Under vårterminen 2021 läser jag universitetets grundkurs i filosofi på distans. Det första momentet är filosofins historia och vi har kommit fram till George Berkeley. Det slår mig hur lika hur Berkeleys och Husserls utgångspunkter är. De två första punkterna i Berkeleys A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge (1710) är inget annat än en beskrivning av intentionaliteten:

Jag har återupptagit min läsning av Husserls Logiska undersökningar. I verket, som publicerades i två delar år 1900 och 1901, tar Husserl sig an psykologismen inom logiken, alltså att de formella logiska lagarna som exempelvis identitetslagarna i själva verket är ett slags psykologiska tankelagar eller »tänkandets naturlagar«. Husserl pekar på det orimliga i detta, och ett av argumenten är att det orimliga i en utsaga som »A och icke A« är något vi omedelbart inser, inte något vi sluter oss till genom erfarenhet.

Tinget framträder i tingvarseblivningen med en viss obestämbarhet, men det som ger tinget dess identitet genom den ständigt föränderliga varseblivningsströmmen är dess mening; en gång fastställd, begränsar det mångfalden av möjliga varseblivningar.

Det varseblivna föremålet transcenderar (överskrider) alltså själva varseblivningen. I §41 klargör Husserl utförligare på vilket sätt, eller, som han själv uttrycker det, »hur det transcendenta förhåller sig till det medvetande i vilket det är medvetet«.

I §40 skriver Husserl om den traditionella uppdelningen i »primära« och »sekundära« sinneskvaliteter, där de sekundära (som färg) är subjektiva och endast de geometrisk-fysikaliska kvaliteterna objektiva och utgör det »sanna« tinget. Husserl hänvisar till Berkeley och påpekar att alla primära kvaliteter är otänkbara utan de sekundära.

Den följande paragrafen fick mig att förstå den medvetandets riktadhet som är ett av fundamenten inom fenomenologin. Att intentionaliteten innebär att ett medvetande alltid är ett medvetande om någonting (och därmed inte någonting i sig, skilt från världen) har jag länge varit klar över, men här belyser Husserl hur denna riktadhet är medvetandets riktning eller »andens blick« mot en redan implicit medvetna varseblivningar. Det som befinner sig i aktualitetens modus omges alltid av ett medium av inaktualitet.

I bokens inledande avsnitt gör Husserl klart att fenomenologin är en väsenskunskap, dvs. det handlar om vad saker och ting är, om deras väsen. I §22 klargör han att idéer och väsen inte är föremål med verkligt vara. Man måste skilja mellan föremål och realitet, verklighet och real verklighet, skriver Husserl och hänvisar till Logische untersuchungen (1900).

Först på dagordningen i mitt fenomenologiprojekt står en läsning av Edmund Husserls Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie (Hua III), första gången utgiven 1913. Den svenska översättningen av Jim Jakobsson, Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi, gavs ut 2004 på Thales förlag.