Min handledare tipsade mig i morse om en forskningsartikel med den anspråksfulla titeln »Why natural science needs phenomenological philosophy« (Rosen, 2015). Nu är varken biofysik eller molekylärbiologi mitt område och jag är inte bekant med Michelson–Morey, deras experiment eller vilka konsekvenser det får för objektivitet så som det förstås i vad Steven Rosen kallar »traditionell filosofi«, och jag hänger inte riktigt med i hans resonemang kring hur fenomenologin kan lösa problemet med kvantgravitation. Vad jag däremot är bekant med, är fenomenologins kritik av framför allt naturvetenskapernas oförblommerade anspråk på objektivitet, att utgöra en beskrivning av verkligheten sådan den egentligen är: vattnet som släcker min törst är egentligen diväteoxid; elden som slukar träklamparna och värmer min frusna kropp är egentligen en intensiv oxidationsprocess där energirika kemiska föreningar reagerar med luftens syre och bildar mindre energirika föreningar; tankarna jag tänker och känslorna jag känner är egentligen neurokemiska processer i hjärnan; och så vidare. Kritiken av naturvetenskapens förmenta objektivitet var ett av Husserls syften med fenomenologin, något som om inte annat är tydligt i hans sista publicerade verk, »De europeiska vetenskapernas kris och den transcencentala fenomenologin« (Husserl, 1936/1962)

Jag har återupptagit min läsning av Husserls Logiska undersökningar. I verket, som publicerades i två delar år 1900 och 1901, tar Husserl sig an psykologismen inom logiken, alltså att de formella logiska lagarna som exempelvis identitetslagarna i själva verket är ett slags psykologiska tankelagar eller »tänkandets naturlagar«. Husserl pekar på det orimliga i detta, och ett av argumenten är att det orimliga i en utsaga som »A och icke A« är något vi omedelbart inser, inte något vi sluter oss till genom erfarenhet.

Det har gått mer än ett halvår sedan jag senast skrev om narrativ metod. Anledningen är enkel: jag trodde mig ha funnit den metod jag ville använda mig av och tänkte skriva det direkt i avhandlingen, inte på bloggen. Men igår visade det sig att jag hade fel.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle till den varannat-årliga konferensen International Society of Theoretical Psychology i Coventry, men det blev inget, av två enkla skäl. Antagningsproceduren var ovanligt komplicerad och rörig (de hade två granskare för varje bidrag, de förväxlade mitt bidrag med ett annat, och så vidare) och jag insåg att jag inte skulle orka med en konferens eftersom jag var (och fortfarande är) mer eller mindre sönderstressad av det här eländiga avhandlingsarbetet.

I veckan fick jag beskedet att jag blivit antagen till den internationella konferensen i teoretisk psykologi som anordnas varannat år av International Society for Theoretical Psychology, den här gången i Coventry i England. Även om det naturligtvis är kul att bli antagen, innebär det att jag också måste färdigställa mitt bidrag. Det har rubriken Bringing back subjective consciousness to psychology: A transcendental phenomenological perspective och den sammanfattning som slutligen blev antagen lyder som följer:

Här om dagen kom jag över rapport nr. 59 från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) betitlad Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa. Rapporten är ett styrdokument för mödrahälsovårdens verksamhet och resultatet av ett samarbete mellan SFOG och Svenska barnmorskeförbundet. Här beskrivs mödrahälsovårdens uppdrag i termer av »sexuell och reproduktiv hälsa«, sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad man skall göra vid problem, komplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan.

På sidan 43 nämns att »kvinnans partner spelar en central roll för hennes hälsorelaterade beteende och det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten«, vilket är i stort sett allt som nämns om blivande pappor. Inte ett ord om hur man skall få pappan (eller partnern) att känna sig delaktig.

Missförstå mig nu inte. Obstetrik och gynekologi är trots allt medicinska specialiteter, och barnmorskeprofessionen är, åtminstone till övervägande delen, en medicinsk profession. Huvuduppdraget är den gravida kvinnan och fostret, vilket klart och tydligt framgår av rapporten. Men — är det egentligen så förvånande att många pappor känner sig exkluderade inom mödrahälsovården?

