I dag ringde en barnmorska och undrade om jag inte kunde komma och hålla ett föredrag om min forskning med anledning av artikeln i Barnmorskeförbundets tidskrift Jordemodern. Det var så jag fick veta att min artikel publicerats och det är förstås smickrande att den röner lite uppmärksamhet. Min doktorsavhandling passerade annars tämligen obemärkt under allas radar.

Här om dagen träffade jag en god vän på ett café i Umeå. Vi åt lunch tillsammans och satt kvar några timmar under det att vi samtalade om livet, universum och allting. Min vän, som studerar filosofi och religionsvetenskap, berättade om sina förhoppningar att kunna forska och disputera. Något knöt sig i magen på mig och jag lyckades hejda mig från att skrika åt honom att han för allt i världen inte skulle försöka disputera, att det bara leder till elände och att det aldrig är värt allt man måste offra för den förbannade doktorstiteln. I stället sade jag något undvikande om att jag just nu kanske inte var rätt person att tala om forskarutbildning med.

Min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård« handlar inte i första hand om män och barnmorskor, utan om mellanmänskliga möten. Förvisso mellanmänskliga möten som sker på en viss plats (mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård) där en person under en viss beskrivning är närvarande (en blivande eller nybliven pappa), men det är det mellanmänskliga mötet som till syvende och sist står i centrum för min analys. Vad jag erbjuder är alltså inte så mycket ett sätt att förstå män eller vilka egenheter hos män som gör att de känner sig utanför och osynliga vid exempelvis besöken på barnmorskemottagningen, utan vad i det mellanmänskliga samspelet som kan göra att en person känner sig just utanför och osynlig.

I fredags försvarade jag alltså min doktorsavhandling »Män möter mödravård: om betydelsen av ›vi‹ i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård«. Det jag var allra mest orolig för faktiskt att jag inte skulle få sova natten innan, så när jag vaknade på morgonen efter att ha sovit en hyfsad natt kände jag mig ändå ganska lugn. »Det här kommer att gå vägen!«, tänkte jag.

Om jag får göra lite skamlös reklam för mig själv blev jag idag intervjuad i Eftermiddag i P4 Västerbotten. Inslaget med mig börjar 38 minuter och 40 sekunder in i programmet. Jag tror inte jag gjorde bort mig helt och hållet.

I dagens Sverige är det en självklarhet att blivande pappor skall vara »delaktiga« i graviditet, förlossning och omvårdnaden av det nyfödda barnet. Det är vad de flesta pappor själva önskar, det är vad mödrahälsovården, förlossningsvården och BB-vården strävar efter och det är vad som förespråkas av myndigheter och i statliga utredningar. Som regel används ordet »delaktighet« som om alla var överens om vad ordet betydde. Man kan dock tala om »delaktighet« i åtminstone tre olika betydelser varför det finns anledning att närmare granska hur och i vilka sammanhang som ordet »delaktighet« förekommer.

När Vetenskapsradion i morse hade ett inslag om att pappor känner sig ignorerade och osynliga i vården hajade jag verkligen till, eftersom det är precis vad min doktorsavhandling handlar om. Inslaget handlade om ett litteraturstudie som Michael Wells vid KI nyligen fått publicerad i Acta Pædiatrica. Det följande är några reflektioner jag gjorde när jag läste Wells artikel.

Ordet »fenomenologi« har i huvudsak tre olika betydelser: (1) ett delområde inom filosofin vid sidan om andra sådana delområden som ontologi, epistemologi och etik; (2) en filosofisk riktning eller tanketradition förknippad med kontinental filosofi; (3) en av Edmund Husserl utarbetad filosofisk metod att närma sig grundläggande frågor som »medvetande«, »mening«, »kunskap«. Här är det de två senare betydelserna som avses, alltså fenomenologin som tanketradition och som filosofisk metod. Vilka tänkare som utöver Edmund Husserl bör räknas till den fenomenologiska tanketraditionen är omtvistat, men ofta nämns Simone de Beauvoir, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre (se t. ex. Beauvoir, 2002; Heidegger, 2013; Merleau-Ponty, 1997; Sartre, 1983). Alltför ofta – och kanske särskilt inom psykologiämnet – uppfattas fenomenologi som en särskild forskningsmetod (se t. ex. Ashworth, 2003; Colaizzi, 1978; Giorgi, 2009; Karlsson, 1993; Langdridge, 2007; Lindseth & Norberg, 2004; Manen, 1990; Sages, 2014; Smith, Flowers, & Larkin, 2009), men detta är att betrakta som ett missförstånd: det rör sig inte om ett särskilt sätt att undersöka »fenomen«, utan om forskningsansatser grundade i en fenomenologisk tanketradition.

