Genushierarki och strukturell ojämlikhet

Den norske jämställdhets- och maskulinitetsforskaren Øystein Gullvåg Holter, professor i sociologi vid Universitetet i Oslo, är en av de första maskulinitetsforskarna i Norden. Han är kritisk mot tendensen att inom viss feministisk forskning och maskulinitetsforskning nöja sig med att betrakta manligheten som sådan som orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning. Man måste, menar han, se det hela i ett större, strukturellt perspektiv.

För att klargöra detta gör Holter (2005) skillnad mellan det genushierarkiska perspektivet (direct gender hierarchy perspective) och det strukturella ojämlikhetsperspektivet (structural inequality perspective). I det genushierarkiska perspektivet studeras män och manlighet i termer av könade maktrelationer, kort sagt, mäns dominans över kvinnor. I det strukturella ojämlikhetsperspektivet betraktas män i första hand som samhällsvarelser infogade i en samhällsstruktur som innebär ojämlikhet och diskriminering, bland annat – men inte enbart – baserat på kön. Det förstnämnda perspektivet dominerar internationell jämställdhetsforskning, hävdar Holter, medan det strukturella perspektivet utvecklats framför allt i Norden.

Problemet med det genushierarkiska perspektivet är att orsaken till ojämlikhet och kvinnors underordning ofta söks i manligheten som sådan. Den maskulinitet som problematiseras betraktas gärna som statisk och oföränderlig, som om problemet står att finna i mannens natur. Holter håller visserligen med om att det finns många exempel på detta, men menar att det är ett tankefel och ett exempel på övergeneralisering: »A view that holds true in some situations becomes the abstract rule« (Holter, 2005, s. 18). Grundproblemet, enligt Holter, är att detta perspektiv innebär ett övertagande av den traditionella patriarkala synen – att män är viktigare och har större förmåga till socialt ansvar jämfört med kvinnor – fast precis tvärtom: män är i själva verket sämre än kvinnor.

Detta beror enligt Holter på en sammanblandning av män och patriarkat (dvs. »de maktstrukturer som upprätthåller manlig dominans«; Gemzöe, 2002, s. 56) respektive maskulinitet och makt. Holter menar att vi måste skilja på genus som meningssystem och patriarkat som maktstruktur; dessa är bara delvis överlappande. Med meningssystem menar Holter det betydelsesystem som gör en individ socialt relevant. Detta betyder att män och mäns dominans över kvinnor kan bara förstås i ljuset av samhället och dess maktstrukturer.

Faktum är att Holter betraktar samhällsstrukturen som det fundament på vilket genussystemet vilar: »[…] it is the form of society – the existence of historical, changing forms of patriarchy or gender-unequal societal structures – that creates certain types of masculinities and the ways that power becomes linked to them« (Holter, 2005, s. 20). Genus är således en produkt av historiska, ekonomiska, samhälleliga och kulturella faktorer. Holter betonar visserligen viken av individen som aktör (dvs. förmåga till egna initiativ, oberoende av begränsande eller determinerande strukturer), men hans beroende av marxistisk samhällsanalys är tydlig.

Strukturalism och poststrukturalism

Holter förefaller rotad i en strukturalistisk tradition som kan spåras tillbaka till sociologins grundare, Émile Durkheim, Max Weber och Karl Marx. Strukturalism, i vid mening, innebär att verkligheten är strukturerad och ordnad, och att denna övergripande struktur i någon mening bestämmer de enskilda delarna. Enskilda element, till exempel individer i ett samhälle, kan inte analyseras eller förstås isolerat, eftersom deras tillvaro är bestämd av mer övergripande strukturer. Detta gäller också deras förståelse av kön. För Holter tycks dessa bestämmande strukturer utgöras av ekonomi, samhälle och kultur. Inte minst uppdelningen i en (manlig) produktionssfär och en (kvinnlig) reproduktionssfär är viktiga faktorer bakom mäns och kvinnors förståelse av manligt respektive kvinnligt och de maktstrukturer som de är sammanflätade (men inte identiska) med.

