I fredags var det Orange Day, internationella dagen för att avskaffa våld mot kvinnor. Dagen illustreras ofta med bilder på kvinnor med blåmärken, men våld är inte bara fysiskt våld.

Inom svensk statsförvaltning talar man allt oftare om »kunder«. Också Arbetsförmedlingen har bestämt sig för att tala om »kunder« snarare än arbetssökande. Detta är, som jag förstått det, en del av ledningens strategi att göra Arbetsförmedlingen mer service- och resultatinriktad. Enligt Arbetsförmedlingens kund- och kanalstrategi

markerar [begreppet kund] ett förhållningssätt, en inställning. Människor som kommer till oss ska erbjudas service och tjänster som utgår ifrån deras specifika behov och förutsättningar. Det är för kunderna som vi finns till. (Arbetsförmedlingen, 2014, s. 12)

Efter sex veckor som PTP-psykolog på Arbetsförmedlingen slås jag av att Arbetsförmedlingen i mångt och mycket är ett statligt verk där New Public Management (NPM) lyser med sin frånvaro. Arbetsförmedlingen har länge legat i botten av många attitydundersökningar (se t. ex. Andersson, 2014) men den nuvarande generaldirektören Mikael Sjöberg inledde en »förnyelseresa« där man bland annat strävar efter att bli mer »kundorienterad« — något som kanske tyder på att NPM är på väg in också på Arbetsförmedlingen.

För några dagar sedan rapporterade Sveriges radios Ekoredaktion att allt fler nekas sjukpenning efter att försäkringskassan infört ett mer restriktivt arbetssätt. Läkarna klagar över att ständiga kompletteringar av de medicinska underlagen tar tid och i slutänden äventyrar parientsäkerheten. Försäkringskassan menar att läkarnas underlag länge varit undermåliga och att de nu börjat göra rätt. Och den som kommer i kläm när läkare och sjukpenninghandläggare tvistar är patienten, som varken får läkarens uppmärksamhet (eftersom den går åt till att fylla i Försäkringskassans formulär), sjukpenning eller rehabilitering.

Jag är akademiker, inte politiker. Ändå kan jag inte låta bli att skriva en politisk kommentar. Förmodligen kommer jag att ångra mig, men jag kan inte längre vara tyst. Det är två frågor jag vill beröra. För det första, hur kommer det sig att valprognoser den senaste tiden – Storbritanniens folkomröstning om EU och presidentvalet i USA är två exempel – tagit så grundligt miste? För det andra, varför röstar människor på partier som Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, Sannfinländarna, UKIP, Jobbik, Front National och presidentkandidater som Donald Trump?

I en essä i Expressen tar Joel Halldorf sig an den utbredda föreställningen att »religion« är vår tids (och äldre tiders) farsot och att världen skulle vara så mycket bättre om vi helt enkelt gjorde oss av med allt vad »religion« heter. Halldorf anför i huvudsak två argument: (1) det är blott 6–7% av alla krig kan betraktas som »religiösa konflikter« (dessa uppgifter går att finna på Wikipedia); samt att (2) det bakom krig och framväxten av exempelvis IS »finns en rad faktorer: politiska, ekonomiska, sociala och ekologiska« och att religionen »inte nödvändigtvis sitter i förarsätet«.

Vissa människor är lata.
Vissa invandrare är lata.
Vissa svenskar är inte lata.
Vissa invandrare är mycket lata.
Vissa svenskar är lite lata.
Invandrare är i allmänhet lata.
Svenskar är sällan lata.
Det finns lättingar här i världen, mest invandrare.
Invandrare är lata.
Vad du verkar lat. Är du invandrare?
Det var mig en flitig invandrare. Han måste vara svensk.

(Parafras av Tage Danielssons dikt »Om negrers lättja«, Samlade dikter 1967–1967, Wahlström & Widstrand, 1982.)

I dag utlyste statsminister Stefan Löfven nyval, något närmast unikt i svensk historia. Senaste gången var 1958, och dessförinnan 1914. Orsaken, enligt dagens presskonferens, är att regeringspartierna aldrig tänker låta Sverigedemokraterna (SD) diktera villkoren för svensk politik. Hur detta kommer att gå och vilken reell makt SD kommer att ha efter valet i mars 2015 återstår att se.

Det som oroar mig är inte att SD troligtvis kommer att gå framåt i ett nyval, inte heller att de kan få reell makt (det har de ju för övrigt redan). Inte heller bekymrar det mig särskilt att de lyckats få in invandringsfrågan på en politiska dagordningen. Nej, det som verkligen oroar mig är att de ser ut att lyckas etablera det tankegods som möjliggör själva invandringsfrågan som en självklar utgångspunkt för den politiska diskussionen.

Bakom den tekniskt-administrativa frågan om den kostsamma invandringen döljer sig en fundamental tankefigur, nämligen att det i grund och botten är skillnad på människor och människor. I SD:s principprogram (som jag inte längre kan hitta på nätet) stod att läsa:

Det finns […] en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.

