Det var så mycket jag hade sett fram emot efter disputationen. Då, tänkte jag, kommer jag äntligen kunna ägna mig åt alla de där intressanta uppslagen och idéerna som jag inte haft utrymme för under arbetet med avhandlingen. Det var idéer om vad fenomenologin som tanketradition egentligen kan tillföra den akademiska psykologin, det var idéer om hur det den diskursiva psykologins sterila subjektsbegrepp skulle kunna få liv, det var idéer om känslolivets intersubjektiva konstitution, och så vidare. Men luften har gått ur mig. Jag orkar inte skriva.