Det hör till kunskapssökandets väsen att ny kunskap kastar nytt ljus över de fenomen och företeelser man söker kunskap om. Det är inte ovanligt att de frågeställningar som ett forskningsprojekt startar med senare behöver revideras. Som regel gör man dessa justeringar inom ramen för forskningsprojektet som sådant och det är därför inget konstigt att de frågeställningar och problemformuleringar som inledningsvis motiverade ett forskningsanslag i de publikationer som sedermera blir resultatet av projektet är justerade, förfinade eller omformulerade. Det är alltså helt i linje med kunskapssökandets villkor att det här forskningsprojektet, som började med en strävan att förstå mäns upplevelser av att vara utanför och osynliga i mötet med mödrahälsovård, förlossningsvård och BB-vård, sedermera pekade i en annan riktning, nämligen mot de möjligheter (eller avsaknad av möjligheter) den blivande eller nyblivna mammans partner har att finna en plats i det mellanmänskliga samspel som dessa möten utgör.

För närvarande håller jag på att skriva ihop min avhandling. I början på mars är det tänkt att alla kapitel skall vara skrivna — om än långt ifrån färdigställda. Oftast känns det fullt möjligt, men andra gånger — som nu — tvivlar jag på att jag någonsin kommer att ro i land det här projektet.

Det har gått mer än ett halvår sedan jag senast skrev om narrativ metod. Anledningen är enkel: jag trodde mig ha funnit den metod jag ville använda mig av och tänkte skriva det direkt i avhandlingen, inte på bloggen. Men igår visade det sig att jag hade fel.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle till den varannat-årliga konferensen International Society of Theoretical Psychology i Coventry, men det blev inget, av två enkla skäl. Antagningsproceduren var ovanligt komplicerad och rörig (de hade två granskare för varje bidrag, de förväxlade mitt bidrag med ett annat, och så vidare) och jag insåg att jag inte skulle orka med en konferens eftersom jag var (och fortfarande är) mer eller mindre sönderstressad av det här eländiga avhandlingsarbetet.

I veckan fick jag beskedet att jag blivit antagen till den internationella konferensen i teoretisk psykologi som anordnas varannat år av International Society for Theoretical Psychology, den här gången i Coventry i England. Även om det naturligtvis är kul att bli antagen, innebär det att jag också måste färdigställa mitt bidrag. Det har rubriken Bringing back subjective consciousness to psychology: A transcendental phenomenological perspective och den sammanfattning som slutligen blev antagen lyder som följer:

Här om dagen kom jag över rapport nr. 59 från Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) betitlad Mödrahälsovård, sexuell och reproduktiv hälsa. Rapporten är ett styrdokument för mödrahälsovårdens verksamhet och resultatet av ett samarbete mellan SFOG och Svenska barnmorskeförbundet. Här beskrivs mödrahälsovårdens uppdrag i termer av »sexuell och reproduktiv hälsa«, sida upp och sida ner med medicinska riktlinjer, undersökningar som skall göras, prover som skall tas, information som skall ges; vad barnmorskan skall tänka på när hon beaktar den gravida kvinnans medicinska och psykosociala hälsa; vad man skall göra vid problem, komplikationer, och så vidare. Rapporten är, kort sagt, heltäckande med avseende på den gravida kvinnan.

På sidan 43 nämns att »kvinnans partner spelar en central roll för hennes hälsorelaterade beteende och det är viktigt att partnern känner sig delaktig i graviditeten«, vilket är i stort sett allt som nämns om blivande pappor. Inte ett ord om hur man skall få pappan (eller partnern) att känna sig delaktig.

Missförstå mig nu inte. Obstetrik och gynekologi är trots allt medicinska specialiteter, och barnmorskeprofessionen är, åtminstone till övervägande delen, en medicinsk profession. Huvuduppdraget är den gravida kvinnan och fostret, vilket klart och tydligt framgår av rapporten. Men — är det egentligen så förvånande att många pappor känner sig exkluderade inom mödrahälsovården?