I grund och botten är det skillnad på människor och människor, framför allt beroende på vilken kultur de vuxit upp inom och så att säga impregnerats med denna »essens«. Kulturen gör oss till olika sorts människor, och därför är det också rimligt att göra skillnad på svenskar och turkar och japaner och eritreaner – de är helt enkelt olika »sorter«, precis som Golden Delicious, Jona Gold och Royal Gala.

Men det räcker inte. Sverigedemokraterna värnar »svenskheten«, ja, de hänvisar ofta till den »svenska folksjälen«. Man får förmoda att denna »folksjäl« hör till den svenska »essens« som de »genuina« svenskarna har, men som syrierna som flyr IS dödspatruller saknar. Då blir det något »fel«, precis på samma sätt som det är »fel« om det ligger Golden Delicious och Royal Gala huller om buller på stormarknadens fruktavdelning, och så kan man ju inte ha det. Det stör ordningen!

Nej, det är faktiskt värre än så: börjar man blanda, riskerar den »svenska folksjälen«, den där unika »essensen« som inget annat folkslag har, att förstöras. Den blandas upp och blir oigenkännelig, och det är naturligtvis ett hot.

Lägg till detta föreställningen att samhället utgör ett slags organisk enhet, en organism eller kanske rentav en »kropp«; en samhällskropp som hålls samman av en folksjäl. När vi börjar blanda olika »sorters« människor blir det därför inte bara ett hot mot folksjälen, det blir ett hot mot själva samhällskroppen. Den friska samhällskroppen blir sjuk. Den ansätts av främmande element, bryts ner, havererar. Är det inte det vi ser idag, ett samhälle i förfall, ja, en samhällskropp i upplösning? En samhällskropp förgiftad av parasiter?

Analysen är lika retoriskt slagkraftig som den är i grunden felaktig. Såväl folksjäl som samhällskropp är ren gallimatias.

Likväl är det (van)föreställningen om essens som gör pratet om olika sorters människor möjligt, indelningen i vi svenskar (arvtagare till de som byggde de här landet och med rätt till samhällskroppens omsorg) och invandrarna (som inte bidragit till samhällskroppen och därför inte har rätt till dess omsorg, som är lika malplacerade som ogräs bland potatisplantorna).

Det är dessa bakomliggande förutsättningar för den politiska debatten som alltid måste lyftas upp till ytan. Min utgångspunkt – som jag delar med såväl socialister som liberaler – är nämligen en helt annan: det finns bara människor.

Obligatorisk läsning

Bauman, Zygmunt. Auschwitz och det moderna samhället. Göteorg: Daidalos, 1994.

För tre år sedan publicerade James Paulson och Sharnail Bazemore en metaanalys i Journal of American Medical Association (JAMA) som hävdade att uppemot 10% av alla nyblivna fäder drabbas av depression. Artikeln fick stort medialt genomslag (se t. ex. SVT, Aftonbladet, Psykologibloggen) och till och med den anrika medicinska tidskriften The Lancet (2010) skrev att pappor minsann också drabbas av postnatal depression.

Onsdag 16 maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning (UG) som på SVT:s hemsida fått rubriken Muslimska ledare uppmanar kvinnor till underkastelse. Bakgrunden är att alla svenska församlingar som får del av det statliga stödet till trossamfund samtidigt måste upprätthålla och stärka samhällets värderingar. Att, som Uppdrag Granskning visar, ge kvinnor rådet att inte polisanmäla sina våldsamma män och att de måste ställa upp på sex fast de inte vill, är helt uppenbart i strid med det svenska samhällets värderingar.

I efterdyningarna av UG har debatten, föga förvånande, handlat om islam och dess kvinnosyn. Men hur kan vi med sådan säkerhet säga att det är islam som är det egentliga problemet? Jag hävdar att vi inte kan det, åtminstone inte baserat på UG och det sätt de genomförde sin granskning.

Först vill jag göra klart att jag inte försvarar islam. Jag kritiserar inte islam heller, för den delen. Mitt syfte med det här blogginlägget är att visa hur vårt sätt att ställa frågor får konsekvenser för vilka svar vi får, vilka slutsatser vi kan dra och vilken riktning den efterföljande debatten tar.

Som forskare och lärare i forskningsmetod vet jag ett och annat om hur man ställer frågor och hur man går tillväga för att besvara dem på ett sådant sätt att antalet tänkbara förklaringar och samband minimeras. Jag kan inte bedöma UG ur ett journalistiskt perspektiv, men betraktat som ett kunskapsprojekt – ett arbete som syftar till att ge tillförlitlig kunskap om ett visst fenomen – är det minst sagt bristfälligt.

Den centrala frågan är vad UG egentligen granskar. Är det hur trossamfund med statsbidrag efterlever kravet på att upprätthålla och stärka samhällets värderingar? Är det islam och dess kvinnosyn? Är det hur svenska församlingar försäkrar sig om sina anställdas och lekmäns kompetens? Eller är det något annat? Vilket det än är, lider granskningen av ett alltför snävt och selektivt urval för att man skall över huvud taget skall kunna dra några substantiella slutsatser.

