Det är en sak att ägna sig åt filosofi, en annan att med sina filosofiska utgångspunkter (som i mitt fall naturligtvis är fenomenologi i Husserls efterföljd) bedriva forskning — eller med andra ord, att låta alla sina meta-teoretiska spetsfundigheter förvandlas till metod (av grek. μέθοδος [méthodos], »kunskapssökande, undersökning, tillvägagångssätt«). Det är där jag nu befinner mig i avhandlingsarbetet: Hur skall de narrativa teoretiker jag tycker så mycket om att läsa – Jerome Bruner, Monica Fludernik, David Herman, Hanna Meretoja, Paul Ricœur, m. fl. – kunna användas i något slags narrativ forskningsmetod?

Just nu arbetar jag med ett avhandlingskapitel som skall handla om mäns möte med »barnprofessionen«, dvs. barnmorskor, läkare, distriktssköterskor och pedagoger inom mödra- och barnhälsovård. Tanken är att resultatet skall presenteras på Föreningens för familjecentralers främjande årliga konferens i Östersund 13–14 maj.

Tinget framträder i tingvarseblivningen med en viss obestämbarhet, men det som ger tinget dess identitet genom den ständigt föränderliga varseblivningsströmmen är dess mening; en gång fastställd, begränsar det mångfalden av möjliga varseblivningar.

Det varseblivna föremålet transcenderar (överskrider) alltså själva varseblivningen. I §41 klargör Husserl utförligare på vilket sätt, eller, som han själv uttrycker det, »hur det transcendenta förhåller sig till det medvetande i vilket det är medvetet«.

I §40 skriver Husserl om den traditionella uppdelningen i »primära« och »sekundära« sinneskvaliteter, där de sekundära (som färg) är subjektiva och endast de geometrisk-fysikaliska kvaliteterna objektiva och utgör det »sanna« tinget. Husserl hänvisar till Berkeley och påpekar att alla primära kvaliteter är otänkbara utan de sekundära.

Den följande paragrafen fick mig att förstå den medvetandets riktadhet som är ett av fundamenten inom fenomenologin. Att intentionaliteten innebär att ett medvetande alltid är ett medvetande om någonting (och därmed inte någonting i sig, skilt från världen) har jag länge varit klar över, men här belyser Husserl hur denna riktadhet är medvetandets riktning eller »andens blick« mot en redan implicit medvetna varseblivningar. Det som befinner sig i aktualitetens modus omges alltid av ett medium av inaktualitet.

I bokens inledande avsnitt gör Husserl klart att fenomenologin är en väsenskunskap, dvs. det handlar om vad saker och ting är, om deras väsen. I §22 klargör han att idéer och väsen inte är föremål med verkligt vara. Man måste skilja mellan föremål och realitet, verklighet och real verklighet, skriver Husserl och hänvisar till Logische untersuchungen (1900).

Först på dagordningen i mitt fenomenologiprojekt står en läsning av Edmund Husserls Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie (Hua III), första gången utgiven 1913. Den svenska översättningen av Jim Jakobsson, Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, gavs ut 2004 på Thales förlag.

Sedan februari 2012 har jag intervjuat tio män som alla haft det gemensamt att de är fäder. Så gott som alla tyckte om att prata om föräldraskap – vilket inte är förvånande eftersm de kontaktat mig för att prata om just det – men jag blev ändå förvånad över att alla intervjuer blev längre än de 90 minuter jag ursprungligen satte upp som tidsram. Faktum är att de flesta intervjuer blev avsevärt längre än så: fem intervjuer blev mellan 2½ och 3 timmar och en intervju höll på i nästan 4 timmar. De fyra intervjuer som är omkring en timme och tre-kvart är i sammanhanget korta.

Allt som allt har jag 24 timmar och 41 minuter intervjumaterial. Ett dygn. Ett dygn av prat som skall transkriberas till text, ord för ord. Ett arbete som nu är avklarat men som har kostat mig flera månader av hårt arbete. Transkribering är inte alltid så enkelt.

Att transkribera är ett kognitivt mycket krävande. Man lyssnar hela tiden uppmärksamt och låter det man hör rinna ut i fingrarna och förvandlas till text mot datorns tangentbord. Men transkribering är inte en enkel översättning av tal till text. I transkriberingsarbetet ingår med nödvändighet ett stort mått av tolkning. Eftersom talspråk skiljer sig så mycket från skriftspråk måste man alltid göra anpassningar för att det skall bli begripligt.

