Elever får NPF-diagnoser för att de inte klarar sig i skolan

Föräldranätverket Rätten till utbildning har presenterat statistik som bland annat visar att en tredjedel av alla elever med NPF-diagnoser går ur grundskolan med ofullständiga betyg och att sex gånger fler elever med NPF-diagnoser försökt ta sitt liv.

Slutsatsen är att skolan är för dålig på att ta hand om elever med NPF-diagnoser, men det är ett bakvänt resonemang. Det är inte på grund av att elever har NPF-diagnoser de har svårt att klara sig i skolan, utan tvärtom så att det är för att de har svårt att klara sig i skolan som de får NPF-diagnoser.

Psykiatriska diagnoser är beskrivningar, inte förklaringar. En diagnos består av ett antal kriterier som beskriver ett visst sätt att tänka, känna, uppleva och agera. En person som under minst två veckors tid varit nedstämd, inte funnit glädje i någonting, inte haft aptit och varit trög och energilös trots mycket sömn matchar beskrivningen depression. Men det är inte en förklaring, bara ett annat ord. »Det du beskriver för mig, det är det som vi kallar depression.«

En neuropsykiatrisk diagnos är en benämning för glappet mellan omgivningens krav och individens förmåga. ADHD och autism är beskrivningar av hur individen samspelar med omgivningen, inte någonting inuti individen. Detta är uppenbart i diagnoskriterierna för ADHD där alla 18 kriterier innehåller orden »ofta« och »sällan«. Hur ofta är »ofta« och hur sällan är »sällan«? Det beror ju förstås på omgivningens krav. Är omgivningens krav att sitta stilla och fokusera på en tråkig uppgift i 60 minuter blir ju »ofta svårt att sitta kvar på sin plats« något annat än om kravet är att man räknar ett mattetal mellan varje kullerbytta. Ökar omgivningens krav, är det fler som uppfyller diagnoskriterierna.

Dagens skola ställer mycket högre krav på självstyrning, självkontroll, samarbete och social förmåga jämfört med för 30 år sedan. Det är inte en slump att ADHD och autism beskriver just brister i förmågan till självstyrning, självkontroll, samarbete och socialt samspel. Sett ur det perspektivet är ADHD och autism bara ett sätt att benämna alla de elever som inte klarar av att leva upp till skolans krav.

Och eftersom en diagnos bara är en beskrivning, är varken ADHD eller autism en förklaring till varför en elev har svårt att sitta stilla eller samspela med andra.

Det finns många förklaringar till både ADHD och autism, många av dem medicinska. Det är populärt att prata om ADHD-hjärnor och depphjärnor och så vidare. De förklaringarna behöver inte nödvändigtvis vara fel, men man måste minnas att de är teorier som försöker förklara det vi benämner ADHD och autism. Ofta blandar vi ihop förklaringen med det som skall förklaras. Vi säger saker som att »autism är ett alternativt sätt för hjärnan att bearbeta information« när vi egentligen borde säga »autism kan möjligen förklaras av hjärnans sätt att bearbeta information«. Det är en viktig skillnad mellan dem.

Det är oftast för att en elev har svårt att leva upp till skolmiljöns krav som frågan om ADHD eller autism alls blir aktuell. Då remitterar elevhälsan eleven till BUP för utredning. När en eleven sedermera får en neuropsykiatrisk diagnos är det alltså för att eleven redan hade svårt att fungera i skolan som utredningen alls blev av. Diagnosen blir bara en bekräftelse på det vi redan visste. Sett ur det perspektivet är ADHD och autism bara andra ord för »svårt att leva upp till skolans och skolmiljöns krav«.

Att en tredjedel av alla elever med NPF-diagnoser går ut grundskolan med ofullständiga betyg är därför inte något att förvåna sig över. Det är ju (oftast) för att eleven har svårt att fungera i skolmiljön och därmed lära sig som eleven fick en diagnos från första början.

Den centrala frågan är alltså inte hur skolan skall förändras för att inkludera barn med NPF-diagnoser, utan hur skolmiljön skall förändras så att den fungerar för fler barn så att frågan om NPF-problematik inte ens behöver dyka upp.