Min avhandling handlar om pappornas möten med det som jag lite svepande och ospecifikt kallar för »barnprofessionen«, men mer specifikt handlar det om personalen inom mödrahälsovård, förlossningsvård och barnhälsovård, dvs. barnmorskor, sjuksköterskor, läkare, etc (jag måste hitta en bättre benämning eftersom jag inte beaktar psykologer, förskollärare och andra som med rätta borde kunna  benämnas »barnprofessioner«). Dessa möten sker i första hand på barnmorskemottagningar, förlossningskliniker och barnhälsovårdscentraler. De möten som där sker mellan blivande föräldrar och »experter« (barnmorskor, distriktssköterskor, läkare, etc) följer vissa givna ramar och de tre personer som är inblandade förväntas inta olika »roller«: den gravida kvinnan som den blivande föräldern som bär barnet i sin kropp; mannen som den blivande föräldern som »följer med«; experten som sitter på nödvändig expertkunskap men också makt.

Dessa givna »roller« kan vi kalla för subjektspositioner, vissa givna eller föreskrivna »platser« i ett möte mellan två eller flera personer (»subjektspositioner« är ett begrepp med en lång teoretisk tradition som brukar föras tillbaka till Michel Foucault, men jag skall inte fördjupa mig i det här och nu). Om vi beaktar mödrahälsovårdens uppdrag, som i praktiken uteslutande handlar om den gravida kvinnan, vilka subjektspositioner finns tillgängliga för den blivande mamman respektive pappan?

Det är just denna fråga min avhandling besvarar. Vad som lyser igenom i pappornas berättelser är hur mötet med mödrahälsovården »positionerar« kvinnan som »gravid kropp« och barnhälsovården barnet som föremål för medicinsk expertis. Detta lämnar pappan i en något odefinierad subjektsposition, vilket — och det måste betonas — inte nödvändigtvis är problematiskt. En del pappor accepterar och finner sig den positionen.

För andra pappor, däremot, är den ospecifika subjektspositionen av »medföljare« inte acceptabel. Det blir en, som man uttrycker det, besvärad subjektsposition. Naturligtvis är de fullt på det klara med att det är kvinnan som är gravid, och en graviditet förutsätter ett långtgående medicinskt intresse där den gravida kvinnokroppen står i centrum. Men de vill positionera sig själva som blivande förälder på samma villkor som mamman; även om det är hon som är gravid, är de båda två blivnade föräldrar och i den meningen också ett vi. Mötet med mödrahälsovården bryter sönder detta »vi« i ett »hon« och »han« (eftersom jag skriver om pappor är partnern i det här sammanhanget en man, men naturligtvis kan det generaliseras till »hon« och"hen" om man så vill). Och det är, givet mödrahälsovårdens uppdrag, inte så konstigt.

Återigen: jag lägger ingen värdering i detta. Det är inte nödvändigtvis »fel« att mödrahälsovårdens uppdrag är den gravida kvinnan och fostret, som SFOG:s och Barnmorskeförbundets styrdokument ger uttryck för. Men om man nu vill »engagera papporna« (som de uttryckte sig vid min katastrofalt misslyckade presentation vid Nationella familjecentralskonferensen förra året) är det kanske här man måste börja. Hur skall papporna kunna känna sig delaktiga givet uppdragets exklusiva fokus på mamman?

I går fann jag äntligen boken Analyzing Narrative (De Fina & Georgakopoulou, 2012) i mitt postfack, och jag började naturligtvis genast att läsa. I det andra kapitlet, Narrative as text and structure, redogör de för William Labovs narrativa metod – den metod som till stora delar dominerar den narrativa forskningen, åtminstone inom samhällsvetenskaperna.

Alexandra Georgakopoulou (eller Αλεξάνδρα Γεωργακοπούλου som hennes namn torde stavas på grekiska) är inte nådig mot sina läsare i Small stories, interaction and identities (2007). Hon har uppenbarligen flera poänger och jag uppskattar att hon går i dialog med så många »etablerade« narrativa teorier. Hennes syfte är solklart: hon vill etablera en ny form av narrativt studium, ett studium av små berättelser i form av social praktik eller rätt och slätt samtalande (talk-in-interaction) till skillnad från det dominerande angreppssättet, nämligen att studera stora berättelser som texter, mer eller mindre frikopplade från den situation de tillkommit i.

Om jag blev en smula besviken på Elinor Ochs' berättardimensioner så har jag desto högre förväntningar på Alexandra Georgakopoulou, professor i diskursanalys och sociolingvistik vid King’s College London. Hennes bok Small Stories, Interaction and Identities (2007) har jag bläddrat i en hel del, men nu har jag bestämt mig för att ta mig an den på allvar.