Hur gör man med pauser, till exempel? Ibland är pauser på några tiondels sekunder avsiktliga och markerar slutet på en grammatisk sats och början på en annan och motsvarar skriftspråkets kommatecken eller punkt beroende på sammanhang. Ibland kan pauser bero på att man tänker efter, att man »söker efter ord« eller tvekar. Ibland kan pauser höra till ett effektfullt berättande eller helt enkelt bero på att informanten gestikulerar med händerna – sådant som inte syns på en ljudinspelning.

Huruvida en paus skall förstås som interpunktion, tankeverksamhet, tvekan eller någonting annat är naturligtvis en tolkningsfråga, och den tolkning man gör kommer att cementeras i den transkriberade texten. Många gånger spelar det inte någon roll, men då och då kan en paus vara avgörande. Pauser, dvs. det som inte sägs, kan vara lika meningsbärande som det som sägs. Låt mig illustrera med ett exempel:

Eller såhär, om det skulle vara en pappa som inte hade (—) som inte hade dom intressena, alltså där intressena var familjen, alltså intresset var att vara här, alltså deras intresse var att utveckla sina barn, uppfostra sina barn till bästa människorna och liksom läsa på allting kring det (—) visst. Men jag kan inte riktigt- jag vet inte. (—) Den- då skulle jag- jag vet inte- då skulle- det känns ju som att då skulle man ju vara (—) socialt (·) missanpassad nästan.

Den första pausen efter »eller såhär« har jag noterat som ett kommatecken i stället för en kort paus »(·)«. Det påverkar inte innebörden av det som sägs (»eller såhär« är ju egentligen bara onödig utfyllnad). Den första längre pausen, noterad som »(—)«, kan däremot inte göras om till ett kommatecken utan att samtidigt gå miste om intrycket av att informanten »tänker efter« eller »söker efter ord«. Exemplen som följer skiljer jag åt med kommatecken och därefter hugger informanten av ett antal ord när han »söker efter« den rätta formuleringen.

De två sista pauserna i exemplet är däremot avgörande. Eftersom informanten stannar upp och tycks tänka efter och dessutom tvekar inför ordet »missanpassad« kan man misstänka att han kommer på det uttrycket i samma ögonblick som han säger det. Han går förmodligen inte runt och kallar alla män som gjort familj och barn till sitt livsprojekt som »socialt missanpassade« (faktum är att informanten aldrig träffat några sådana män utan gör ett tankeexperiment). Tvärtom bör man inte ta det grova uttrycket på alltför stort allvar. Kanske bör man betrakta »socialt missanpassad« som en överdrift som återspeglar den mening som informanten tillskriver exklusivt familjeorienterade män (om sådana finns?).

Transkribering innebär ständiga ställningstaganden av det slag jag just beskrivit. Ovanstående utdrag hade också kunnat transkriberats utan någon interpunktion över huvud taget; alla pauser hade kunnat noteras som just pauser, uteblivna pauser där man normalt förväntar sig pauser som uteblivna pauser, avhuggna ord som avhuggna ord, och så vidare, men priset skulle bli en näst intill oläsbar text. Sådana avvägningar måste man alltid göra.

I debatter som den mellan författaren Jonas Hassem Khemiri (DN 13 mars 2013) och regissören och politikern Jasenko Selimovic (DN 27 mars 2013) uppkommer gärna frågan om vad som menas med »strukturer«. Khemiri skriver om de styrande, begränsande strukturerna som döljer sig bakom det »lågintensiva förtryck« som kallas rasism. Selimovic, å andra sidan, använder förvisso aldrig ordet »struktur«, men problematiserar begrepp som diskriminering och förtryck: de följer aldrig tydliga gränser längs enkla kategorier som »svensk« och »invandrare«, så vem äger egentligen »diskrimineringsprivilegiet«, vem har rätt att utropa sig som diskriminerad? För Selimovic handlar frågan om hur individen väljer att tolka sin situation: huruvida jag är utsatt för »strukturell rasism« hänger till syvende och sist på mig själv. Man frågar sig om det är Khemiri som envisas med att se rasism i alla tänkbara situationer, eller Selimovic som inte ser skogen för alla träd?

