Vad är trauma?

På sista tiden har jag läst en hel del om trauma, däribland The body keeps the score av Bessel van der Kolk (2014). När jag skulle skriva en recension av boken insåg jag att jag inte kunde ge en kort definition av trauma. Jag letade i boken, men fann till min förvåning att inte heller van der Kolk hade gett en klar och koncis definition. Däremot har han många tvärsäkra utsagor om och målande beskrivningar av trauma. Några exempel genom boken:

Trauma, by definition, is unbearable and intolerable. Most rape victims, combat soldiers, and children who have been molested become so upset when they think about what they experienced that they try to push it out of their minds, trying to act as if nothing happened, and move on. It takes tremendous energy to keep functioning while carrying the memory of terror, and the shame of utter weakness and vulnerability. (1–2)

[T]rauma is not just an event that took place sometime in the past; it is also the imprint left by that experience on mind, brain, and body (21)

All trauma is preverbal. (43)

Trauma is the ultimate experience of »this will last forever.« (70)

[T]rauma is primarily remembered not as a story, a narrative with a beginning middle and end, but as isolated sensory imprints: images, sounds, and physical sensations that are accompanied by intense emotions, usually terror and helplessness. (70)

Dissociation is the essence of trauma. The overwhelming experience is split off and fragmented, so that the emotions, sounds, images, thoughts, and physical sensations related to the trauma take on a life of their own. The sensory fragments of memory intrude into the present, where they are literally relived. (66)

The essence of trauma is that it is overwhelming, unbelievable, and unbearable. Each patient demands that we suspend our sense of what is normal and accept that we are dealing with a dual reality: the reality of a relatively secure and predictable present that lives side by side with a ruinous, ever-present past. (195)

However, trauma is much more than a story about something that happened long ago. The emotions and physical sensations that were imprinted during the trauma are experienced not as memories but as disruptive physical reactions in the present. (204)

As we’ve seen, the essence of trauma is feeling godforsaken, cut off from the human race. […] Trauma is about trying to forget, hiding how scared, enraged, or helpless you are. (335)

Där finns, förstås, de diagnostiska kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom i DSM-5, med »exponering för faktisk död eller livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld«, återupplevande, undvikande och förändrat funktionssätt, men en av van der Kolks huvudpoänger med boken är att han vill vigda traumabegreppet och inkludera också de som vuxit upp under mer eller dysfunktionella förhållanden med omsorgsbrist, missbruk eller våld. De som växer upp med olika slags anknytningsskador fungerar på liknande sätt som personer med PTSD. Van der Kolk med flera föreslog en ny diagnos till DSM-5, utvecklingstrauma, med utsatthet för flera eller långdragna negativa händelser i barndomen (utsatt för eller bevittnat våld, omsorgsbrist, upprepade separationer, känslomässiga övergrepp, etc), känslomässig och fysiologisk dysreglering, bristande relationsförmåga och identitet, samt PTSD-symptom. Men det är kriterier som kräver flera boksidor och inte alls den kärnfulla definition jag söker. Om det nu ens är möjligt?

När jag började läsa The haunted self (van der Hart, Nijenhuis & Steele, 2006) fick jag lite hopp om att en sådan definition ändå kan vara möjlig. Begreppet realization är centralt:

The core issue in traumatization is that survivors have been unable to realize fully what has happened to them and how it affects their lives and who they are. (151)

Till en början översatte jag realization med förverkligande, men jag inser nu att det författarna avser är insikt: att inse att det som inträffat faktiskt har inträffat och att det har påverkat mig. Med hänvisning till Pierre Janet skriver de att trauma är ett ett syndrom som handlar om icke-insikt (»a syndrome of nonrealization«).

Kanske kan man tänka att trauma är de spår vi bär i kroppen av en skrämmande händelse (eller tillvaro) där vi varit maktlösa och som varit så överväldigande att vi inte kunnat inse vad vi faktiskt varit med om? Vi har inte, som van der Hart och hans medförfattare uttrycker det, kunnat integrera det vi varit med om. Därmed har vi heller inte kunnat acceptera att det hänt eller hur det påverkat oss. Vi har inte ens kunnat inse att det var något som hände där och då och inte fortfarande händer här och nu och därför reagerar kroppen fortfarande som om det som händer här och nu.

Detta är spontant och ogenomtänkt, men det pekar ändå i en riktning. Trauma är vad som blir kvar i organismen efter en händelse som varit så överväldigande att den inte kunnat bearbetas – vad nu »bearbeta« innebär.

Jag lär ha anledning att återkomma i frågan.

Referenser

American Psychiatric Association. (2014). MINI-D 5: Diagnostiska kriterier enligt DSM-5. Pilgrim Press.

Van der Hart, O., Nijenhuis, E., & Steele, K. (2006). The haunted self: Structural dissociation and the treatment of chronic traumatization. W. W. Norton.

Van der Kolk, B. (2014). The body keeps the score: Brain, mind, and body in the healing of trauma. Viking.