Ordet »fenomenologi« har i huvudsak tre olika betydelser: (1) ett delområde inom filosofin vid sidan om andra sådana delområden som ontologi, epistemologi och etik; (2) en filosofisk riktning eller tanketradition förknippad med kontinental filosofi; (3) en av Edmund Husserl utarbetad filosofisk metod att närma sig grundläggande frågor som »medvetande«, »mening«, »kunskap«. Här är det de två senare betydelserna som avses, alltså fenomenologin som tanketradition och som filosofisk metod. Vilka tänkare som utöver Edmund Husserl bör räknas till den fenomenologiska tanketraditionen är omtvistat, men ofta nämns Simone de Beauvoir, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre (se t. ex. Beauvoir, 2002; Heidegger, 2013; Merleau-Ponty, 1997; Sartre, 1983). Alltför ofta – och kanske särskilt inom psykologiämnet – uppfattas fenomenologi som en särskild forskningsmetod (se t. ex. Ashworth, 2003; Colaizzi, 1978; Giorgi, 2009; Karlsson, 1993; Langdridge, 2007; Lindseth & Norberg, 2004; Manen, 1990; Sages, 2014; Smith, Flowers, & Larkin, 2009), men detta är att betrakta som ett missförstånd: det rör sig inte om ett särskilt sätt att undersöka »fenomen«, utan om forskningsansatser grundade i en fenomenologisk tanketradition.

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.

The one rule that anyone with moral stamina actually can follow is the one that commands us to avoid the comforts of the ›mainstream‹. (Robinson, 2000, p. 43)

Within the field of theoretical psychology, and particularly critical psychology, there are frequent references to ›mainstream psychology‹, usually in a context that implies that it is something problematic, bad, or even dangerous. Although this is a topic for debate and disagreement, it might be helpful to elaborate on what this ›mainstream psychology‹ refers to.

Aristoteles (Αριστοτέλης, 384–322 f.Kr.) studerade vid Platons akademi i närmare 20 år, men lämnade akademin efter Platons död, bland annat för att vara lärare åt prins Alexander (sedemera känd som Alexander den Store, Μέγας Αλέξανδρος). Aristoteles omformulerade sin filosofi och återvände år 335 till Athen för att grunda en egen skola, Lykeion (Λύκειον).