Om det handlar om att granska trossamfund med statsbidrag, varför begränsa sig till enbart moskéer? Varför inte också granska ortodoxa kyrkor, judiska synagogor, Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och andra frireligiösa samfund? Som UG gjort sin granskning nu, kan vi inte säga att det är just inom islam som problemet förekommer, eller om det är ett problem som gäller fler eller kanske till och med alla trossamfund, oavsett konfession. Uttryckt på forskningsspråk, för att utröna vilka faktorer som samvarierar eller korrelerar med det fenomen vi undersöker, måste vi variera alla tänkbara faktorer så mycket som möjligt (och försöka konstanthålla övriga).

Detta har en avgörande betydelse för vilka slutsatser som är möjliga att dra. Antag att en mer omsorgsfullt genomförd granskning skulle visa att problemet förekom i alla trossamfund. Då skulle debatten se annorlunda ut och handla om vad det kan tänkas vara för problem med religion i allmänhet. Eller, för den delen, att det enbart förekom i moskéer men inte andra trossamfund. Då skulle debatten förvisso handla om islam, men då med en helt annan substans än vad som nu är fallet. (Strängt taget kan man inte dra den slutsatsen heller, eftersom problemet likväl kan handla om exempelvis kompetens- eller rekryteringsproblem; att systematiskt utesluta alternativa förklaringar är själva kärnan i vetenskaplig forskning.)

Säkerligen finns en och annan som menar sig veta vilket resultatet skulle bli i övriga trossamfund, men utan en omsorgsfull undersökning av sakernas tillstånd är och förblir det ren spekulation. Saken är den att vi – baserat på UG:s granskning – faktiskt inte kan veta om de missförhållanden som uppdagats hänger ihop med islam, religiösa trossamfund i allmänhet eller något annat – till exempel det faktum att alla smygfilmade »imamer« var män.

Kanske är det orättvist att bedöma ett grävande journalistiskt arbete utifrån ett forskningsperspektiv, men båda har det gemensamt att de söker kunskap om något som vi inte känner till. Min poäng är att med omsorgsfullt, hederligt och eftertänksamt arbete kan man ställa bättre frågor och dra säkrare slutsatser. Detta gäller inte minst sådana politiskt känsliga ämnen som islam, invandring och rasism. Som granskningen är genomförd nu kan jag inte se att efterbörden hade kunnat bli något annat än en substanslös debatt om islam.

Märk väl, jag hävdar inte att företeelser som islam inte får granskas. Däremot hävdar jag att man kan göra det på bra och mindre bra sätt. Med lite mer eftertanke (före!) hade UG:s granskning kunnat bli något mer än bara bensin på elden.

PS: Märk väl att jag diskuterade detta med vänner på Facebook innan programmet ens sänts. Jag kunde redan då, baserat på hur UG ställt frågan, förutsäga att detta inte skulle resultera i en debatt om hur trossamfund förvaltar statsbidrag, om trossamfund bör bedriva familjerådgivning, om religion som sådan är ett problem – utan om islam.

I den psykiatriska diagnosmanualen DSM-IV finns nio diagnoskriterier för »egentlig depressionsepisod«, varav fem måste vara uppfyllda för att man skall kunna ställa diagnosen depression:

Det är inte utan att jag förundras av reaktionerna på mitt förra inlägg där jag ifrågasatte Pär Ströms vederläggning av ett antal »feministiska myter«. Huvudpoängen med mitt inlägg var att peka på Ströms essentialistiska utgångspunkt, dvs. antagandet att män och kvinnor är väsensskilda och därför är de könsskillnader vi ser i samhället fullt rimliga. Om jag förstår Ström rätt, är det till exempel så att män dominerar bolagsstyrelser för att de vill sitta i bolagsstyrelser, och kvinnor vill det inte; det hela är en konsekvens av fria individers fria val.

I dag blev jag varse att antifeministen Pär Ström (bloggen Genusnytt) – som jag hittills ägnat ett högst flyktigt intresse – gett ut en bok där han menar sig vederlägga ett antal feministiska myter:

Egentligen borde jag akta mig för diskussioner på twitter, eftersom de 140 tecken som där erbjuds per inlägg snabbt blir otillräckligt, åtminstone för mig. Detta blogginlägg har sin upprinnelse i en sådan diskussion med Tomas de Ming.

Frågan om betyg i skolan tycks vara en fråga som engagerar många. En del är för, en del är emot. En del tycker att vi skall ha betyg tidigt, en del sent, en del inte alls. Argumenten varierar, från nödvändigheten av att i god tid upptäcka problem till en personlig erfarenhet av att »betyg hade varit nyttigt för mig«. Tre frågor berörs dock mera sällan: Vad är egentligen betyg, vad är syftet med att använda dem och vems intressen tjänar de?