Internal Family Systems (IFS), reifikation och homunculus-tankefelet

Internal Family Systems (IFS) är en variant av psykoterapi där utgångspunkten är att psyket består av flera delar eller delpersonligheter. Tanken är inte på något sätt ny. Freud delade till exempel in människans psyke i detet, jaget och överjaget. Objektrelationsteorin handlar om relationer mellan interna »objekt« som är internaliserade viktiga anknytningspersoner (introjekt). Inom kognitiv terapi och KBT används begrepp som »scheman« och »möjliga själv« som i praktiken är ett slags delpersonligheter. Teorier kring trauma och strukturell dissociation benämner delpersonligheter (ANP och EP) på ett sätt som är mycket likt IFS. Det som gör IFS unikt i sammanhanget är dels att flera delpersonligheter antas vara psykets normala och önskvärda funktionssätt, dels att det intressanta är hur de olika delpersonligheterna förhåller sig till varandra i ett »inre familjesystem«.

Enligt IFS kan man urskilja tre huvudtyper av delpersonligheter eller delar. Exildelar är delar som blivit utnyttjade, avvisade eller övergivna, ofta i tidig barndom. De har förpassats i exil för att förhindra att systemet (psyket) överväldigas och förlamas av smärtsamma upplevelser och känslor. »Managers« är delar som försöker kontrollera och förutsäga tillvaron så att inga exildelar triggas och deras bördor av exempelvis skam överlastar systemet. De kan vara problemlösare, karriärister, förnekare, pessimister eller svårt depressiva – vad som helst som håller exildelarna i schack. Brandsläckare är delar som tycker in om en exildel ändå blir triggad och gör vad som helst för att lugna ner systemet, till exempel genom att dricka alkohol eller självskada.

Terapin går ut på att terapeuten hjälper klienten att föra ett samtal med sina delar, att nyfiket fråga dem om deras uppgifter, intentioner och föreställningar. Utgångspunkten är att alla delar gör sitt bästa, att även de delar som är skoningslösa kritiker eller självskadar i själva verket gör vad de kan för att skydda personen – men på ett sätt som är inadekvat och dysfunktionellt. När exildelarna befrias från sina bördor – en särskild procedur som i IFS kallas för »unburdening« – befrias också beskyddarna från uppgiften att till varje pris förhindra att exildelarna triggas. Och det i sin tur leder till inre harmoni och mindre dysfunktionella beteenden.

För mig framstår IFS som både intuitiv och enkel. Att möta problematiska delar av sig själv med nyfikenhet och öppet sinne, att prata med dem direkt och låta dem föra sin egen talan, är helt enkelt briljant. Jag tvivlar inte ett ögonblick på den terapeutiska potentialen. Ändå är det någonting som skaver när jag läser om IFS.

De delar som grundaren Richard C. Schwartz och IFS-terapeuter runtom i världen möter i terapirummet förmodas vara verkliga delar av psyket. Exildelar, till exempel, är inte bara ett metaforiskt eller symboliskt sätt att komma åt smärtsamma eller överväldigande känslor eller upplevelser, utan de förmodas vara verkliga delar som av andra delar förpassats i exil med dessa bördor. Schwartz själv skriver att delar är »heliga, andliga väsen«:

[P]arts are sacred, spiritual beings and they deserve to be treated as such. (Schwartz, 2021, p. 17)

Det är här jag börjar dra öronen åt mig. Inte för att Schwartz skriver att vi är andliga väsen – jag har inga problem med andlighet, tvärtom – utan för att han förmodar att det han möter i terapirummet existerar i verkligheten. Jag befarar, kort sagt, att Schwartz gör sig skyldig till förtingligande eller reifikation: att man talar om ett abstrakt eller teoretiskt begrepp som om det faktiskt existerade i verkligheten.