Innan vi börjar ha teorier om världen lever vi i den. Alla våra uppfattningar om verkligheten – vetenskapliga teorier såväl som rena fördomar – har sin grund i denna levda erfarenhet som i den fenomenologiska tanketraditionen ofta kallas livsvärlden. Livsvärlden är en intersubjektivt delad värld av ting och självklarheter: tangentbordet som låter fingrarna komponera mina tankar, det snöbeklädda trädet som sakta vajar i vinden, hämtningen på dagis klockan fyra, hastighetsbegränsningen på E4:an, nationen Sverige och gravitationen som det som får föremål att falla till marken. Livsvärlden är den värld som är oss given och som redan finns där före alla abstraktioner och teorier.

När Husserl kritiserade psykologismen inom logiken och formulerade den moderna fenomenologin (se Fenomenologiska funderingar) tog han sin utgångspunkt i intentionaliteten så som den formulerades av filosofen Franz Brentano^[1]. Passagen i Brentanos Psychologie vom empirischen Standpunkt (1874) är ofta citerad^[2]:

»Fenomen« kommer av det grekiska ordet φαινόμενον^[1] (fenómenon) som ungefär betyder »det som visar sig«. Fenomenologin är således »läran om det som visar sig«, men till skillnad från de traditionella vetenskaperna är det inte vad som visar sig som intresserar fenomenologin utan det sätt på vilket fenomenen visar sig. Om vi reflekterar över vardagserfarenheten inser vi snart att fenomenen alltid visar sig som någonting, oavsett om detta »något« är ett verkligt objekt, en tanke, en känsla eller en ren fantasi. Dessa självklara ting bland vilka vi lever våra liv tar vi som utgångspunkt för vårt kunskapssökande, och det är på dem som hela vetenskapen vilar. Maurice Merleau-Ponty uttrycker det träffande:

Jag har ägnat mig åt psykologi sedan jag påbörjade min psykologutbildning hösten 2003. Ändå blir jag förbryllad. Vad håller vi egentligen på med? Vad är egentligen psykologi? Vad är det vi studerar? Vad är detta psyke (ψυχή) som psykologin utnämnt till sitt studieobjekt?

Här om dagen skrev jag att den akademiska psykologin i själva verket är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som spänner över naturvetenskap, humanvetenskap och socialvetenskap. Ofta talar man om olika »paradigm« (positivism, social konstruktionism, etc) inom psykologin, men jag menar att en tydligare och viktigare skiljelinje går mellan psykologin som naturvetenskap respektive humanvetenskap.

What is depression? The answer you usually get from professionals in the mental health business is that depression is what you have if you meet the criteria for major depressive episode (MD) in the fourth edition of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV). These criteria include, among others, depressed mood, diminished interest or pleasure, fatigue, and so on. There are nine main criteria, and with some additional criteria over 70 combinations of symptoms yelds a depressive diagnose.

Många meningsskiljaktigheter inom den akademiska psykologin målas upp som en konflikt mellan två konkurrerande kunskapsteoretiska paradigm, närmare bestämt positivism och social konstruktionism (eller konstruktivism). Positivism förknippas med mätning, objektivitet och realism; social konstruktionism med subjektivitet, diversitet och avsaknaden av absoluta sanningar. Ibland dras skiljelinjen mellan »kvantitativa« respektive »kvalitativa« metoder, där positivismen sägs förespråka det förra, och social konstruktionism det senare.

Janet Stoppard, professor emerita i psykologi vid University of New Brunswick, ser tre sätt att tala om depression:

1. Depression som psykisk störning, dvs. en diagnos enligt kriterierna i DSM-IV.
2. Depression som symptom längs ett kontinuum, ofta bedömt med självskattningsskalor såsom Beck Depression Inventory (BDI-II) eller Hospital Anxiety/Depression Scale (HADS).
3. Depression som upplevelse och erfarenhet, dvs. hur den enskilda individen upplever och skapar mening i ett depressivt tillstånd.

Strange things pass as ›psychological research‹ these days. According to the Times of India, Irit Akirav and Eti Ganon-Elazar conducted an experiment with rats, where some of the rats were given synthetic cannabinoids (that is, marijuana) after being exposed to extreme stress (unfortunately, I have no access to the original article). A week after, some of the rats ›did indeed display symptoms resembling PTSD in humans‹—but not the ones that were administered marijuana a short while after the traumatic event. After repeating the experiment, where they injected marijuana directly into the amygdala, they could ›conclude that the effect of the marijuana is mediated by a CB1 receptor in the amygdala‹.

Seriously?