Min avhandling handlar om pappornas möten med det som jag lite svepande och ospecifikt kallar för »barnprofessionen«, men mer specifikt handlar det om personalen inom mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård, dvs. barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, etc (jag måste hitta en bättre benämning eftersom jag inte beaktar psykologer, förskollärare och andra som med rätta borde kunna  benämnas »barnprofessioner«). Dessa möten sker i första hand på barnmorskemottagningar, förlossningskliniker och barnhälsovårdscentraler. De möten som där sker mellan blivande föräldrar och »experter« (barnmorskor, distriktssköterskor, läkare, etc) följer vissa givna ramar och de tre personer som är inblandade förväntas inta olika »roller«: den gravida kvinnan som den blivande föräldern som bär barnet i sin kropp; mannen som den blivande föräldern som »följer med«; experten som sitter på nödvändig expertkunskap men också makt.

Dessa givna »roller« kan vi kalla för subjektspositioner, vissa givna eller föreskrivna »platser« i ett möte mellan två eller flera personer (»subjektspositioner« är ett begrepp med en lång teoretisk tradition som brukar föras tillbaka till Michel Foucault, men jag skall inte fördjupa mig i det här och nu). Om vi beaktar mödrahälsovårdens uppdrag, som i praktiken uteslutande handlar om den gravida kvinnan, vilka subjektspositioner finns tillgängliga för den blivande mamman respektive pappan?

Det är just denna fråga min avhandling besvarar. Vad som lyser igenom i pappornas berättelser är hur mötet med mödrahälsovården »positionerar« kvinnan som »gravid kropp« och barnhälsovården barnet som föremål för medicinsk expertis. Detta lämnar pappan i en något odefinierad subjektsposition, vilket — och det måste betonas — inte nödvändigtvis är problematiskt. En del pappor accepterar och finner sig den positionen.

För andra pappor, däremot, är den ospecifika subjektspositionen av »medföljare« inte acceptabel. Det blir en, som man uttrycker det, besvärad subjektsposition. Naturligtvis är de fullt på det klara med att det är kvinnan som är gravid, och en graviditet förutsätter ett långtgående medicinskt intresse där den gravida kvinnokroppen står i centrum. Men de vill positionera sig själva som blivande förälder på samma villkor som mamman; även om det är hon som är gravid, är de båda två blivnade föräldrar och i den meningen också ett vi. Mötet med mödrahälsovården bryter sönder detta »vi« i ett »hon« och »han« (eftersom jag skriver om pappor är partnern i det här sammanhanget en man, men naturligtvis kan det generaliseras till »hon« och"hen" om man så vill). Och det är, givet mödrahälsovårdens uppdrag, inte så konstigt.

Återigen: jag lägger ingen värdering i detta. Det är inte nödvändigtvis »fel« att mödrahälsovårdens uppdrag är den gravida kvinnan och fostret, som SFOG:s och Barnmorskeförbundets styrdokument ger uttryck för. Men om man nu vill »engagera papporna« (som de uttryckte sig vid min katastrofalt misslyckade presentation vid Nationella familjecentralskonferensen förra året) är det kanske här man måste börja. Hur skall papporna kunna känna sig delaktiga givet uppdragets exklusiva fokus på mamman?

The essential problem with nearly all studies of depression is that we hear the voices of a battalion of mental health experts (doctors, nurses, social workers, sociologists, psychologists, therapists) and never the voices of depressed people themselves. We do not hear what depression feels like, what it means to receive an »official« diagnosis, or what depressed individuals think of therapeutic experts. Nor do we learn the meanings that patients attach to taking psychotropic medications, whether they accept illness metaphors in assessing their condition, how they establish coping mechanisms, how they understand depression to affect their intimate relationships, or how depression influences their occupational strategies and career aspirations.

David A. Karp, Speaking of Sadness: Depression, Disconnection, and the Meanings of Illness (New York: Oxford University Press, 1996), 11–12.