Ett strukturalistiskt synsätt antar att bakom all mänsklig verksamhet – språk, samhälle, kultur, ekonomi, etc – finns något slags grundläggande struktur. Målet är att finna de regler, koder eller system som döljer sig i sociala fenomen. Lingvisten Noam Chomskys teori om människans medfödda språkförmåga är ett exempel. Alla språk har sina egna grammatiska regler, men dessa varierar inte i oändlighet utan efter vissa mönster. Detta mönster tolkar Chomsky som den bakomliggande struktur som ger upphov till alla grammatiska varianter, dvs. det han kallar för den generativa grammatiken.

Såvitt jag förstår innebär strukturalism en form av kunskapsteoretisk realism, dvs. de bakomliggande strukturer vi undersöker antas existera och genom tillräckligt rigorösa undersökningar kan vi nå (näst intill) objektiv kunskap om dem. I slutet på alla undersökningar har vi nått fram till något slags essens, eller sanning, för att anspela på Charles Sanders Pierce och hans pragmatiska sanningsteori.

Strukturalistiska teorier är ofta storslagna, syntetiserande och komplexa. Detta återspeglas i Holters (2006) teoretiska komplexitet och hans allt noggrannare distinktioner mellan biologi och social konstruktion, mellan maktstruktur och meningssystem, mellan genus och jämställdhet, mellan genus och makt, och så vidare.

Poststrukturalismen vänder sig i första hand mot detta sanningsanspråk. I stället pekar poststrukturalismen på att kunskap är kontextuell, kulturell och på ett eller annat sätt förknippad med makt. Kunskap är social, historisk och grundad i specifika erfarenheter. Poststrukturalismen är anti-essentialistisk och förnekar att människan har någon given natur eller identitet. I stället för att söka efter »det manliga« eller »det kvinnliga« studeras hur individer konstitueras och skapas som subjekt.

Holter menar att begreppet poststrukturalism är förlegat och att hans teori går bortom en simpel dualism mellan struktur–aktör: »Societal theories of gender and inequality can often be seen as ›poststructuralist,‹ although such a term is of questionable utility today. Good gender research and theory creation go beyond a static structure–actor division.« (Holter, 2005, s. 16). Detta visar snarast på att Holter inte förstått innebörden av ett poststrukturalistiskt synsätt, som i själva verket innebär ett starkt ifrågasättande av de dualismer som Holter så omsorgsfullt mejslar ut i sitt teoribygge.

Anti-essentialism och anti-dualism

En forskare som belyser poststrukturalismens betydelse för maskulinitetsforskningen är Alan Petersen, professor i sociologi vid Monash University i Melbourne, Australien. Petersen (2003) menar att kön ofta »essentialiseras«. Med essens menas det som konstituerar en person eller ett ting. Essensen är oreducerbar och oföränderlig. Essens anger vad något är, till skillnad från existens som anger att något är.

Ett essentiellt synsätt på kön innebär att manligt respektive kvinnligt betraktas som någonting som delas av alla män och kvinnor i alla tider och dessutom ligger bakom alla observerbara skillnader mellan män och kvinnor. Detta innebär samtidigt en begränsning av möjlig variation och förändring. Kort sagt, män och kvinnor betraktas som väsensskilda.

Detta motsägs av tvärkulturella studier, som visar på en avsevärd variation i hur kön uttrycks och organiseras. Petersen menar att människors kroppar uppfattas som olika, vilket leder till att de konstrueras såsom i besittning eller avsaknad av socialt privilegierade egenskaper. Dessa socialt konstruerade skillnader antas sedan vara fundamentala ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Kan då inte biologiska skillnader mellan män och kvinnor ha någon betydelse? Visst kan det vara så, men dessa skillnader överdrivs ofta. Vetenskapen, särskilt psykologin, har varit synnerligen fokuserad på skillnader mellan grupperna män och kvinnor men inte av variationen inom gruppen män respektive gruppen kvinnor; inomgruppsvariationen är praktiskt taget alltid betydligt större än mellangruppsvariationen. Denna upptagenhet vid könsskillnader beror enligt Petersen på flera saker: (1) alltsedan upplysningen betraktas män och kvinnor som väsensskilda, men komplementära; (2) antagandet att kön är avgörande för identiteten; (3) tendensen hos vetenskapliga tidskrifter att publicera funna skillnader, eftersom det anses ha större nyhetsvärde. Detta fokus på skillnader underbygger den essentialistiska synen på kön.

