Islam, religion eller manlighet? Om Uppdrag Granskning som kunskapsprojekt
Onsdag 16 maj sändes ett avsnitt av Uppdrag Granskning (UG) som på SVT:s hemsida fått rubriken Muslimska ledare uppmanar kvinnor till underkastelse. Bakgrunden är att alla svenska församlingar som får del av det statliga stödet till trossamfund samtidigt måste upprätthålla och stärka samhällets värderingar. Att, som Uppdrag Granskning visar, ge kvinnor rådet att inte polisanmäla sina våldsamma män och att de måste ställa upp på sex fast de inte vill, är helt uppenbart i strid med det svenska samhällets värderingar.
I efterdyningarna av UG har debatten, föga förvånande, handlat om islam och dess kvinnosyn. Men hur kan vi med sådan säkerhet säga att det är islam som är det egentliga problemet? Jag hävdar att vi inte kan det, åtminstone inte baserat på UG och det sätt de genomförde sin granskning.
Först vill jag göra klart att jag inte försvarar islam. Jag kritiserar inte islam heller, för den delen. Mitt syfte med det här blogginlägget är att visa hur vårt sätt att ställa frågor får konsekvenser för vilka svar vi får, vilka slutsatser vi kan dra och vilken riktning den efterföljande debatten tar.
Som forskare och lärare i forskningsmetod vet jag ett och annat om hur man ställer frågor och hur man går tillväga för att besvara dem på ett sådant sätt att antalet tänkbara förklaringar och samband minimeras. Jag kan inte bedöma UG ur ett journalistiskt perspektiv, men betraktat som ett kunskapsprojekt – ett arbete som syftar till att ge tillförlitlig kunskap om ett visst fenomen – är det minst sagt bristfälligt.
Den centrala frågan är vad UG egentligen granskar. Är det hur trossamfund med statsbidrag efterlever kravet på att upprätthålla och stärka samhällets värderingar? Är det islam och dess kvinnosyn? Är det hur svenska församlingar försäkrar sig om sina anställdas och lekmäns kompetens? Eller är det något annat? Vilket det än är, lider granskningen av ett alltför snävt och selektivt urval för att man skall över huvud taget skall kunna dra några substantiella slutsatser.
Om det handlar om att granska trossamfund med statsbidrag, varför begränsa sig till enbart moskéer? Varför inte också granska ortodoxa kyrkor, judiska synagogor, Frälsningsarmén, Svenska kyrkan och andra frireligiösa samfund? Som UG gjort sin granskning nu, kan vi inte säga att det är just inom islam som problemet förekommer, eller om det är ett problem som gäller fler eller kanske till och med alla trossamfund, oavsett konfession. Uttryckt på forskningsspråk, för att utröna vilka faktorer som samvarierar eller korrelerar med det fenomen vi undersöker, måste vi variera alla tänkbara faktorer så mycket som möjligt (och försöka konstanthålla övriga).
Detta har en avgörande betydelse för vilka slutsatser som är möjliga att dra. Antag att en mer omsorgsfullt genomförd granskning skulle visa att problemet förekom i alla trossamfund. Då skulle debatten se annorlunda ut och handla om vad det kan tänkas vara för problem med religion i allmänhet. Eller, för den delen, att det enbart förekom i moskéer men inte andra trossamfund. Då skulle debatten förvisso handla om islam, men då med en helt annan substans än vad som nu är fallet. (Strängt taget kan man inte dra den slutsatsen heller, eftersom problemet likväl kan handla om exempelvis kompetens- eller rekryteringsproblem; att systematiskt utesluta alternativa förklaringar är själva kärnan i vetenskaplig forskning.)
Säkerligen finns en och annan som menar sig veta vilket resultatet skulle bli i övriga trossamfund, men utan en omsorgsfull undersökning av sakernas tillstånd är och förblir det ren spekulation. Saken är den att vi – baserat på UG:s granskning – faktiskt inte kan veta om de missförhållanden som uppdagats hänger ihop med islam, religiösa trossamfund i allmänhet eller något annat – till exempel det faktum att alla smygfilmade »imamer« var män.
Kanske är det orättvist att bedöma ett grävande journalistiskt arbete utifrån ett forskningsperspektiv, men båda har det gemensamt att de söker kunskap om något som vi inte känner till. Min poäng är att med omsorgsfullt, hederligt och eftertänksamt arbete kan man ställa bättre frågor och dra säkrare slutsatser. Detta gäller inte minst sådana politiskt känsliga ämnen som islam, invandring och rasism. Som granskningen är genomförd nu kan jag inte se att efterbörden hade kunnat bli något annat än en substanslös debatt om islam.
Märk väl, jag hävdar inte att företeelser som islam inte får granskas. Däremot hävdar jag att man kan göra det på bra och mindre bra sätt. Med lite mer eftertanke (före!) hade UG:s granskning kunnat bli något mer än bara bensin på elden.
PS: Märk väl att jag diskuterade detta med vänner på Facebook innan programmet ens sänts. Jag kunde redan då, baserat på hur UG ställt frågan, förutsäga att detta inte skulle resultera i en debatt om hur trossamfund förvaltar statsbidrag, om trossamfund bör bedriva familjerådgivning, om religion som sådan är ett problem – utan om islam.
Ursprungligen publicerad som »Islam, religion eller manlighet? Om Uppdrag Granskning som kunskapsprojekt« på bloggen »Psykologidoktoranden«.