Strange things pass as ›psychological research‹ these days. According to the Times of India, Irit Akirav and Eti Ganon-Elazar conducted an experiment with rats, where some of the rats were given synthetic cannabinoids (that is, marijuana) after being exposed to extreme stress (unfortunately, I have no access to the original article). A week after, some of the rats ›did indeed display symptoms resembling PTSD in humans‹—but not the ones that were administered marijuana a short while after the traumatic event. After repeating the experiment, where they injected marijuana directly into the amygdala, they could ›conclude that the effect of the marijuana is mediated by a CB1 receptor in the amygdala‹.

Seriously?

Inom genusteori gör man en viktig skillnad mellan essentialism och konstruktionism, och i mångt och mycket är det just dessa två synsätt som ligger bakom debatten som följde på mitt inlägg om feministiska myter. Janis Bohan, professor emerita vid Metropolitan State College of Denver, kontrasterade elegant dessa två synsätt mot varandra i en nu nästan 20 år gammal artikel.

The one rule that anyone with moral stamina actually can follow is the one that commands us to avoid the comforts of the ›mainstream‹. (Robinson, 2000, p. 43)

Within the field of theoretical psychology, and particularly critical psychology, there are frequent references to ›mainstream psychology‹, usually in a context that implies that it is something problematic, bad, or even dangerous. Although this is a topic for debate and disagreement, it might be helpful to elaborate on what this ›mainstream psychology‹ refers to.

After the Oslo bomb and Utøya massacre there is a strong demand of declaring the perpetrator, Anders Behring Breivik, mentally disturbed. Yesterday, the swedish psychiatrist and profiler Ulf Åsgård claimed that Breivik suffers from several personality disorders, among them psychopathy, narcissism, borderline and, notably, obsessive–compulsive personality disorders. This was his judgement after having read a few pages in Breivik’s ideological manifesto ›2083: a european declaration of indepencence‹.

Det är inte utan att jag förundras av reaktionerna på mitt förra inlägg där jag ifrågasatte Pär Ströms vederläggning av ett antal »feministiska myter«. Huvudpoängen med mitt inlägg var att peka på Ströms essentialistiska utgångspunkt, dvs. antagandet att män och kvinnor är väsensskilda och därför är de könsskillnader vi ser i samhället fullt rimliga. Om jag förstår Ström rätt, är det till exempel så att män dominerar bolagsstyrelser för att de vill sitta i bolagsstyrelser, och kvinnor vill det inte; det hela är en konsekvens av fria individers fria val.

I dag blev jag varse att antifeministen Pär Ström (bloggen Genusnytt) – som jag hittills ägnat ett högst flyktigt intresse – gett ut en bok där han menar sig vederlägga ett antal feministiska myter:

»Women mother daughters who, when they become women, mother« skriver psykoanalytikern och sociologen Nancy Chodorow i sin numera klassiska bok The reproduction of mothering (Chodorow, 1978, s. 210). Frasen går inte riktigt att översätta, eftersom verbet to mother inte har någon given motsvarighet på svenska. Kvinnor tar hand om sina döttrar, »modrar« dem, på ett sådant sätt att de både är rustade för och själva önskar att bli mödrar. Chodorow vill visa hur moderskapet skapas och återskapas – det är inget som kvinnor kan naturligt, ingen modersinstinkt eller förprogrammerat biologiskt program som aktiveras under graviditet, förlossning och amning.