Men framför allt bör vi ifrågasätta dualismerna natur–kultur och kön–genus, där kön antas vara naturligt, biologiskt givet och genus är kulturellt och socialt konstruerat. Naturen antas vara given och objektiv, och på detta fundament byggs kulturens meningssystem. Det betyder också att biologin antas begränsa kulturens möjliga uttryck. Men också det vi uppfattar som »oföränderlig biologi« är en diskurs öppen för förändring:

Although in the broader culture there is a tendency to view natural and social knowledge as mutually exclusive, increasingly it has become clear that all knowledge, including biological knowledge, is socially produced and reflects prevailing assumptions about normal embodiment and subjectivity. […] Rather than seeing bodies as biologically given, or prediscursive, bodies have come to be seen as fabricated through discourse as an effect of power/knowledge. (Petersen, 2003, s. 64–65)

Också naturvetenskapliga dicipliner, till exempel anatomi, formas av historiska och sociala föreställningar om skillnader mellan män och kvinnor.

Vad är då konsekvensen av det poststrukturella synsättet för maskulinitetsforskningen? Framför allt handlar det om att granska de grundläggande kategorier (framför allt dualismer), begrepp och antaganden som forskningen bygger på. Detta påverkar allt, från sättet att ställa forskningsfrågor, över valet av forskningsmetoder, till de resultat och slutsatser som kan dras.

Till skillnad från strukturalismen, som bygger på en minutiös undersökning av de sociala fenomen som döljer en bakomliggande struktur, handlar poststrukturalismen om en minutiös granskning av de kategorier och begrepp som beskriver och förklarar sociala fenomen, med syftet att få syn på de sociala och kulturella processer som skapat just dessa kategorier, begrepp eller förståelseformer.

Referenser

Gemzöe, L. (2002). Feminism. Stockholm: Bilda.

Holter, Ø. G. (2005). Social theories for researching men and masculinitites: Direct gender hiearchy and structural inequality. In M. S. Kimmel, J. Hearn, & R. W. Connell (Eds.), Handbook of studies on men and masculinities (pp. 15-34). Thousand Oaks, CA: Sage.

Petersen, A. (2003). Research on men and masculinities: Some implications of recent theory for future work. Men and Masculinities, 6(1), 54-69. doi: 10.1177/1097184X02250843.

Många gånger använder vi ord vars betydelse vi tar för givna. Detta gäller även inom forskning där definitioner annars är en grundbult i det akademiska språkbruket. Ett exempel är mansforskningen där begrepp som manlighet och maskulinitet tas för givna. Det engelska ordet masculinity kan översättas med både »manlighet« och »maskulinitet«, och i svenska texter används orden ibland synonymt, ibland med avgörande betydelseskillnader. Så vad menas egentligen med »maskulinitet« och hur förhåller sig det begreppet till det mer vardagliga ordet »manlighet«?

Egentligen borde jag akta mig för diskussioner på twitter, eftersom de 140 tecken som där erbjuds per inlägg snabbt blir otillräckligt, åtminstone för mig. Detta blogginlägg har sin upprinnelse i en sådan diskussion med Tomas de Ming.

Min avhandling kommer att handla om mäns föräldrablivande och de svårigheter de upplever i samband med detta. Jag presenterade den reviderade forskningsplanen på Genusforskarskolans vårinternat, och fick frågan vad jag egentligen menar med att »bli« förälder?

Aristoteles (Αριστοτέλης, 384–322 f.Kr.) studerade vid Platons akademi i närmare 20 år, men lämnade akademin efter Platons död, bland annat för att vara lärare åt prins Alexander (sedemera känd som Alexander den Store, Μέγας Αλέξανδρος). Aristoteles omformulerade sin filosofi och återvände år 335 till Athen för att grunda en egen skola, Lykeion (Λύκειον).

Om filosofin består av fotnoter till Platon, menar filosofiprofessorn Daniel Robinson att psykologin är fotnoter till Aristoteles. Psykologin uppstod visserligen inte som en självständig akademisk disciplin förrän på 1870-talet, men psyket – själen, intellektet, anden och det där som det grekiska ordet ψυχή innefattar – har varit föremål för filosofisk spekulation i tusentals år, förmodligen så länge människor varit medvetna varelser (med-vetande, »veta med sig«, av latinets conscientia). Den västerländska filosofins grundande förknippas med Thales från Miletos (Θαλής ο Μιλήσιος, 624–546 f.Kr.), men Platon är den förste vars skrifter finns bevarade.