Alla vet vad en berättelse är. Även små barn känner igen en berättelse, vilket vem som helst som försökt läsa instruktionsboken till mikrovågsugnen för sina barn kan intyga: »Pappa! Det där är ju ingen godnattsaga!« Om vi i likhet med Roland Barthes (1966) tänker oss »text« i sin allra vidaste bemärkelse – talat såväl som skrivet ord – skulle vi alltså kunna säga att en berättelse är en specifik textgenre som vi intuitivt känner igen, vid sidan om exempelvis instruktioner, lagparagrafer och faktatexter.

Det är en sak att ägna sig åt filosofi, en annan att med sina filosofiska utgångspunkter (som i mitt fall naturligtvis är fenomenologi i Husserls efterföljd) bedriva forskning — eller med andra ord, att låta alla sina meta-teoretiska spetsfundigheter förvandlas till metod (av grek. μέθοδος [méthodos], »kunskapssökande, undersökning, tillvägagångssätt«). Det är där jag nu befinner mig i avhandlingsarbetet: Hur skall de narrativa teoretiker jag tycker så mycket om att läsa – Jerome Bruner, Monica Fludernik, David Herman, Hanna Meretoja, Paul Ricœur, m. fl. – kunna användas i något slags narrativ forskningsmetod?

In what does the unity of an individual life consist? The answer is that its unity is the unity of a narrative embodied in a single life. To ask ›What is the good for me?‹ is to ask how best I might live out that unity and bring it to completion. To ask ›What is the good for man?‹ is to ask what all answers to the former question must have in common. But now it is important to emphasize that it is the systematic asking of these two questions and the attempt to answer them in deed as well as in word which provide the moral life with its unity. The unity of a human life is the unity of a narrative quest.

Alasdair MacIntyre, After Virtue: A Study in Moral Theory (University of Notre Dame, 1981), 219.

Progress in science is won by the application of an informed imagination to a problem of genuine consequence; not by the habitual application of some formulaic mode of inquiry to a set of quasi-problems chosen chiefly because of their compatibility with the adopted method.

Daniel N. Robinson, »Paradigms and ›the Myth of Framework‹: How Science progresses«, Theory & Psychology 10, nr 1 (2000): 41, https://doi.org/10.1177/0959354300101004 .

I förrgår disponerade jag om min avhandling. Jag strök två tredjedelar av det stoff jag tänkt ha med och kan nu för första gången se slutet på avhandlingen och forskarutbildningen. Det är minst efterlängtat: efter drygt tre och ett halvt år är jag rejält less på att vara doktorand. Nu vill jag bara bli klar.

Just nu arbetar jag med ett avhandlingskapitel som skall handla om mäns möte med »barnprofessionen«, dvs. barnmorskor, läkare, distriktssköterskor och pedagoger inom mödra- och barnhälsovård. Tanken är att resultatet skall presenteras på Föreningens för familjecentralers främjande årliga konferens i Östersund 13–14 maj.