Reifikation är ett mycket vanligt tankefel inom psykologin eftersom detta psukhé (ψυχή) som psykologin försöker förstå är så undflyende och villigt formar sig efter det sätt vi så att säga griper om det. Att förstå är att begripa, »att gripa med tanken«. Fysiska föremål som stenar, träd, vulkaner och galaxer ger inte så lätt vika för hur vi tankemässigt griper om dem, men vi själva och vårt eget psyke gör det. Det är som mjuk lera: hur formar vårt grepp när vi försöker begripa vår egen psykologi avgör till stor del vad det är vi finner.

När jag för 20 år sedan läste psykodynamisk teori på grundutbildningen kunde jag »se« mina egna försvarsmekanismer som undvek ångest i kollisionen mellan detets själviska drifter och överjagets moraliska krav. När jag läste kognitiv teori kunde jag »se« hur jag själv agerade med hjälp av flödesscheman och kognitiva triader. När jag läste perception och kognition kunde jag »se« hur mina sinnesorgan tog in »information« som bearbetades av min hjärna och sattes ihop till en begriplig helhet. Och när jag nu läser om och praktiserar IFS kan jag inte bara »se« mina delar agera och reagera, jag kan till och med tala med dem – men det betyder inte att de är verkliga på samma sätt som stenar, träd, vulkaner och galaxer.

När Schwartz skriver om delar som om det vore ett slags små personer vi har inom oss, med sina egna berättelser, sina egna avsikter och sina egna behov, undrar jag om han inte också gör sig skyldig till det som sir Anthony Kenny benämnde homunculus-tankefelet (»the homunculus fallacy«), att vi tillskriver delar av kroppen och nervsystemet egenskaper som bara hela människor har, till exempel när vi säger att »min hjärna tänkte« eller »min kropp blev rädd« – som om hjärnan var en liten människa (homunculus) inuti människan. Detta är vanligt och det kan ofta vara pedagogiskt, men Kenny argumenterar för att det i själva verket är en skadlig praktik som riskerar att leda till allvarlig begreppslig och metodologisk förvirring (Kenny, 1971). Detta spelar kanske mindre roll för den som går i IFS-terapi eller tillämpar IFS för personlig utveckling – men vi yrkesutövare och akademiker bör vara försiktiga med att använda homunculus-argument som förklaringar.

IFS tanke om delar är sprungen ur klinisk praktik. Som terapeutiskt verktyg är det utan tvekan användbart och effektivt, men det är samtidigt vagt definierat och teoretiskt underutvecklat. Detta kan jämföras med teorin om strukturell dissociation (van der Hart, Nijenhuis & Steele, 2006), där »delar« och »delpersonligheter« har en avsevärt mer utvecklad teoretisk underbyggnad som gör det lite mer begripligt vad det är för »delar« vi egentligen pratar om – åtminstone för mig som yrkesutövare och akademiker. Givetvis med förbehållet att van der Harts delpersonligheter är lika mycket reifikationer som Schwartz delar.

Jag är som sagt mycket positiv till IFS och jag har för avsikt att gå grundutbildningen så att jag blir auktoriserad att använda IFS i min egen praktik. Det bekymrar mig dock att stora delar av IFS-gemenskapen, såväl psykoterapeuter som de som använder IFS för personlig utveckling, pratar om delar som om de vore verkliga. När det gäller hur vårt psyke egentligen är uppbyggt och hur det fungerar, förordar jag lite hälsosam epoché – de antika skeptikernas ord för att i tveksamma fall undvika att fälla ett omdöme.

Referenser

Schwartz, R. C., & Sweezy, M. (2020). Internal family systems therapy (2:a utgåvan). Guilford Press.

Schwartz, R. C. (2021). No bad parts: Healing trauma and restoring wholeness with the internal family systems model. Sounds True.

van der Hart, O., Nijenhuis, E., & Steele, K. (2006). The haunted self: Structural dissociation and the treatment of chronic traumatization. W. W. Norton.