I mitt arbete som skolpsykolog har jag sökt efter information om autism som man kan lämna till föräldrar. Tyvärr är praktiskt taget all information jag hittar genomsyrad av ett utpräglad biomedicinskt synsätt på autism. Jag skall strax ge några exempel, men först vill jag klargöra vad autism är.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag har för avsikt att granska de psykiatriska diagnoserna med utgångspunkt i den kritiska psykologin. Jag tänkte att jag här skulle skriva några rader om vad kritisk psykologi egentligen är.

Det här är det första av en serie inlägg om psykiatriska diagnoser. Det kommer inte handla så mycket om vilka svårigheter den ena eller den andra diagnosen innebär, vad svårigheterna beror på eller hur man behandlar dem. Sådana sidor finns det redan mängder av runtom på Internet. Vad det kommer att handla om är hur psykiatriska diagnoser används, hur vi pratar om dem och vilka konsekvenser det får.

It seems incontestable that the key difficulty facing psychology ever since it chose to become a science is that of being able to treat in an adequate manner the phenomena of human reality. The great division in psychology’s perennial debate on this matter is between those who make a commitment to science first, and then turn to their phenomena of interest armed with the criteria of science as filters, or those who make a primary commitment of fidelity to human phenomena, and then try to find rigorous (scientific) ways of interrogating them.

Amedeo Giorgi, »Issues Relating to the Meaning of Psychology as a Science«, in Contemporary Philosophy: A New Survey, ed. Guttorm Fløistad, vol. 2 (Den Haag: Martinus Nijhoff, 1982), 322.

I den psykiatriska diagnosmanualen DSM-IV finns nio diagnoskriterier för »egentlig depressionsepisod«, varav fem måste vara uppfyllda för att man skall kunna ställa diagnosen depression:

What is depression? The answer you usually get from professionals in the mental health business is that depression is what you have if you meet the criteria for major depressive episode (MD) in the fourth edition of the Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV). These criteria include, among others, depressed mood, diminished interest or pleasure, fatigue, and so on. There are nine main criteria, and with some additional criteria over 70 combinations of symptoms yelds a depressive diagnose.

Janet Stoppard, professor emerita i psykologi vid University of New Brunswick, ser tre sätt att tala om depression:

1. Depression som psykisk störning, dvs. en diagnos enligt kriterierna i DSM-IV.
2. Depression som symptom längs ett kontinuum, ofta bedömt med självskattningsskalor såsom Beck Depression Inventory (BDI-II) eller Hospital Anxiety/Depression Scale (HADS).
3. Depression som upplevelse och erfarenhet, dvs. hur den enskilda individen upplever och skapar mening i ett depressivt tillstånd.

Strange things pass as ›psychological research‹ these days. According to the Times of India, Irit Akirav and Eti Ganon-Elazar conducted an experiment with rats, where some of the rats were given synthetic cannabinoids (that is, marijuana) after being exposed to extreme stress (unfortunately, I have no access to the original article). A week after, some of the rats ›did indeed display symptoms resembling PTSD in humans‹—but not the ones that were administered marijuana a short while after the traumatic event. After repeating the experiment, where they injected marijuana directly into the amygdala, they could ›conclude that the effect of the marijuana is mediated by a CB1 receptor in the amygdala‹.

Seriously?

The one rule that anyone with moral stamina actually can follow is the one that commands us to avoid the comforts of the ›mainstream‹. (Robinson, 2000, p. 43)

Within the field of theoretical psychology, and particularly critical psychology, there are frequent references to ›mainstream psychology‹, usually in a context that implies that it is something problematic, bad, or even dangerous. Although this is a topic for debate and disagreement, it might be helpful to elaborate on what this ›mainstream psychology‹ refers to.

After the Oslo bomb and Utøya massacre there is a strong demand of declaring the perpetrator, Anders Behring Breivik, mentally disturbed. Yesterday, the swedish psychiatrist and profiler Ulf Åsgård claimed that Breivik suffers from several personality disorders, among them psychopathy, narcissism, borderline and, notably, obsessive–compulsive personality disorders. This was his judgement after having read a few pages in Breivik’s ideological manifesto ›2083: a european declaration of indepencence‹.

Inom den experimentella psykologin ansluter man sig normalt till det som Fathali Moghaddam (2005) benämner kausal universalism, nämligen att mänsklig beteende kan beskrivas i termer av orsak och verkan, och att dessa orsakssamband fungerar på samma sätt som i den materiella värld som studeras av exempelvis kemister och fysiker. Ett annat ord för samma sak är determinism, att allt som sker sker med nödvändighet, helt bestämt av föregående orsaker eller andra givna villkor.

Det vanligaste svaret på den frågan är att depression är tydligt definierat i diagnosmanualerna DSM-IV eller ICD-10. Diagnoskriterierna för »egentlig depression« är enligt DSM-IV minst fem av följande symptom:

1. nedstämdhet,
2. minskat intresse eller glädje,
3. betydande viktminskning eller viktökning,
4. sömnstörning,
5. rastlöshet eller tröghet,
6. svaghetskänsla eller brist på energi,
7. känsla av värdelöshet och/eller obefogad skuld,
8. minskad tanke- eller koncentrationsförmåga eller obeslutsamhet,
9. tankar på döden, självmordstankar eller självmordsförsök.

Elder (1991) påpekar att familjeforskning fram till nu (slutet på 80-talet) fokuserat på livshändelser i termer av om de inträffat eller inte: