Det svåraste är det latenta våldet. Den ständigt närvarande rädslan för nästa raseriutbrott, nästa misshandel, nästa utfall mot ett barn eller någon annan man behöver skydda. Våldet hänger i luften och man är ständigt rädd, ständigt på sin vakt.

Som skolpsykolog möter jag ofta våld i nära relationer. Jag har varit med om föräldrar som förlöjligat den andra föräldern i sittande möte. Jag har hört lärare berätta om scener som utspelats i skolan. Jag har suttit med vårdnadshavare som fått något vilt och skräckslaget i blicken när de förstår att jag också måste prata med den andra vårdnadshavaren. Det är inte alltid kvinnan som är den utsatta, även om det oftast är så. Oftast är våldet ömsesidigt.

Som skolpsykolog finns det ändå någonting att göra. Här finns ett barn som kommer i kläm. Ett barn som bevittnar kränkningarna, nedvärderingarna, förlöjligandena eller ibland det fysiska våldet. Då är det min skyldighet att göra en orosanmälan till socialtjänsten. För den som varit utsatt har det ofta kommit som en befrielse att någon sett deras utsatthet. Att de inte själva behövt stå inför oförstående socialtjänst och manipulerande partner.

Det var värre när jag arbetade inom vuxenpsykiatri. Jag minns särskilt ett fall med en patient där det uppenbart förekom våld i nära relation. Jag träffade dem båda och benämnde problemet vid sitt rätta namn. Men så skulle kollegan ta över patienten i behandling. Att det förekom våld var inte hens bord, tyckte kollegan. »Det är säkert så att patienten inte är särskilt trevlig att leva med, men vi jobbar på individens uppdrag och våldet är inte vår sak. Partnern söka hjälp på annat håll.«

Jag hade svårt att smälta att vi bara förväntades blunda för det som pågick. Och jag har svårt att förstå hur man skall kunna avskaffa våldet mot kvinnor om psykiatrin väljer att blunda för det.

Det fanns flera skäl till att jag inte klarade av att arbeta inom vuxenpsykiatri. Det här var ett av dem.

Referenser

Isdal, P. (2001). Meningen med våld. Stockholm: Gothia förlag.